Gomorron blöggy. Vaknade precis hemma i Landvetter. Jag hade en så himla sjuk dag igår! Hann inte ens blogga. Det var cray de la cray.
Först vaknade jag på hotellet i Göteborg.
Klädde på mig, gick ner till frukosten, åt frukost, checkade ut från rummet, lämnade väskan i Mickes rum och gick till lobbyn för att möta Jennie på förlaget. Fram tills dess var det ändå rätt lugnt. Det var skönt.
Sen gick vi till Göteborgspostens monter för en intervju inför publik. Där var sååå mycket folk. Fick prata med en GP-journalist om att mens är en livsstil och sen signera böcker. Längsta kön i GP’s monter på fem år, enligt livechatts-reportarna på deras hemsida. Just saying.
Hann inte ens signera alla (</3) så vi fick bryta kön och skicka ner folk en trappa till Bonniers monter, medan jag sprang iväg och gjorde en intervju för GP’s webb. Sen drog Micke och Jenny tag i mig och vi powerwalkade ner till montern för nästa signering medan jag käkade torkad mango som fastnade överallt.
Där möttes vi av världens längsta kö.
Okej, kanske inte världens. Men däremot bokmässans längsta kö genom tiderna, enligt både den ena och den andra. Det är helt sjukt. Den gick ett halvt varv runt montern och sen bara…. bortåt. Rakt iväg. Någon som köat i en och en halv timme sa ”Du skapade kaos i andra montrar tack vare kön. Det är inte illa, Clara.”
Så jag var lycklig. Och sen lite olycklig när de bröt kön, eftersom så många inte komma fram. Men det hann jag inte grubbla länge på för vi mötte upp Alex Hermansson och åkte hem till Landvetter för att spela in ett avsnitt av Fredagkväll.
Kolla. Här står vi och konverserar. Vackert. Sänds på Barnkanalen den 16e oktober!
Sen slängde vi oss i bilen och körde i ljusets hastighet till Nordstan för ännu en signering. Där var också mycket folk. Som var jättesnälla även dem. Allihopa. Hade så ont i kinderna av allt leende men kunde ändå inte sluta le. Har ingen bild därifrån men däremot fotade Micke mig efteråt.
Om ni någonsin undrar hur en känner sig efter typ fem timmars signering så har ni svaret ovan. Död. Mer eller mindre.
Sen blev det middag!!!
Bä-sta-bo-rdet-BÄ-STA-BO-RDET chantade jag och Ernst och slog våra knutna nävar i bordet. Kanske. Hur trevligt som helst i alla fall, skitgod mat och Ernst var lika mysig som på tv. Det är allt jag begär.
Nu ska jag äta frukost och göra allt en gång till. Ses på mässan.