Här är en sak som jag har tänkt på.

1.) Mens och vad folk överlag tycker om ämnet. Å ena sidan: lite äckligt och något som en bör hålla för sig själv. Å andra sidan: alla vet att folk med livmoder mensar. Det är ingen nyhet.

2.) Folk (till exempel jag själv) kan tycka att det känns lite ovärt att gå och låtsas som att mensen inte finns, trots att den försiggår en femtedel av min vakna tid, samt vill highfivea folk i huvudet med en stol varje gång en råkar ha en åsikt och blir tillfrågad om en har mens eller, och börjar därför prata om mens för att försöka skapa nån himla skillnad.

3.) Folk som själva inte mensar tycker ofta att mens inte är en big deal, men vill samtidigt inte veta av att vi som mensar, mensar. Vilket ju är helt… logiskt. Gud bevare dem väl. Stackarna.

4.) Folk (till exempel jag själv) kommer, till exempel, att säga ”jag har mensvärk” när jag har mensvärk. För att jag har mensvärk. Och det kan vara bra för folk i min omgivning att veta att jag har ont och därför kanske inte tänker lika kvickt som jag brukar.

5.) Folk som själva inte mensar kommer då få hjärtflimmer av att folk (till exempel jag själv) ALLTID PRATAR OM MENS. KAN DU SLUTA. VI VET ATT DU HAR MENS. DET ÄR INGEN STOR GREJ.

6.) Folk (till exempel jag själv) kommer fortsätta säga att jag har mensvärk när jag har mensvärk. För uppenbarligen är det en stor grej.

Varma hälsningar från hon som sände ett två timmar långt program om mens i P3 (och obs!!! inte nämnde konsistens eller lukt en enda gång?!) och fyra dagar senare, i samma program, nämnde att hon hade mensvärk när hon fick frågan hur hon mådde.

Igårkväll klockan halv elva insåg jag att mjölken var slut. Ve och fasa!!! tänkte jag och sprang snabbt som fan till coop innan de stängde.

Kom in. Gick förbi grönsaksdisken. Såg… det här:

Kvällen andra ve och fasa var ett faktum. Om jag någon gång får möjligheten att sätta ihop min mardrömsföda så kan jag bara säga nej, jag är ledsen, men den är redan uppfunnen.

Jag gillar kaffe. Kaffesmak, däremot. När jag var 16 köpte jag en gång en chokladkaka med lattesmak. Mums! tänkte jag. Krängde den på en eftermiddag. Klarar inte längre av någonting alls som är smaksatt med kaffe. (Förutom kaffe. Mmmh. Kaffe.)

Och kokos. Ska vi prata om kokos? Ska vi? Shall I even? Ska vi diskutera att lukten av kokos alltid ger mig bevis på att mina kräkreflexer fungerar galant? Ska vi diskutera att smaken av kokos är ungefär lika tillfredsställande som om jag skulle toppa morgongröten med bajs? Ska vi ens gå in på fenomenet ”kokosvatten”, som jag dock hellre skulle vilja kalla råttgift?

Nä. Det ska vi inte gå in på. Allt ni behöver veta är att jag aldrig tidigare  varit så förbannad när jag lämnat en matbutik.

Vlogg! Idag är det måndag vilket varje människa som är mer eller mindre fördjupad i kärnfysik kan räkna ut, och just denna måndag kände jag för att vara lite arg.

NERVOSITETEN, dessutom, i att lägga upp denna vloggen..? Det var nästan värre nu än inför ”Vadå, är du feminist”-videon. Även fast det jag säger vid 2:24 låter så himla lätt och ledigt har jag gått och grubblat hela jävla helgen om jag inte ska ta och spela in en ny video ändå. Ni behöver ju liksom inte veta det. Det räcker ju att jag vet. Att de som redan vet, vet.

Ugh.

Nu vet ni, i alla fall. Och kanske förstår lite bättre varför jag blir så trött på att varje gång jag umgås med killar så tror folk att vi dejtar, och varje gång jag umgås med tjejer så är det kompishäng. (Eller varför inte ”girlpower”? :—))

Hej blöggys. Jag är verkligen sämst på att blogga. Hahaha. Och det blir inte bättre av att jag påminner er om det. Hahaha. HAHAHA!!! Så känner jag. Sitter och skrattar SVINHÖGT för mig själv för att jag precis såg att jag inte bloggat sedan i onsdags.

Mina tankar går såhär.

Å ena sidan: jag älskar min blogg!!! Jag älskar er, mina bloggläsare! Jag gillar visserligen alla som följer mig och peppar mig i det jag gör, men ni är liksom speciella på något vis. Ni kommer åt min innersta känslokärna. Ni har fått veta saker som de som enbart följer min youtube-kanal aldrig fått veta. Bloggen känns, till skillnad från youtube, så kravlöst. Jag kan lägga upp ett eller fem inlägg om dagen, krönikor eller bara ursäkter till varför jag inte bloggat på ett tag, och ni kommer inte döma mig. Min blogg är mitt jag.

Å andra sidan: jag har börjat glömma bort att blogga. Vet inte vad som hänt. Antagligen för att jag tänker så mycket på allt annat (Hallå P3, sommarpratet, boken, youtube) och för att när jag inte jobbar, så umgås jag med kompisar, och det känns inte intressant att skriva om.

Plus att jag gått och blivit förkyld.

Igen. Över natten. Vaknade imorse av att det gjorde ont att svälja. Har en väldigt täppt näsa. Mmmh. Härligt.

Ska förresten spela in Sommarpratet på fredag. Sedan sänds det nästa tisdag, den 30e. Lord give me strength. Och helst lite extra tid. 24 timmar om dygnet räcker inte för att komponera sommarprat. Panic at the disco osv.

Gomorron blöggysar. Här sitter jag och har swag.

Det vill säga hostar. Jättemycket. Först torrt, typ tre hostningar, och då känner jag en slemklump i halsen som sakta rör sig uppåt, som jag JÄTTEGÄRNA vill hosta ut men så fort den närmar sig tungan har jag inte luft kvar att hosta mer och då åker den ner igen.

I-landsproblem.

Annars då? Väntar på bussen och lyssnar på Taylor Swift. Ska till ungdomsmottagningen, träff ett av två, och kolla upp varför jag mensblöder lika ofta som Lady Gaga byter frisyr.

Är lite nervös. Dels för att när jag googlat symptomen blir svaret att jag har cancer (alltid cancer) och dels för att jag hoppas att där inte är några bloggläsare på mottagningen. Kan med att blogga om det, för hela min offentliga aura kretsar typ kring ~*SKäMS INTE FöR DIN KROPP*~ men alltså ungdomsmottagningen. Så mycket tonårsångest på såna ställen. Vill inte bli igenkänd där, och då ska jag ändå bara vispa runt med en tops i punanin för att säkerställa att jag inte råkat få klamydia.

Ah well. Nu ska ni slippa mer privatinfo om min kropp för idag. Vi hörs.