1:12 16 Nov 2019

Det var förväntningarnas afton i går. Som att det var nyårsafton, typ. Det fanns en fest som alla hade pratat om hela veckan och nu skulle den äntligen äga rum. Alla skulle dit, så även jag.

Men när jag kom dit möttes jag av den längsta kön jag någonsin sett i ett klubbsammanhang. Den bestod av kanske 1500 personer.

Jag gjorde ett tappert försök att stå i den. Jag smög förbi person efter person. Som en ninja rörde jag mig långsamt framåt. Gick före kanske 300 personer. Kom nästan hela vägen fram till entrén. Hela kön hatade mig.

Men när vi köat i 40 min föreslog min kompis Ingrid att vi kanske bara skulle skita i det. Och då började jag fundera på mina bevekelsegrunder för att gå på den där festen. När jag rannsakade mig själv insåg jag egentligen mest ville gå dit för att kunna säga att jag hade varit där. Och då bestämde jag mig för att dra. Det är naturligtvis inte värt det att köa i över en timme till något som man inte ens är säker på kommer vara kul.

I stället drog jag och Ingrid till Zinkens krog, där vi rundade av kvällen med några cerveza. Har alltid haft roligare på konstiga restauranger än kreddiga fester.

Sen fick vi veta att gänget vi var med hade behövt köa i två timmar för att komma in. Och de gjorde det. Hahaha. Jävla idioter.

9:24 15 Nov 2019

Jag och Maja var tillbaka i chokladfabriken i går. Mattisborgen. Drömmarnas teater. Perfect Day.

Vi spelade in pilotavsnittet till vår podcast. Kändes som att det gick bra ändå. Fick innehållstourettes. Berättade om två kändisar som tycker illa om mig och varför de gör det. Berättade saker som nära vänner uttryckligen bett mig att inte berätta om i offentliga sammanhang. Var på ”brobrännarhumör”.

På kvällen åt jag och Peyvand middag med Julia och Julia på Bianchi. Ena Julia satt med den första kvarten när vi spelade in. Jag frågade henne om det var som jag mindes, att jag och Maja inte presenterade oss över huvud taget i podden. Och så var det tydligen. Men Julia sa att det är töntigt att presentera sig. Så det var tydligen som det ska.

Sedan försökte jag luska lite i hur hon tyckte att det gick. Då sa hon något som gjorde att min övertygelse om att det gått bra försvann.
– Ni måste sluta skratta.

Och då slog det mig att hela vår inspelning var ett nittio minuter långt skratt. Och det är kanske inte så himla kul att lyssna på två människor som håller på att bryta ihop av skratt hela tiden. Är inte alls säker på att Perfect Day kommer vilja sända detta.

I dag ska jag äta lunch med Daniel Redgert. Det blir kul.

9:39 14 Nov 2019

Jag åt lunch på McDonalds i går. Då fick jag ett lock men inget sugrör. Jag vet inte hur det är med er, men om jag måste välja mellan en av plastgrejerna väljer jag sugröret sju dagar i veckan. Tycker dessutom sugrör och lock tillhör någon form av minimal levnadsstandard. Varför ska vi rädda planeten om våra barn ska tvingas dricka direkt ur muggen och få isen i ansiktet som ett djur på ett zoo?

Hur som helst gillar jag inte den märkliga övergångsfasen vi är i just nu. Sugrören är inte standard längre, men de finns kvar. Det är ett litet lotteri när man kommer till kassan. Oftast får man varken sugrör eller lock numera. Vill man ha det måste man be om det. Men ibland står det någon skön lirare i kassan som räcker över både sugrör och lock utan knussel.

Men trots att hamburgerrestaurangerna vill vänja av oss vid sugrören påminner de oss om deras existens hela tiden. Hela restaurangerna är tapetserade med skyltar där de tackar oss för att vi väljer bort sugrör (som att det är vi som har valt). Dessutom finns facken där sugrören brukade ligga kvar.

Det är en så himla dålig strategi. Vill man komma över en gammal flamma måste man glömma bort att hon någonsin funnits. Man kan inte sitta fastkedjad vid hennes Instagram och titta på gamla bilder. Man kan inte hålla på och lukta på hennes kvarglömda tröja och tro att man kommer att bli av med sina känslor.

Detsamma gäller sugrören. Det finns ett liv som måste levas, och ett liv som måste glömmas.

Ps. Bilden är från när jag åt på Europas största McDonalds, som ligger på Pushkin Square i Moskva.

9:30 12 Nov 2019

De två senaste gångerna jag beställt kinamat från Ming Palace via Foodora har samma sak hänt. Någonstans på vägen mellan restaurangen och min lägenhet har sojaburken öppnat och läckt i hela påsen. Och sedan har det droppat soja från hallen till köket.

Första gången det hände hörde jag av mig till Foodoras kundtjänst och fick 50 kronor i rabatt på nästa köp. Hade kanske förväntat mig att få tillbaka hela beloppet i och med att den ugnsgrillade ankan tvingade mig att städa min lägenhet. Men men.

Häromdagen hände det igen. Jag hörde av mig till Foodoras kundtjänst igen och skickade en bild på vad som hänt. Trots att det är två dagar sedan nu har de inte svarat.

Jag undrar om de tror att jag satt detta i system. Att jag insett att om jag bara tömmer sojaburken över matlådorna och läskburken och sedan går omkring med påsen så att det blir sojafläckar lite här och var varje gång jag handlar mat så kan jag få 50 kronor i rabatt på alla köp i resten av mitt liv?

Som i Seinfeld när Jerry kommer tillbaka till kemtvätten med en skjorta som krympt till barnstorlek, varpå kemtvättsinnehavaren frågar om han har något kvitto. Jerry håller då upp skjortan i luften och säger ”What do you think this is a little scam i have?”. Det är ett av mina absoluta favoritskämt i Seinfeld.

PS. Sammanfattningen av min kväll med rövgängens rövgäng finns ute nu. Kan inte fatta att jag glömde nämna att OR sa att han slutade med Instagram för att han fick ”250 fittbilder på tre månader” tho.

11:58 11 Nov 2019

Det här är Hanapee, mindre känd som Hanna Persson. Sedan ett par månader hyr hon skrivbord på vårt kontor. Jag tycker att vi kommer riktigt bra överens. Hon har till och med gett mig förtroendet att läsa manuset till tv-serien hon håller på och skriver och bett mig komma med synpunkter. Därför tänkte jag att jag skulle intervjua henne till min blogg.

Läser du min blogg?
– Va, nej eller vadå?

Varför inte det?
– Jag har bara inte kommit mig för. Jag hinner knappt skriva i min egen blogg.

Jaha. Det var ju tråkigt. Men vet du vad Hanna? Alex Schulman dm:ade en skärmdump från min blogg häromdagen. Han läser min blogg. Jag behöver inte dig!!!