TADAA: veckans vlogg är inte bara en vlogg, det är desstom din ultimata guide till ett hälsosamt liv. Ni kan se mig som er personliga tränare. Ni får liksom det ni betalar för. Och ni betalar ingenting alls. Win win.

.

Nu ska jag gå till gymmet. Känns som att det behövs. Hejdå.

Var på Splay. Stod och beklagade mig för foto-Teo och Fab Freddie om att jag aldrig kommer klara Göteborgsvarvet i år.

Jag: Jag är så jävla otränad. Var på gymmet igår. Lyfte nån jävla vikt i fem minuter, sen orkade jag inte mer, och idag har jag träningsvärk i lår, röv, armar, mage OCH muffin tops.

Fab: hahahaha

Jag: Hur fan får en ens träningsvärk i sina MUFFIN TOPS??

Teo: Men hur långt är Göteborgsvarvet då?

Jag: 21 kilometer. Det är fan svinlångt. Kommer aldrig funka.

Teo: Äsch! Det är klart att det kommer gå.

Jag: Ja, jag kommer gå.

:—)))))));)-);—))))

Gå. Kommer gå runt. Promenera. Fattar ni. Hehe.

Söndag. Hur var helgen? Igårkväll satt jag och klippte morgondagens vlogg medan det var fullkomligt snökaos ute. Åt en halv påse chips på egen hand och det var så jävla gott. Med ena handen i redigeringsprogrammet och andra handen i chipspåsen slog det mig hur glad jag är att jag inte har något nyårslöfte om att träna. Det bästa med träning är ögonblicket när en tänker fuck it, ger upp, virar in sig i en filt och utan tvekan äter upp allt onyttigt som går att hitta i skafferiet.

Jag joggar ibland och gymmar ibland. Emellanåt får jag perioder där jag älskar träning, känner hur jag blir piggare och gladare och tränar flera dagar varje vecka. Lika ofta tränar jag inte alls, orkar inte, dels för att jag är lat men dels för att jag, samtidigt som jag börjar träna, också blir så himla medveten om vad jag äter. Jag blir hungrigare, för att täcka energiförbrukningen, men någon del av hjärnan får spel och tycker att jag inte borde äta så mycket som jag gör.

Ibland blir jag intervjuad. Skitofta får jag frågan om mina bästa fitnesstips. Det är världens tråkigaste fråga, alla kategorier, eftersom 1. jag är ingen fitness-förespråkare, och 2. jag anses redan vara fit eftersom jag är smal. Jag brukar inte vilja svara, även om jag tränar regelbundet, så jag säger att jag har bra gener. Det är inget bra svar, tycker journalisten, och går vidare med att fråga om hur ofta jag tränar.

Igår när jag åt chips började jag tänka på träning. När jag tränar börjar jag tänka på min kost. När jag blir intervjuad vill folk veta hur jag håller mig fit. Fit träning fitness löpning core fit fitta. Det blir maniskt, som att vi är rädda för något. Vad är det vi är så rädda för, eftersom vi så oavbrutet hetsdiskuterar träning?

Att bli tjocka.
Och vad kallas detta?
Fatshaming, people!

Eller ja. Indirekt fatshaming, kanske. Men vi hetsas till träning eftersom vi ska hålla oss hälsosamma och hälsosamt är lika med smalt och tjockt är inte lika med smalt för tjockt är dåligt och VE DEN SOM INTE VILL VARA SMAL!!1

För det är ju faktiskt skillnad när jag säger att jag åt en halv påse chips, och när en tjock person säger att hen gjorde det. Jag får lov, då är jag cool och normbrytande, för jag är smal och jag kommer fortsätta vara smal. Som om jag skulle vara extra duktig, på något sätt. Som om tjock och smal måste hållas som motsatser, två ändar i spektrat fult till fint.

Nu råkar jag vara smal. Jag råkar gilla onyttiga saker, också. Någon dag, om tio år när min goda ämnesomsättning säger farväl, kommer jag antagligen bli tjock (åtminstone tjockare) men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag den dagen fortfarande kan skriva att jag ”Åt en halv påse chips på egen hand och det var så jävla gott” utan att tänka andra följdtankar än om huruvida jag vill ha mer eller inte.

Har ni testat yoga någon gång?

Jag gjorde det första gången när jag var 14. Det var fruktansvärt. Var vig som satan när jag var yngre, men ändå stod jag med ena armen snett ner över benet, andra armen i luften, nacken i 180 grader rakt uppåt och svor tyst åt yogainstruktören som mitt i allt detta bad mig ”sträcka ut ryggraden”.

Förra året testade jag yoga igen, för första gången sedan jag var 14. Nu har jag kört i snart ett helt år. Det är så jävla gött. Det är sjukt egentligen, hur min kropp gick från att vara vig men sämst på yoga, till att bli smidig som ett kylskåp men att älska yoga. Varje gång jag går ett pass, lämnar jag lokalen och känner mig ganska exakt såhär:

Plus att yogainstruktören vi har är sjukt bra. Jag har skrivit om honom förut, men känner att det är dags att outa hans namn. Anders, som yogar vid Hötorget, du är fantastisk! Sluta aldrig hålla yogaklasser! Sluta aldrig prata om hur stjärntecknena får mig att må, även om jag inte är helt hundra på att jag tror på det! Sluta aldrig förundra mig när jag tittar upp från min hundposition för att se dig stå raklång på huvudet och få mig att tänka tankar som ”vänta va” och ”ofta inte det där gör ont”!

Yogade i förmiddags mellan klockan elva och tolv och lämnade salen med en sån peppig känsla i hela kroppen. Ville gå fram till Anders efteråt och ba U DA BEST!!! men vågade inte. Så jag skriver ett blogginlägg om det istället. What to do.

GODMORGON

Här sitter jag i min ensamhet och äter morgongröt. Det bästa med att vara ”frilans” (skriver citationstecken eftersom jag faktiskt inte har en aning om vad jag är) är dagar som dessa. Idag har jag ingenting planerat. Nothing. Nada. Eller, jo, min plan är att strosa i affärer med Johanna och sedan äta avslutningsmiddag med Valfeber-produktionen.

Skål för det.

Ding. Skål.

I övrigt känner jag mig som en planka. Om plankor haft känslor, vill säga. Testade ett nytt pass på gymmet igår som involverade kondition, box, karate, kickbox och capoeira, och detta är första gången under mina 20 år som frisk och aktiv kvinna som jag har träningsvärk ända ner i ländryggen. Först trodde jag att min ryggmärg börjat svika mig. Sen ba ah. Box igår. Just det ja.