Hay folks. Hur mår ni? Det är söndag kväll, jag sitter på snabbtåget från Göteborg till Stockholm och irriterar mina tågsgrannar med att hosta ur mig lungorna varannan minut, så med mig är det alltså bara fint tack.

Är inne i en blogg-svacka igen, känner jag. Gör jättemycket kul som jag skulle kunna skriva om, men att verkligen göra det känns för mig lika givande som att sitta och se målarfärg torka. Eller nagellack för den delen. Helvete vad tråkigt det är.

Tänkte därför, i min tågtristess, sammanfatta min Göteborgshelg i ett enda långt inlägg. YAY. Fan vad kul. Nu ska ni få höra.

Kom till gbg i torsdags kväll. Fredag förmiddag tillbringade jag i min balklänning från gymnasiet. Det finns INGET* jag hellre vill än att få tillfälle att bära den igen!!! Kolla vad fin. Överväger detta som outfit till Guldtuben 2015. Har blivit lite tjockare sedan balen 2013 men andningssvårigheter känns totally worth it.

* = med undantag av att skaffa katt

Fredag kväll åkte jag till stan och mötte upp mitt livs bästa människor. Åt middag hos Sonja, drack öl på Pustervik och hade matchande paljettkläder. Jag upprepar: MATCHANDE PALJETTKLÄDER. Ni förstår inte hur fantastiskt det är att gå ut med sitt ~*crew*~ där alla är klädda i 100% paljett.

Beatrice Eli spelade samma kväll och var asbra. Det är typ det jag har att säga om henne: asbra. T’was truly magnificent (<- läses med den bästa brittiska accent ni kan åstadkomma).

Sov hos Sonja, åkte hem, fotade världens fulaste (SKOJA BÄSTA!!!) lilla hårboll (hon ser as-arg ut men är mestadels snäll) och åkte tillbaka till stan för Asta fyller år och hade fest!

Åt, drack, pratade och sorterade Astas kollektiv-sambos kortlek med sexiga män i underkläder. Höll på att kvävas av mina egna hostningar och var smått illamående men det är liksom ingen ursäkt när en av ens bästisar fyller 21.

Och nu sitter jag här. Ser ändå förvånansvärt nöjd ut för att känna mig dödssjuk på insidan? Nä jag överdriver lite. Dö hade jag inte tänkt göra. Inte förrän jag kommer hem till lägenheten i alla fall.

På tal om att dö! När jag var typ 13 fick min mormor ett halsband av sin syster och jag sa att när du dör mormor vill jag ärva det av dig. En får paxa snabbt liksom.

Idag åt mormor och morfar middag hos oss och mormor frågade om jag mindes halsbandet och att jag ville ha det. Jag sa ja. Hon sa Då kan du ta det nu, så slipper du vänta tills jag dör. Cutiemormor!! Så nu har jag ett asfint gammalt halsband från Kalevala Koru.

Mormor fick dessutom en iPad i födelsedagspresent – hennes första steg in i the world of internet! – så jag vet att hon kommer läsa detta. Hej mormor. Shoutout till henne.

SÅDÄR! Jättemånga bilder. Visst har jag haft en kul helg. Jajamän. Nu ska jag lyssna på musik och försöka glömma bort åksjukan som uppstod av att skriva detta inlägg. Hehe. Hejdå.

Haay folks

God söndag på er. Hur mår ni? Vad gör ni? Jag mår så bra en kan må när lungorna känns som avdankade sandpapper. Sitter och väntar på att tvätten ska tvättas klart och har världens bästa sminkdag. Det är sant. Kolla hur jämnt mitt fejs är.

Det är sjukt. Vet inte om jag bara har en bra dag i allmänt, eller om det beror på att jag köpte ny foundation igår. Första gången ca NÅGONSIN som jag hittat en nyans som är exakt i min hudton!!! Praise the lord. Från Clarins *springer iväg med hoppsasteg och skriksjunger I’M SO FANCY YOU ALREADY KNOW*

Hallå förresten, alla som bor i Lund! På fredag kommer jag till er igen! OBOJ. Lund håller ett Ungdomsting den 27 februari och jag kommer föreläsa om youtube, feminism, livet och sånt gött under en timma på morgonen. Kom och lyssna!! Det är gratis och bjuds på fika.

Anmäl er senast onsdag HÄR och attenda fb-eventet HÄR. Also, glöm inte att kolla om ni kan ta ledigt från skolan, för av någon anledning ligger tinget under skoltid. Fett värd grej att ta ledigt för, känner jag dock.

Jag tog en bild som beskriver min sinnesstämning så perfekt. Titta. Se djupt in i mina ögon. Känn energin. Känn utstrålningen och glädjen. Känn den.

Ugh.

Får ni också dagar när ni slås av hur meningslöst allt är? En mening jag aldrig jag trodde att jag skulle skriva. Wow. Deep shit, Clara.

Tror stenhårt på att meningen med livet är meningslösheten. Och nej, sluta skaka på huvudet och lägg ner burken med antidepressiva, meningslöshet är ju ASNICE!!! Tänk att vad du än gör med ditt liv, så är det ändå totalt meningslöst i längden. Såvida du inte är Oprah eller Obama. Men det är du inte. Du kan med andra ord göra exakt vad du själv vill med ditt liv, för det spelar ändå ingen roll. Jag älskar den tanken.

Sen kommer dagar då en blir plågsamt medveten om den andra sidan av myntet. Idag har varit en sån dag. Ingen mat i kylskåpet, astrött pga sover för lite, måste filma videos men har ingen kreativitet, måste skriva på boken men orkar inte för allt är ju ändå bara fullkomligt meningslöst.

Nu är jag påväg till mitt söndagskvällssällskap i Jordbro. Mysigt men meningslöst. Ah well. Svart och svår, over and out.

Igår var en stor dag.

Eller nä. Det var en helt vanlig söndag. Men det var liiiite coolt att gå på galapremiären av en film som du själv lagt röster på.

Johanna och Sara joinade mig till biografen. Det var vi, massa kändisar och deras barn. Mikael Persbrant himself satte sig med sin son precis bredvid Sara. Vi kan eventuellt ha fangirlat lite. Diskret, såklart.

Sara tog den här bilden på mig och Johanna. Tar med den enbart för att vi ser sååå coola ut. 3D-glasögon is the shait.

Sen såg vi den (Big Hero 6 alltså. Insåg precis att jag inte nämnt filmens namn en enda gång hittills. Hahaha), spetsade öronen som fan varje gång ljud från folksamlingar hördes, kvävde skrik när Kapsel i startläge. Kapsel aktiverad hördes högt och tydligt i min egen ljuva Göteborgsstämma och highfiveade när mitt namn rullade förbi i eftertexterna.

En helt vanlig söndag, alltså.

Söndag. Hur var helgen? Igårkväll satt jag och klippte morgondagens vlogg medan det var fullkomligt snökaos ute. Åt en halv påse chips på egen hand och det var så jävla gott. Med ena handen i redigeringsprogrammet och andra handen i chipspåsen slog det mig hur glad jag är att jag inte har något nyårslöfte om att träna. Det bästa med träning är ögonblicket när en tänker fuck it, ger upp, virar in sig i en filt och utan tvekan äter upp allt onyttigt som går att hitta i skafferiet.

Jag joggar ibland och gymmar ibland. Emellanåt får jag perioder där jag älskar träning, känner hur jag blir piggare och gladare och tränar flera dagar varje vecka. Lika ofta tränar jag inte alls, orkar inte, dels för att jag är lat men dels för att jag, samtidigt som jag börjar träna, också blir så himla medveten om vad jag äter. Jag blir hungrigare, för att täcka energiförbrukningen, men någon del av hjärnan får spel och tycker att jag inte borde äta så mycket som jag gör.

Ibland blir jag intervjuad. Skitofta får jag frågan om mina bästa fitnesstips. Det är världens tråkigaste fråga, alla kategorier, eftersom 1. jag är ingen fitness-förespråkare, och 2. jag anses redan vara fit eftersom jag är smal. Jag brukar inte vilja svara, även om jag tränar regelbundet, så jag säger att jag har bra gener. Det är inget bra svar, tycker journalisten, och går vidare med att fråga om hur ofta jag tränar.

Igår när jag åt chips började jag tänka på träning. När jag tränar börjar jag tänka på min kost. När jag blir intervjuad vill folk veta hur jag håller mig fit. Fit träning fitness löpning core fit fitta. Det blir maniskt, som att vi är rädda för något. Vad är det vi är så rädda för, eftersom vi så oavbrutet hetsdiskuterar träning?

Att bli tjocka.
Och vad kallas detta?
Fatshaming, people!

Eller ja. Indirekt fatshaming, kanske. Men vi hetsas till träning eftersom vi ska hålla oss hälsosamma och hälsosamt är lika med smalt och tjockt är inte lika med smalt för tjockt är dåligt och VE DEN SOM INTE VILL VARA SMAL!!1

För det är ju faktiskt skillnad när jag säger att jag åt en halv påse chips, och när en tjock person säger att hen gjorde det. Jag får lov, då är jag cool och normbrytande, för jag är smal och jag kommer fortsätta vara smal. Som om jag skulle vara extra duktig, på något sätt. Som om tjock och smal måste hållas som motsatser, två ändar i spektrat fult till fint.

Nu råkar jag vara smal. Jag råkar gilla onyttiga saker, också. Någon dag, om tio år när min goda ämnesomsättning säger farväl, kommer jag antagligen bli tjock (åtminstone tjockare) men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag den dagen fortfarande kan skriva att jag ”Åt en halv påse chips på egen hand och det var så jävla gott” utan att tänka andra följdtankar än om huruvida jag vill ha mer eller inte.