Har bäddat ner mig i sängen (fortfarande i mina håliga, halvskabbiga mjukispäntz), tänt led-slingan, gnuggat skiten ur ögonen och nu känner jag mig helt redo att ge er veckans och årets allra sista rapport från Eftersnack. Weho. Let’s go.

Jag står hela sändningen till höger om scen, i ett litet bås där manusredaktör, innehållsmänniskor och stylister håller hus. Igår kväll stod jag och filade på manus – så mycket som det går att fila på i alla fall, när man inte vet vem som kommer vinna. Betting, publikundersökningar, medier och egna förutsägelser hintade dock om att det stod mellan Ace och Sanna, så jag hade förberett frågor till dem båda.

21:47 inväntas resultaten på röstningen och jag får ett sms från producent-Elin i sändningsbussen, där de får resultatet först: Ace vinner!!! Jag drar fram paden och skriver med världens jävla racerfart ner hennes frågor. Då plingar det igen. 21:49 – Nej! Det är ändrat. JAHA vad fan vänta nu är det helt säkert? Ska jag ta bort frågorna? Eller skriva om? Vem vinner???

Stolt fotobombare. Bild: Olle Kirchmeier/SVT

21:51 – Sanna vinner med två poäng!! TVÅ!!! Och där, nio minuter innan sändning (och x antal minuter innan övriga Sverige får veta – makten) raderar jag allt jag skrivit till Ace och får börja om på nytt.

Så fort jag är klar går jag in bakom scen. Rabblar påa och ava säkert tio gånger högt för mig själv. Sanna får chockad gå upp på scen och sjunga igen, och någonstans här inser jag att detta är det sista jag gör i Melodifestivalen 2014. Det är fan inte lätt att vara en emotionell människa när livets soundtrack för tillfället är en känslosam powerballad och samtidigt övar in hur man tar farväl av svenska folket och det roligaste man jobbat med i livet. Höll på att börja grina. Måste sett jätteroligt ut.

Sen gjorde jag Eftersnack.

Och jag tycker att det gick jättebra. Denna veckan också. Jag är så nöjd. Förutom över det faktum att jag tappade allt ljud i mina in-ears – det vill säga lurarna jag bär, där jag får veta allt jag måste veta (följdfrågor, när gå till Lina i green room, när se inslag, när säga hejdå till gäst, hur lång tid som är kvar, när ava programmet osv) och även hör mig själv och gästen. När Christer Björkman går på där mot slutet hör jag ingenting och blir smått bortkommen. Tappar bort mig i frågorna och har ingen aning om hur lång tid som är kvar. Den som tittar noga kan nog se min panikartade blick och huvudskakning mot studiomannen när jag inser att jag inte har en aning om vad jag ska göra.

Men som sagt. Det gick ju bra ändå. Vet inte ens om det märktes i rutan. Förhoppningsvis inte. Något jag dock hoppas märktes är min avslutningsfras. Känner ni igen den? Någon? Heheeeee

Hej followerz. Vad gör ni? Jag gör inte mycket. Sitter och slöklipper det jag filmade i helgen och läser mina mail. Just nu ögnar jag igenom schemat för helgen.

Åh ni kanske hade svårt att läsa. Texten är ju lite liten. Låt mig förtydliga:

KAN VI SNÄLLA diskutera hur taggad jag är. Snälla. Låt mig få berätta hur taggad jag är. Okej? Okej. Bra. JAG ÄR SÅ TAGGAD ATT JAG KREVERAR. Förra året tittade nästan 2,7 miljoner på det direktsända eftersnacket i SVT1. Okej, nog för att jag nu vloggat sex veckor i rad inför 3 miljoner plus, men detta är annorlunda. Detta är i en programledarroll. Detta är stort för mig. Okej? Okej. Bra.

Nu ska jag gå och underhålla min hybris. Hejdå.

WEHO! Ännu ett Eftersnack. Ännu ett adrenalinrus. Ännu en stolthet över att jag fixar att göra live-tv trots att Emmelie de Forest är mystiskt försvunnen trettio sekunder innan jag ska intervjua henne och jag inte ens förstår danska.

Jag gråter blod över att det bara är en enda gång kvar, men hela mitt hjärta hoppar över att jag tycker att det gick så bra, denna veckan också, och att jag tycker det är så djävulskt roligt och att detta är det enda jag någonsin vill göra i hela mitt liv.

Missade ni Eftersnack? Lugna puckz, klicka HÄR eller på bilden för att beskåda min jävligt snygga klänning och gött häng med fantastiska Linus Svenning och Helena Paparizou.

Nu ska jag njuta av den sista Melloresan innan finalen i Stockholm, äta god mat, headbanga med Outtrigger, diskutera hårvård med Stefan Koro, waila med Helena och jämföra klädstil med Martin Stenmarck. Sov gott.

Har klarat av Eftersnack ännu en vecka! Tycker det är lika kul varje gång!! Jag älskar mitt jobb så mycket!!! Adrenalin!!!! Utropstecken!!!!!

Denna gången i Norrland med Anton Ewald och Alcazar. Ni som läste bloggy igår vet att min fysiska hälsa kanske inte riktigt var deluxe (för att tala klarspråk: sov värdelöst och trodde jag skulle kräkas under hela Uppsnack) men plötsligt hade jag världens snyggaste håruppsättning ihop med en av de finaste klänningar jag burit – och dessutom lyckats klämma ner två potatishalvor och en fjärdedels kycklingbröst i magen – och då verkade det släppa. Man ska aldrig underskatta tv-styling.

Klicka HÄR eller på bilden där jag och Anton glor skitkärleksfullt på varandra för att se Eftersnack igen.

Ska vi ta och prata lite om Eftersnack?

Min personliga åsikt är att Eftersnack både i Malmö och Linköping gått sjukt bra. Jag är så nöjd och stolt och har levt i ett stort adrenalinrus hela kvällarna när kamerorna gått av.

Nu stod jag i lördags, klockan 21:28, två minuter innan Eftersnack började livestreamas på svt.se och skrev hektiskt på manusfrågor medan Ace Wilder framförde sitt nummer en sista gång. Plötsligt ser jag… vänta nu. Jag är ju inne och skriver bland Christer Björkmans frågor? Oj då, då scrollar vi upp en bit i manus. Bara det att där inte fanns något manus. Jag vet inte exakt hur (har dock mina teorier) men alla frågor till både Oscar och Ace hade på något sätt raderats från min manusanteckning.

PANIK. Smsar Producent-Elin och kräver att hon är med mig i min örsnäcka hela tiden och ställer följdfrågor. Hon lovar och skickar tumme upp. Jag går på scen med felstavade, hafsigt nedskrivna stödord som hjälp i mitt manus. Sen gick det såhär:

Det vill säga bra. Väldigt bra. Jag är tyst emellanåt när de jag pratat med avslutat en mening, och det är för att jag har fullt upp med att lyssna på vad Elin säger i min snäcka. Jag skriker lite också, för att jag är så olidligt stressad. He he. Men annars – nöjd. Igen. Soft.