Ibland har en dåliga morgonar. När klockan inte ringer när den ska, gröten bränns vid, mobilen glöms kvar på köksbordet och livet är allmänt världssämst.

Idag var ingen sådan morgon. Långt ifrån. Idag fick jag nämligen träffa denna mannen:

Ser ni vem det är?! Det är Ed fricking Sheeran!!

Är långt ifrån hans största fan men jag kan erkänna att jag var skapligt starstruck. Har pratat en del med skivbolaget Warner och de lät mig göra en videoblogg med Ed nu när han är i Sverige. Hell yes.

Tänker inte säga vad vi filmade för det är HEMLIGT (*evil laughter*) men den kommer upp på min kanal om ungefär en vecka eller så.

Sedan, när mitt hjärta slutat försöka hoppa ur kroppen på mig, mötte jag den här:

Och åt det här:

Medan vi lyssnade på livemusik på Lydmars Hotells terrass av ovan nämnda herre.

Det var grymt. Fabulöst som fan. Ed är helt fantastisk.

Nu sitter jag i bikini vid matbordet och försöker låta bli att tro att det återkommade, svinhöga tjutet som kommer från utomhus någonstans är ett krigslarm. Måste packa också, ikväll åker jag till Göteborg för studentfirande. Vlogg kommer också, om typ en timma. Vi hörs. Haj.

Peope of the bloggosphere. Jag är kär. Materiellt. I min nya kamera. Haleluja.

Jag hämtade ut mitt nya minneskort idag. Åkte hem, hämtade kameran och åkte till Vapiano i Gamla Stan.

Kan vi bara… kan vi bara ta en sekund av tystnad och känna the amaze över att ingen av bilderna i detta inlägg är redigerade? Mer än att de är nedskalade i storlek då, alltså. Min nya bästa vän heter f1,8.

Möt William. Denna trevliga herre har jag känt sedan 2008, då vi båda var reportrar på Göteborgs-Postens ungdomsredaktion Graffiti. Han är så snäll. Det är nästan lite synd om er som inte känner honom.

Vi åt pasta. För det är vad en gör på Vapiano. No shit. Det var gott.

Okej så bilden är oskarp men ändå skitsnygg?? Varför har jag bara haft f2,8 som lägst på mina tidigare objektiv? Varför? Varför? Har frågat mig själv varför typ fyrtio gånger sedan jag kom hem.

Vi kommer trivas så bra ihop du och jag, Canon.

Nu är jag där igen. På ett ställe där en bloggerska aldrig, någonsin, vill hamna. En plats fylld av mörker. Tomhet och ångest. Livskrispanikattackerna avlöser varandra och en faller fritt i ett bottenlöst hål.

Blogg-svackan.

Hade detta varit en vlogg hade jag sett ut såhär: o_O, lagt en slow zoom på ansiktet och haft dam dam daaaam-soundtracket i bakgrunden.

Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva om. Har varit på Summerburst och Liseberg i helgen och ändå känns mitt liv så händelsefattigt att jag bara klämt ur mig ett inlägg varannan dag. Med möda.

Är påväg tillbaka till Stockholm och ska hämta ut ett minneskort till min nyköpta Canon 5D (älska Blocket) så förhoppningsvis blir jag askreativ och får fotodrömmar inom de närmaste dagarna och börjar blogga asmycket. Tills dess får ni nöja er med en mobilbild jag tog för fem minuter sedan:

Teodor and Simon, best friends forever, on the journey of their lives. The inrikesflyg from Landvetter to Arlanda. Because they hate the enviroment. Yeah.

Första Festivalsommar-inspelningen @ Summerburst GBG avklarad. Heldag utomhus med strålande sol på klarblå himmel. Ibland fattar jag inte varför vintern behövs. Den känns liksom lite overkill.

Och ni vet ju vilken relation jag har till min hud i sommartider. Ni vet att mitt pigment gillar att jävlas. Men ni kanske inte vet att vi ibland faktiskt kommer överens. Att jag ibland får lite fin sommarfärg, trots allt. Att jag inte alltid är helt ginger.

Idag var ingen sån dag.

Jättefin linnebränna, Clara. Var skaffade du den? Passar dig verkligen.

”Ny lägenhet, nya vanor” tänkte jag och Simon när vi flyttade häromdagen och uppskattningsvis ätit 60 thairätter gjorda på Santa Maria-kryddpåsar sedan årsskiftet. Nu jävlar ska vi lära oss att laga mat.

Men vad vore ett liv med nya vanor utan internet. Internet, I love you. Heja Internet, som HejaInternet-Joakim skulle ha sagt. Igår hittade jag ett recept på quornburgare. It was the bästa jag ätit på aslänge.

Okej, så till typ 5 medelstora biffar behöver ni alltså

300 g quornfärs
3 ägg
4 msk maizena eller potatismjöl
1 klyfta vitlök
1 gul lök
1 torkad chipotlechili (stod det i receptet, jag tog chiliflakes på kryddburk)
1,5 tsk torkad oregano
1 knippe bladpersilja
1 tsk kinesisk soja
Salt och svartpeppar

En kan ha i 200g fetaost också men eftersom Simon är lite kinkig med sådant så bangade vi. Blev asgott ändå.

Sätt ugnen på 200 grader. Hacka löken och vitlöksklyftan och stek upp. Kasta i quornfärsen (för att det är kul att kasta saker, men akta så du inte kastar allt på golvet) och stek tills quornen fått stekyta. Ta av från plattan och låt svalna medan du hackar chilin och persiljan och kasta i dem med övriga ingredienser i en skål. Blanda ner quornfärsen. Forma biffar (vilket här är svårt eftersom smeten vägrar hålla ihop) och stek (så att äggen koagulerar och får biffarna att hålla samman). Avsluta med att ha biffarna en kvart i ugnen så att de blir genomvarma.

Ät dirrmode med valfria pålägg men obligatoriskt på burgaren är min nya hamburgerfavorit: mango chutney. Så gott. Såååå gott. Sen kan ni eventuellt även göra som jag och gråta lite över att det blåser lite för kallt för att kunna avnjuta sin burgare i sommarsolen på balkongen. Tröstät en burgare till.