Sitter inomhus och fryser. Om en kvart ska jag ta mig ut i skitvädret för en kanelbullefika. Jag har tagit på mig strumpbyxor under mina sammetsleggings, en tshirt och två tjocktröjor att ha under jackan och överväger nu om ett par strumpor verkligen är enough.

Fatta vad man gör för en liten svettig kanelbulle. Shit.

Lördag kväll. Efterfest.
Target: Stefan Koro.
Orsak: Vill ta en bild och kramas lite och visa att jag kanske skämtar om hans fluffiga frisyr i nationell TV men verkligen no hard feelings.

Kl. 00:46. Producent-Elin och jag står i lokalen efterfesten äger rum i. Har precis skakat hand på att inleda jakten på Koro. Oscar Zia dyker upp. Oscar, har du sett Stefan Koro?

Nähä, jag tolkar det som ett nej. Jakten fortsätter. Jag spanar ut över folkhavet. Var är Koro?

Kl. 01:12. Möter Outtriggers sångare Simon Peyron i baren. Simon, har du sett Stefan Koro?

Ett nej där också. Nedrans. Med påfyllda glas tränger vi oss genom folkhopen. Ingen Koro någonstans.

Kl. 02:34. Springer in i min favorit-efterfest-kompis Thobias Thorwid. Thobias! Var är Stefan Koro?

Thobias vet inte. Jag och Elin börjar tappa hopp. Modet sviker. Vi bestämmer oss för att söka igenom lokalen ännu noggrannare. Jakten på Koro kan inte sluta så här.

Kl. 02:46. Jag stelnar till. Vem står framför mig, om inte Koros bandkollega, State of Drama-Sebastian Halifax?! Jag rusar fram. Nu är vi nära. Sebastian! Var är Stefan Koro?!

Sebastian vet inte. Men även han verkar hitta något jättespännande på min kind.

Besvikelsen är maximal. Festen slutar om lite drygt en timma och vår target är ännu inte lokaliserad. Jag går och sörjer med webbredaktionen och Thobias Thorwids solfjäder.

Nu är det sent. Jag och Elin hänger med våra huvuden. Vi har gått en hel kväll och inte sett skymten av Stefan Koros väna lockar.

Eller? Plötsligt ser jag något i andra änden av lokalen. Jag ser ett hårsvall som når lite högre än alla andras. Ett hårsvall lite krulligare än alla andras. Lite bättre än alla andras.

Med kameran som ett spädbarn i famnen rusar jag fram innan håret hinner försvinna. Jag armbågar mig igenom folkhopen och utstöter ett litet skrik av glädje när jag ser vem som uppenbarar sig framför mig. Stefan Koro.

STEFAN KORO ÄR FUNNEN!

Mission accomplished. Sedan sov jag skitgott.

Ska vi ta och prata lite om Eftersnack?

Min personliga åsikt är att Eftersnack både i Malmö och Linköping gått sjukt bra. Jag är så nöjd och stolt och har levt i ett stort adrenalinrus hela kvällarna när kamerorna gått av.

Nu stod jag i lördags, klockan 21:28, två minuter innan Eftersnack började livestreamas på svt.se och skrev hektiskt på manusfrågor medan Ace Wilder framförde sitt nummer en sista gång. Plötsligt ser jag… vänta nu. Jag är ju inne och skriver bland Christer Björkmans frågor? Oj då, då scrollar vi upp en bit i manus. Bara det att där inte fanns något manus. Jag vet inte exakt hur (har dock mina teorier) men alla frågor till både Oscar och Ace hade på något sätt raderats från min manusanteckning.

PANIK. Smsar Producent-Elin och kräver att hon är med mig i min örsnäcka hela tiden och ställer följdfrågor. Hon lovar och skickar tumme upp. Jag går på scen med felstavade, hafsigt nedskrivna stödord som hjälp i mitt manus. Sen gick det såhär:

Det vill säga bra. Väldigt bra. Jag är tyst emellanåt när de jag pratat med avslutat en mening, och det är för att jag har fullt upp med att lyssna på vad Elin säger i min snäcka. Jag skriker lite också, för att jag är så olidligt stressad. He he. Men annars – nöjd. Igen. Soft.

Hello readurz! Det är måndag and YOU know what THAT means!

Veckans obligatoriska NU SKA HÄR BOMBBLOGGAS OM MELLO-DAG!

Vi inleder dagens hektiska schema med helgens absolut bästa bild. Anders och Nour flög som skållade råttor bakom och bredvid scenen när de bytte om från klänning och kostym till kostym och klänning till spermieliknande morph suits till kostym och klänning. Vid ett tillfälle när Anders skulle få på sig guldtrikån stod jag bredvid green room och såg på showen, då han kom springande, ställde sig en meter bort från mig och blev brutalt avsliten kläderna av två stylister. Var typ svettigt bara att titta på.

Sedan, efter OS i snöänglar, sprang han tillbaka. Denna gången hann han dock inte byta om helt innan rösterna skulle presenteras. Är så himla ledsen att det bara visades en halvkroppsbild i TV.

Nu ska jag fortsätta pilla med bilderna jag tagit. Hörs. Adios.

Okej, kan vi bara ta en sekund eller två och begrunda hur underbara vänner jag har?

De satt asglada och asglittriga på parkett med denna skylten. We <3 Clara. Skrek rätt ut när jag såg dem. Shit.

Sen hittade Sonja en annan skylt som någon dumpat. Men det var ändå mig de hejade på, alltså. Mig. Japp.

Nu har jag druckit en kopp te på hotellrummet och försökt lugna ner mig trots att min hjärna är helt AAAAGHLKUÖAKEHRÖKN så snart antar jag att jag får pallra mig ner till efterfesten och äta snittar och dansa tills klockan 06. Visst låter det hur jobbigt som helst. Jag vet. Jättehemskt.

Tack igen, denna veckan också. Till alla som stöttar och peppar oavsett vad journalister och andra tycker. Ni är så himla bra. Sov gott!