Hello blöggy. Jag är i Halmstad! Föreläste här igår inför totalt typ 900 personer (wtf) och nu ska jag åka mot Lerum och göra samma sak igen. Tjoho.
Tåget går 1417. Behövde checka ut vid 11. Hade ingenting att göra så yoloade deluxe edition och bokade in en 45 minuters massage på hotellet.
Jag och min muskelknutiga rygg fick lägga oss på mage på en brits. Massören körde igång, vi småpratade lite, och plötsligt säger han: ”akta dig för mjölkprodukter och kött. Du är så explosiv och driven, men med ännu mer syra i kroppen kommer du bara bli arg”.
Sedan berättade han att jag var för dålig på att slappna av, och att djur är en jättebra idé för att komma ner i varv. Vilket var intressant, för jag är väldigt medveten om att jag suger på att slappna av och jag har funderat på att skaffa katt i flera år.
Så jag låg där, halvnaken med facet ner i ett lufthål, medan en främmande man smorde in min rygg med oljor och berättade om mitt liv. Basically.
Bästa jag gjort på länge, hur som helst. Tack Halmstad.
Ikväll ska jag göra något som ni inte sett på år och dar. Jag ska… ladda upp… systemkamerafoton.
Oh my lord. Ni ska alltså få se något annat än grumliga webbkamerapics och dassiga mobilbilder. Denna dag kommer för alltid att bli ihågkommen. Men först, sätt på en passande låt. Förslagsvis den här skitfeta Phoenix-liveversionen av låten med ett väldigt passande namn:
Nu så. Nu är ni redo. Välkomna till bildversionen av min och Antons Romresa.
Detta gick vi förbi varje dag. En stor rondell längst ner på gatan där vårt hotell låg, där ena änden pryddes av ett stort jävla slott. Eller, som det heter i folkmun, Monumento Nazionale a Vittorio Emmanuele II. Som vi alla vet exakt vad det är, mer än helt jävla sinnessjukt stort och pampigt.
Och för er som ba ”Anton? Vem? Är det hennes pappa? Hennes hemliga tvilling? Hennes livvakt?” så är det mannen ovanför. Han kan konsten att bära upp en lensflare.
Vi åt italiensk glass. Riktigt dåligt beslut när det är 14 grader och blåser kyligt. Vårsol on the outside, dying on the inside. Bästa smaken: cookies and cinnamon.
Jag bad Anton att ta en bild när jag hoppade. Han fick lite prestationsångest, eftersom jag använder min kamera helt manuellt, men jag ställde in alla inställningar åt honom och han tog den här bilden på första försöker. Hybrisen var ett faktum.
Ruiner. Ruiner överallt.
Okej förlåt på förhand för nu kommer jag låta sjukt carpig, men ibland gillar jag att hellre fota människor än det som en egentligen ska fota. Här står vi vid Fontana di Trevi. Den syns i nederkant. Skitfin fontän. Inget ont om den. Men tanten var sötare.
Ännu en bild där Anton lämnade tillbaka kameran med världens stoltaste flin. Här gick vi i en park, det var fredag, det var varmt, det var soligt och jag kände för att rycka halsen av en blomma och sätta den bakom örat.
En fontän på Piazza Navona. Bästa piazzat. Alla torg som går att kalla piazza är de bästa torgen, men detta var det bästa av piazzor. Förstår ni vilket bra piazza det är då.
Plötsligt förstod jag hur folk klarade sig utan mobiler och internet förr i tiden. Kartor is the shit.
Ingen speciell bokhandel alls men Fjanton var gölli.
Kanske min favoritbild från resan? Därinne bor fucking PÅVEN. Vi gick aldrig in, för det var världens längsta kö trots lågsäsong, och dessutom var det lördag och Antons födelsedag och vi ville hellre till Trastevere (vilket var en av grejerna som kom upp när vi googlade ”hipster + rome” för att hitta saker att göra).
Här står jag framför Peterskyrkan och gör en JÄTTEROLIG min HAHAHAH!
Födelsedagsbarnet. Han fyllde 27. Smälte alltså väldigt väl in bland alla gamla italienska gubbar som satt och drack espresso på uteserveringarna.
Tips om ni åker till Rom och inte gillar espresso: beställ inte ”kaffe”. Beställ ”CAFFÈ AMERICANO”. Annars får ni espresso. Ett av mina värsta trauman hittills.
Sådär! Hur kändes det? Är ni okej efter 14 bilder eller var det lite too much to handle efter så lång bildtystnad? Själv är jag nöjd. Det känns bra. Bilderna är fina. I’m out.
Okej blöggy. My work here is done. Imorse hade vi sista livesändningen till Musikhjälpen-buren.
Såhär såg det ut. I åtta minuter släppte jag lös alla ilskor, sorger och frustrationer som vuxit i min mage under hela denna resan. Var så himla nära att börja gråta men höll mig samman eftersom ingen mindre än Paradise Hotel-Mos satt i buren.
Vart helt slut efteråt. Alltså helt dränerad. Lite skakig typ. Och helt lila om benen för att jag stått och knipit så hårt med tårna. Tror inte det syns men var tvungen att ta en bild ändå. Pic or it never happened osv.
Nu ska vi ut och äta sista middagen för resan. Så skönt, faktiskt. Längtar hem till Sverige.
Tills att jag kommit hem hoppas jag att ni alla skänkt en slant till Musikhjälpen. Allt gör skillnad. Smsa 50, 100 eller 200, skriv låt och artist som du vill höra, och skicka till 72999. Jag litar på er mina gummiplommon.
Hej blöggy. Klockan är 1241 i Filippinerna, ni har inte ens vaknat i Sverige. Hoppas jag. Ni är knäppa om ni frivilligt är uppe nu.
Idag fick vi sovmorgon! Sov till 0830. Det var magiskt. Speciellt med tanke på att vi tidigare lämnat hotellen vid 05 efter att ha kommit i säng 23, förutom i förrgår då vi lämnade hotellet 0230 för att ta oss till södra Filippinerna. Hej, jag är trött.
Kolla trädet. Vind i 315 km/h orsakar sånt där.
Hittills har vi filmat fem reportage. Vi har mött människor i slummen, en journalist som forsatte sända radio medan vatten forsade in i studion, en familj som förlorade tre barn och sett kvarlevorna av fyra lik efter tyfonen Yolanda 2013. Det är så omtumlande. Har så svårt att greppa allt.
I förrgår var vi på ön Tacloban. Träffade den här:
Vi besökte en by av temporära hus för överlevare som tvingats fly för två år sedan. Så fort vi kom in i byn sprang det fram säkert tio barn, där en av dem tog mig i handen direkt och följde med oss runt på inspelningen. Hon var det sötaste jag sett. Sved i hela livmodern av moderskänslor.
Hon ville inte svara på vad hon hette så vi kallade henne Dora. Jag blev kär. Hon fick plats i min resväska men det blev dessvärre lite dålig stämning.
Skoja. Jag försökte såklart inte få ner henne i resväskan. Vem är jag ens att skämta i den här situationen. Allt bara krockar i min hjärna. Ugh.
Vi fick åtminstone doppat fötterna i Stilla Havet.
Hoppar en i där och simmar fett långt så kommer en till slut till San Fransisco. Producent-Maria och jag var mycket nöjda. Och brända.
Idag börjar Musikhjälpen 2015!!! Jag är så omåttligt taggad. Ska lyssna i SR-appen när de släpps in i eftermiddag (16 er tid, 23 min tid). Jag är med i programmet över Skype klockan 22.30 svensk tid, missa inte det!
Vi hörs ikväll. Puss från er tillfälligt väldigt emotionella mamma gummiplommon.
