När jag inte vet vad jag ska säga brukar jag återfalla till att berätta om den rökande blinda mannen. Jag har berättat om honom för säkert 150 personer genom åren. Det är ingen fantastisk historia. Men den får mig att känna mig som Larry David. Som en observerande människa.

En dag för många år sedan när jag stod och väntade på spårvagnen vid Korsvägen i Göteborg såg jag en man med en blindkäpp tända en cigarett. Det är hela historien. Sedan brukar jag fråga min samtalspartner om hennes eller hans teori om varför den blinde mannen började röka. ”Han vet ju inte hur coolt det ser ut. Tycker han att det luktar coolt?” brukar jag säga. De flesta svarar att han kanske blev blind efter att han började röka. Jag hoppas inte det. Det är det tråkigaste alternativet av alla.

En enda gång har någon sagt något vettigt. Det var en tjej som sa att blinda naturligtvis inte är avskärmade från samhället, och att han förmodligen har tagit del av lika mycket populärkultur där rökning beskrivs som coolt som jag. Då kände jag mig dum. Naturligtvis har han gjort det. Men av någon anledning har det inte fått mig att sluta berätta om den rökande blinda mannen. Det kanske är dags nu. Det här var kanske sista gången jag nämnde honom.

Delar av det här blogginlägget kommer från manuset jag skrev inför min medverkan i pilotavsnittet av Fredrik Söderholms morgonradioprogram Gott Snack. Men eftersom det var just ett pilotavsnitt kommer typ ingen lyssna på det. Därför kan jag lika gärna blogga om det. Eller, det hade jag ju kunnat göra i alla fall. Jag ville mest nämna att jag var med i podden. Om det är olagligt vill jag vara kriminell.

Mitt stående inslag i podden ska vara att tipsa om olika helgnöjen. Den här gången tipsade jag om Morfar Ginkos 15-årsfest, där Axel Boman (Studio Barnhus), Karin Wramner (nattklubbschef på Yaki-Da) och Magnus Nylander (Vet ärligt talat inte riktigt vem det är. Kikade på hans Facebook och insåg att jag borde veta vem det är. Men tänkte att det kanske är nyttigt för Magnus Nylander att förstå att alla inte gör det. Så jag gjorde inga djupare efterforskningar) skulle dj:a.

Det var en grej i Facebook-eventet som jag störde mig utav bara helvete på. De kallade nämligen Morfar Ginko och den här 15-årsfesten (eller ”Ginko 15yrs Bonanza”, som de skriver) för en ”opretentiös” mötesplats. Det var det mest provocerande jag hört sedan mobillådan utsågs till årets julklapp. Morfar Ginkos 15-årsfest var ju förmodligen den mest pretentiösa mötesplatsen som gick att hitta i Stockholm i helgen.

Det är bara pretentiösa krogar som kallar sig opretentiösa. Ni vet sådana konstiga italienska restauranger som gör en habil pasta, men har svansföringen att man ska fira nyårsafton och alla hjärtans dag där? De skulle aldrig komma på tanken att kalla sig opretentiösa, trots att det mest opretentiösa man kan göra i hela världen är att äta på en sådan. De har ingen klass, för klass är det enda de försöker få.

Därför tycker jag att Morfar Ginko kan fara åt helvete. Jag och min kompis Thomas dj:ade förresten på en födelsedagsfest på en pr-byrå i går. Vi spelade under artistnamnet Junior Brielle. Jag kom på lite för sent att jag ville att vi skulle heta Something for the ladies, precis som Aftonbladets quiz-team som bara består av medelålders män. Vi spelade bara svensk indie. Sedan avslutade vi med Joel Ighes EDM-dänga Here comes the sun. Det var väldigt opretentiöst gjort av oss.

Det händer titt som tätt på det här kontoret att man går in på toaletten och… hur ska jag uttrycka det här smakfullt? Det är mer brunt än vitt i toan. Vet inte om det där blev så smakfullt. Men det är alltså nån jävla dåre som gör sin grej och lämnar brottsplatsen utan att sopa undan bevisen efter sig.

Jag förstår det inte. Hur kan man ha så mycket självförtroende att man inte städar toaletten så att den är renare än när man klev in? Rör det sig om någon form av fetisch? Eller okunskap? Personen kanske har blivit uppfostrad av vargar i skogen och känner helt enkelt inte till att det är praxis att borsta efteråt? Hur som helst ska gärningsmannen hittas och straffas. Så här kan vi inte ha det. We live in a society.

Läste just en artikel i Gaffa som gjorde mig matt. Redan när jag såg rubriken ”Fin kväll med outhärdlig moderat-dunka dunka” visste jag att det inte var någon bra idé att klicka. Jag skulle bara bli sur. Men jag skulle förstås klicka ändå. Och sur blev jag.

När Markus Larsson gav Aviciis första postuma singel två plus i Aftonbladet tyckte jag att det hade någonting. Snudd på gås faktiskt. Det sa nåt om att han tar sitt jobb på allvar.

Men när nån edgelord på Gaffa som hatar house och moderater går på en minneskonsert han vet att han kommer hata och skriver en text som han hade kunnat skriva innan han satte sin fot på Friends Arena har det absolut ingenting. Jaså, de spelade house? De hade Moncler-jackor? Det var många moderater där? Det menar du inte.

Att han i den här fullständigt meningslösa texten har mage att kalla house för ett ”trivialt konstuttryck”… Jag vet faktiskt inte om jag ska gå in på det.

När jag var 20 ville jag verkligen tycka om Jack Kerouac. Hans namn lät så coolt. Tvingade mig igenom hela On the road trots att jag egentligen tyckte den var olidligt tråkig. Första gången jag var i New York köpte jag fem av hans böcker på Barnes & Noble. Läste bok efter bok trots att jag inte hade nån större behållning av det. Fram till att jag läste Big Sur.

När Håkan Hellström uppträde på Way Out West 2010 la han till en vers i Vi två, 17 år.

”Och en fågel, som sitter på en gren och sjunger, är plötsligt försvunnen, utan att du ens hörde den. Utan att du ens hörde den”, sjöng han.

”And a bird who was on a crooked branch is suddenly gone without my even hearing him”, skriver Kerouac i Big Sur. Som jag läste tre år efter konserten. Och förstod var versen kom från.