8:46 28 Nov 2019

När jag kom fram till den tysta och nedsläckta skivbutiken tänkte jag att det måste finnas gränser för hur korkad en människa får lov att vara. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att festen skulle hållas i själva butiken?

Jag letade fram inbjudan i mobilen och fick klart för mig att det var till Debaser strand jag skulle. Åkte Voi Götgatan upp och Hornsgatan ner.

Pet Sounds 40-årsfest befolkades av alla som var coola på 90-talet. Märkligt nog hade de, precis som jag, åldrats över 15 år sedan dess. Alla gråa kalufser och faktumet att Titiyo spelade fick mig att fundera på om jag i själva verket hade hamnat på efterfesten till en inspelning av Bingolotto.

Men jag vet inte ens om Titiyo har den Bingolotto-auran som jag tillskriver henne. Jag vet mycket lite om vem Titiyo är och vad hon står för. Det enda jag bygger min bild på är att det låter bra i huvudet om man föreställer sig Rickard Olsson säga ”Nu har det blivit dags för… Titiyo!” och peka med manuskorten mot kameran.

Träffade förresten min vän Pascal Engman, som enligt egen utsago hatar konserter, där. Frågade honom när han senast betalade för att gå på en konsert. ”2008. Popaganda. Lars Winnerbäck.” svarade han.

9:35 25 Nov 2019

Varje gång jag pratar med någon som också har bott i Malmö brukar jag slentriansäga att det hade varit kul att bo där igen, men att det naturligtvis inte går eftersom det inte finns några vettiga jobb i mediabranschen.

Men mitt besök i helgen fick mig att inse att det förmodligen inte hade gått att bo i Malmö annars heller. Skottlossningarna och segregationen i all ära, men det som verkligen skrämmer mig är Malmöiternas oerhört långsamma gångtempo.

Ingen i Malmö har bråttom. Det är som att de har tolkat Karin Boyes dikt om att det är vägen, och inte resans mål, som är mödan värd bokstavligt. Det är som att varenda Malmöit är ute och undersöker hur långsamt det är möjligt att ta sig från punkt a till punkt b och att alla slår nya personliga rekord varje dag.

Bevisen för detta radade upp sig under helgen. När jag hamnade på en bar med ett gäng journaliststudenter som ville dra till någon svartklubb som låg en halvtimmes promenad bort var det inget snack om att vi skulle ta apostlahästarna dit. Ingen var det minsta intresserad av att åka taxi.

Ett annat bevis för att Malmöiterna helst tar sig fram så sakta det bara går är att jag inte såg en enda person använda elsparkcykel, trots att både Voi och Lime finns i staden. Det står precis som i Stockholm sparkcyklar i drivor överallt, men i Malmö är det ingen som får för sig att ta sig en åktur.

Det yttersta beviset för att absolut ingen i Malmö är intresserad av att ta sig någonstans fort fick jag stifta bekantskap med när jag skulle åka rulltrappa. Malmöiterna är nämligen ensamma i världen med sin åkstil. I Malmö står man på båda sidorna. INGEN går i rulltrappan, utan man ställer sig två och två och väntar till man är framme. Om lokalbefolkningen får syn på någon som promenerar i trappan skriker de ”Häxa!” och bränner vederbörande på bål på Lilla torg.

Detta resulterar förstås i att köerna till stadens rulltrappor blir otroligt långa. Men det spelar ingen roll för Malmöiterna. För det är vägen som är mödan värd.

9:52 22 Nov 2019

Jag var 20 minuter sen till jobbet i dag. När jag insåg att jag inte skulle komma i tid skrev jag till Pelle att jag har ”råkat ut” för en försening. Hahaha. Så himla kul att indicera att förseningen beror på en omständighet man inte råder över när man har gångavstånd till jobbet.

Nåt annat som är kul är att prata om ”kärror” i flygsammanhang. Det är bara män med häpnadsväckande många eurobonuspoäng som säger så. Män som har gjort flygandet till sin vardag till den grad att de pratar om planet som om det vore en tunnelbana eller buss.

Själv flyger jag med 16-kärran till Malmö i dag. Jag älskar Malmö. Det är Sveriges näst bästa stad. Det är lustigt, när jag bodde i Malmö gick jag ofta omkring och drömde om livet jag lever nu. Nu går jag ofta omkring och drömmer om livet jag levde då. Minns att Håkan-raden ”Jag vill åka tillbaka till när jag inte hade någonting” tedde sig så fruktansvärt obegriplig när jag var yngre. När jag blev äldre blev den tydligare.

10:22 20 Nov 2019

I går kom jultomten Petter Bristav förbi kontoret och gav mig en flaska Galliano med mitt namn på etiketten. Det är den finaste presenten jag någonsin har fått. Dessutom fick jag Petters bok 40 väldigt goda hot shots.

Boken innehöll en liten hälsning: ”Martin Melin kommer inte få nån jävla bok, det är en sak som är säker. Skål!”. Ni kanske undrar varför han inte kommer det? Det ska jag berätta för er. Martin Melin totalblåste oss på första april. Vi var uppe på läktaren och köpte korv. Det kan man läsa allt om här.

9:26 19 Nov 2019

Sommaren mellan nian och gymnasiet tågluffade jag i Europa med min pappa och min lillebror. Vi var i Frankfurt, Innsbrück och Marseille.

En dag när vi skulle gå och bada hejdade pappa oss plötsligt.
– Ser ni den där blomsterväggen killar?
– Ja…
– När ni åker hit med era flickvänner i framtiden kommer ni behöva stanna och titta på sådant där hela tiden. Det behöver vi inte nu. Kom nu så går vi.

PS. Jag undrar fortfarande var Free Ken Ring-tischan som jag har på mig på bilden har tagit vägen. Det är min stora sorg i livet att den är försvunnen.