En handkamera i rörelse. I öknen. I Algeriet. Packade sillar. Öken. Libyen. Ett fartyg? En räddning? Livlösa kroppar i Medelhavet. Ett flyktingförvar, en tändande gnista. Så äntligen hoppet om livet.

Ayiva och Abas lyckas ta sig från Burkina Faso till Italien och jag hinner knappt notera främlingsfientlighetens frånvaro förrän rasismen visar sitt smutsiga tryne med ett kabrak. Flyktingarna gör uppror vilket motiverar poliserna till övervåld ackompanjerade av slagorden ”stop shooting black”.

Att kommentera rasism genom sparsamt utportionerade parenteser i historien är ett rakt igenom genialiskt val av filmskaparen Jonas Carpignano. De som utsätts för den har nämligen roligare saker att identifiera sig med hela dagarna än något så fundamentalt ointressant som sin hudfärg. Fokus läggs istället på vännerna Ayivas och Abas inbördes relationer med de olika medlemmarna av en italiensk familj på en apelsinplantage.

Det är tillfredsställande att se en film kroka arm mellan människor som alldeles för ofta delas in och exponeras i ömsesidiga motsättningar. Istället finns i mötena både omtanke och girighet, men av skäl som härstammar från människans natur snarare än en orättvis behandling grundad i etniska skillnader.

Det klipps hejvilt och snabbt vilket i kombination med flertalet bilder på Ayivas stumt registrerande ansikte mejslar fram ett från-hans-ögon-perspektiv. En av Stockholms filmfestivals mest angelägna filmer om vår tids lika brådskande nödraket.