Käraste gummiplommon. Er moder gummiplommon har en fråga.

Det här med mens. Är det någon av er som upplevt att ni, helt från ingenstans, fått jätte-oregelbunden mens?

Jag har, sedan ungefär november, haft mens med två veckors mellanrum. Har hela livet haft en rätt jämn cykel på 30 dagar men nu har jag en veckas PMS, en veckas mens och sedan en normal vecka innan allt börjar om på nytt. Det är så jobbigt och jag fattar ingenting.

Vet ju att typ stress kan trigga oregelbundenheter i mensen, men jag har varit way mer stressad säkert tusen gånger i livet utan att mensen rubbats minsta lilla. Jag har till exempel aldrig varit nervösare, räddare eller mer stressad som under Melodifestivalen förra året, men mensen kom ändå lik förbaskat var trettionde dag. Nu däremot, har jag dels haft längre blödningar än vanligt, och dels dröjer det inte mer än tio till fjorton dagar efter att sista blodsdroppen landat i trosan, innan nästa kommer. Och vad gör jag för att trigga detta? Skriver en bok och lullar runt på möten. Wow. Stressigt.

Googlade. Det var tydligen cancer. Det är alltid cancer när en googlar. Har jag sagt att jag är slightly hypokondrisk? Inte? Det är jag. Jag hatar google. Därför frågar jag er. Har någon upplevt samma sak? Ska ringa UMO first thing på måndag i alla fall.

Glad alla hjärtans dag, mina gummiplommon!

Tänkte bara skriva och önska er en fin dag och, dagen till ära, skriva lite om Fifty Shades of Grey som jag såg i torsdags på galapremiären. Japp. Den såg jag. That happened.

För det första tänker jag gå rakt på sak och säga att det var en värdelös film. Alltså på riktigt. Och då är jag inte ens jättepryd. För er som levt under en sten de senaste åren, kan jag berätta att Fifty Shades of Grey, kort sagt, är en porrfilm. Min mamma hade lämnat biosalongen i ren protest efter tio minuter om hon varit där. Hon är pryd.

Det hela börjar med att huvudpersonen Anastasia ska intervjua mångmiljardären Christian Grey som alla säger är assnygg men som egentligen inte alls är det. Hon är övernaturligt blyg och av någon jävla anledning blir Christian kåt som fan av detta, trots att han jobbar på en plats med cirka hundra supersexiga sekreterare. Hon får sin intervju och ringer sedan Christian på fyllan. Han ragear över att hon är lite ”på kanelen” – fullt befogat (nä) – och åker för att hämta henne – som en gör (speciellt när en träffat en människa en enda gång tidigare) (nä). Någon dag senare tar de en kaffe (eller om detta var innan Anas supercraycray fylla, jag minns inte, men det är inte relevant ändå), de har en konversation som är lika givande som att stirra på en hög av hundbajs, Christian lägger tre fingrar på Anas kind, hon upplever något som är misstänkt likt en vaginal orgasm och han skriker sen att hon ska stay away from me eftersom I don’t do romance.

Wow, Chrille. Chilla.

Sedan händer ungefär ingenting under filmens resterande två timmar, bortsett från extremt grafiska sexscener, Ana som biter sig i läppen och Christian som är en creepy stalker dude som jag personligen hade velat eskortera till yttre Mongoliet med första bästa godståg.

Å andra sidan fick vi goodiebags med godis, så jag ger filmen fem av fem nässprayar.

Jag är en väldigt lättskrämd person.

Jag klarar inte av skräckfilmer. Ofta när jag är ensam blir jag asrädd av att skymta min egna spegelbild i fönsterrutor. Om folk, av en eller annan anledning, skulle gömma sig för att överraska mig, hade jag vid överraskningens klimax sprungit skrikande därifrån. Jag är känslig, okej?

Därför fick jag en smärre hjärtattack när jag nu öppnade garderoben, och såg… mig själv.

Vilket är fullt förståeligt. Den bilden är helt överjävlig. Johanna fotade mig en gång när jag satt på toalettlocket och borstade tänderna, iklädd tofflor, mjukisbyxor och finskjorta, och ser ut som att jag inte riktigt har alla hästar i stallet.

Happy V-day. Vagina day? Velociraptor day? Hmm.

Ur my baethoven. To Clara. From Johanna.

Skrek. Det var så fint. Jag har världens finaste bästis. Och jag är världens sämsta bästis för jag har inte lagt något i hennes garderob. Jaha.

Hej bloggys. Hur mår ni idag?

Jag bjöd med Joel och hans flickvän Isa på lunch-event idag.

Okej. Två frågor:

1. Hur många minns att jag för typ en månad sedan skrev att jag önskade att jag lyssnat mer på Jonas Brothers när jag var tonåring?

2. Hur sjukt är det inte, pga fråga 1, att ingen mindre än Nick Jonas är i Sverige nu och att jag fick inbjudan till lunchspelning med honom?

Det är så sjukt!!!! Fast inte sjukare än min grimas på bilden. Den är sjukt sjuk. Riktigt crazy. Jag är så galen och random. (Tack Lisa för bildlån <333)

Vi var på Södra Teatern i Stockholm, kanske trettio pers, åt snittar som var sviiiiingoda (eller så var jag bara väldigt väldigt hungrig) (jag var antagligen väldigt väldigt hungrig för det är jag hela tiden) och drack champagne. Blogglyx at its peak, typ. Alltid champagne. Överallt.

Nick började spela och det hördes ett enda högt SWOOSH när alla synkroniserat slängde upp mobilerna.

Han var sjukt bra faktiskt. Vi fick generat sjunga med i refrängen på hans nya singel Jealous. Det var fint. Och nasalt.

Kolla. Här är vi. Me and the brother. Inte min brother, då. Jonas-brotheren. Fett coolt. Hade ett väldigt awkward ögonblick när jag sa hejdå och sa att vi ses faktiskt imorgon, jag vet inte om du vet det, men jag ska filma med dig, till min youtubekanal? och han ba Well, now I know :-) och log supercharmigt och jag ba

Det var stelt. Stelt men fint. Ändå rätt coolt att ha haft ett moment med en Jonas Brother, även om det var ett stelt sådant.

Så, ska alltså få göra en liten vlöggy med Nick, och eftersom jag är en kvinna med framförhållning har jag ingen jävla aning alls om vad jag vill göra. Har ni förslag på något som en måste göra om en träffar Nick Jonas? Förutom att typ hångla. Det känns dessvärre lite för omöjligt, även om jag lever på hoppet att han ska be mig vara hans Valentine.

Minns ni när jag tog blodprov förra året?

Det mindes jag extra väl igårkväll. Mindes hur världens tjockaste nål penetrerade mitt lilla, oskyldiga armveck och pumpade ut litervis av tjockt, rött blod som fyllde ett kubikkilometer stort provrör. Mer eller mindre. Det är så jag minns det i alla fall.

I april åker jag till Indien (SÅ KUL!! ska berätta mer när det närmar sig). I Indien finns sjukdomar. Mot sjukdomar behöver en vaccin. Vaccin innebär sprutor. Sprutor innebär fruktansvärda minnen från blodprovstagningar förra året.

Jag hade svårt att sova inatt. Var inte direkt höjden av taggad, om vi säger så. Vaknade med magont och kände mig snurrig när jag gick den femton minuter långa promenaden till vaccinkliniken. Gick in i väntrummet och försökte dämpa min livrädda huvudvärk med positiva tankar. Du är inte rädd. Du kan ta spruta. Du är inte rädd.

Fick komma in och fylla i en blankett om jag någonsin dött av något vaccin (typ). Berättade vart jag skulle resa, hur länge och hur jag skulle bo. Blev rekommenderad vaccin mot Hepatit A & B. Som var slut.

Slut. Sista dosen blev insprutad i någon annans arm igårkväll, ungefär samtidigt som jag började kallsvettas av tanken på långa, stickande nålar. Så jag fick boka in en ny tid och gå hem igen. Jaha.

Är asbesviken, trots allt, för nu måste jag ju gå igenom samma nervösa plåga på nytt. Ugh. Jag har en bra hårdag i alla fall. Det är alltid något.