Började på allvar oroa mig för hur det skulle gå med det där med krogcupen. Jag skulle liksom få ihop två roliga kända människors scheman den här veckan. Och jag tog mig an uppgiften som om den vore ett historieprov i gymnasiet. Det där kan jag göra i morgon.

Men jag har alltid varit bra på att skjuta upp saker tills de verkligen måste göras. Tills det är katastrof om jag inte gör dem nu. Och sedan har jag väntat en dag till.

Men allting handlar om att förstå när det är skarpt läge. Och se till att prestera då. Och det har jag också alltid gjort. Ingen jobbar bättre än jag under tidspress.

Åter till krogcupen. I går messade jag ex-konsulten Simon Strand, som jag ändå ska ta en öl med på fredag. ”Kan du ta med två kändisar på fredag? Har en grej där jag måste gå ut med två omaka kändisar och jag tänkte att jag kunde lämpa över problemet på någon annan” skrev jag.

Visste att Simon skulle fixa det. Den Simon Strand inte känner är inte värd att känna. Någon timme senare messade han mig ”Går det bra om Ola Rapace är en av dem?”.

Så nu ska jag ut med Ola Rapace på fredag. Det ska bli kul utav bara helvete. Men jag är rädd också. Vad var det han sa när var med i Schulman Show? Att han kan dricka fyra vinare på en kväll eller nåt sånt? Det här kan sluta hur som helst.

En gång när jag gick på universitetet fick vi i uppgift att be varsin frilansjournalist om råd för frilanslivet. Jag var i vanlig ordning sent ute och skrev till Martin Schibbye att jag kunde tänka mig att lämna in texten lite efter deadline om jag fick intervjua just honom. Dels för att det inte skulle ta två veckor att få svar och dels för att smickra honom lite.

Vet ni vad han svarade? ”Mitt bästa råd är att aldrig missa en deadline”. Det var allt han skrev. Hahaha.Vilken jävla tönt. Om det är någonstans man kan missa en deadline så är det på universitetet. Hela universitetet är ett smörgåsbord av nya chanser. Man kan göra uppgifterna lite när man känner för det. Jag lämnade till exempel in min c-uppsats någon gång efter midsommar. Typ en månad efter mina klasskamrater. Det gick bra ändå.

Nu är jag sugen på att missa en deadline igen. Jag har fått i uppgift att återuppliva ett gammalt Nöjesguidenformat som heter ”Krogcupen”. Konceptet är att man sammanföser två omaka kändisar, krökar ner dem rejält och sedan betygsätter hur bra de är på att festa (Här är ett exempel från 2008). Jag fattar att det är bortskämt att se det här uppdraget som ett tråkigt måste, men nu är det så det är.

Min plan var att en av kändisarna skulle vara Marcelo från Paradise Hotel. Men han svarade inte på sms och nu har jag tappat sugen helt och hållet. Och jag måste få det överstökat innan veckan är slut.

Har du förslag på två kändisar som det vore roligt om jag gick ut och festade med? Eller är du en kändis som vill bli bjuden på middag och alkohol nu på torsdag? Mejla mig på frasse@ng.se.

Eller så skiter jag bara i det. Vad ska chefredaktören göra? Döda mig?

Ni känner väl till kändisfrisören Bobby Odunco, som klipper alla från Samir Badran till Viktor Frisk? Min blogg hade i alla fall bara varit uppe ett par timmar innan den här inbjudan trillade in i min inkorg.

Vi ses den 19 november Bobby. När du är färdig med mig vill jag se ut som att jag är redo att sätta mig på första bästa plan till Mexiko och inspelningen av Paradise Hotel 2020.

”Kan inte nån mer cool börja blogga. Typ du?” skrev CRFN till mig häromdagen. Äh. Facit till god smak kallade mig cool. Än sen?

Jag har länge velat ha en blogg. Men det har känts meningslöst. What’s the point när man ändå inte kan få 100 000 läsare om dagen längre? Skribenten är ju död, och så vidare.

Men nu när CRFN och Geniet skriver för oss känns det som att jag också vill vara inne och fördärva. Det är dags att göra bloggar coolt igen. Eller åtminstone göra konstgjord andning på skribenten.

Häromdagen var jag på möte på Perfect Day med min kompis Maja Asperö Lind. Maja, som drev Spy Bar tillsammans med Julia Frändfors någon gång i mitten av 1800-talet, skrev till Julia för ett tag sedan att vi två vill ha en podd men att vi inte har någon idé på format. Varpå Julia sjukt nog svarade att hon ville att vi skulle komma på möte.

Vi tog oss an det där mötet med en oerhört killig approach. Vi kom dit utan idé och förlitade på oss att det skulle räcka med att vara ”sköna”.
– Hur har ni tänkt att podden ska vara? frågade Julia
– Vi hade hoppats att du inte skulle fråga det, svarade jag.
– Vi ska väl vara transparenta och säga att vi inte riktigt vet. Men det ska liksom vara… gott snack, sa Maja.

”Varför ska någon lyssna på er podd då?” blev Julias nästa fråga. Jag fick hålla mig från att dra Seinfeld-referensen ”För att den finns i podcast-appen”.

Sen frågade Julia om vi kunde ge exempel på någon nu existerande podd som vår podd ska låta som. Då sa Maja något helt vansinnigt.
– Som en blandning av Stefan och Tomas och No such thing as a fish.

Stefan och Thomas??? Jag älskar Stefan och Thomas, men jag trodde att det enda vi var helt överens om gällande vår podcast är att det inte ska vara en sketchpodd. Dessutom har Maja uttryckligen sagt att hon inte vill att vi ska spela teater. Och nu säger hon alltså att vår podd ska vara som Stefan och Thomas. Hon är fan inte klok.

Trots det totala haveriet till möte ville Julia att vi skulle komma tillbaka om två veckor och spela in en pilot, så att hon får höra om det är så gott snack som vi påstår. Sedan får vi se vad som händer.

I slutet av mötet frågade Julia om vi tänkt någonting på namn.
– Jag kom på ett namn som jag hatar, jag sa det som ett skämt, men Maja älskar det.
– Vad är det då?
– Frasse-Majas detektivbyrå.

Det visade sig att både Julia och Perfect Days poddproducent delade Majas förtjusning över det idiotiska barnprogramsnamnet. Så nu kanske jag måste leva med att ha en podd som heter så.