Det här är Hanapee, mindre känd som Hanna Persson. Sedan ett par månader hyr hon skrivbord på vårt kontor. Jag tycker att vi kommer riktigt bra överens. Hon har till och med gett mig förtroendet att läsa manuset till tv-serien hon håller på och skriver och bett mig komma med synpunkter. Därför tänkte jag att jag skulle intervjua henne till min blogg.

Läser du min blogg?
– Va, nej eller vadå?

Varför inte det?
– Jag har bara inte kommit mig för. Jag hinner knappt skriva i min egen blogg.

Jaha. Det var ju tråkigt. Men vet du vad Hanna? Alex Schulman dm:ade en skärmdump från min blogg häromdagen. Han läser min blogg. Jag behöver inte dig!!!

Har haft nöjet att umgås med Mauri två kvällar i rad nu. En av mina absolut bästa vänner. Bilden är i från när vi var i Los Angeles förra sommaren. (En resa man förresten kan läsa om här om man är intresserad)

Jag kom att tänka på när vi satt på Hirschenkellers uteservering förrförra sommaren. Det var Mauri, min kompis Dennis och jag. När det var dags för en ny runda bad jag Mauri köpa tre cerveza.

När han kom tillbaka var han likblek. Alltså mer likblek än vanligt.
– Cerveza är ingen ölsort, va? sa han skamset.

Det som hade hänt var alltså att han gått till baren och beställt ”Tre cerveza, tack!”. Bartendern hade då tittat frågade på Mauri, varpå Mauri upprepade beställningen mer bestämt: ”Tre cerveza, tack!”. Hahaha.

Jag skojade alltså inte om mina rädslor inför middagen i går. Klockan nio på morgonen påtalade vår chefredaktör Pelle att jag såg nervös ut. Sedan gick jag omkring och gav ifrån mig olika ångestläten hela dagen. Gick knappt att prata med.

Men all oro och all nervositet visade sig vara obefogad totales. Både Ola och Josie visade sig vara helt otroliga människor. Men det är inte meningen att jag ska berätta så mycket om middagen än i och med att det ska komma en fullständig redogörelse i artikelform.

När det blir vet jag inte riktigt än. Det var tänkt att den skulle publiceras samtidigt som en gbg-version och Malmö-version i det kommande numret av Nöjesguiden. Men det verkar som att lokalredaktörerna har latat sig och missat deadline. Lite trist tycker jag.

Det jag kan säga är att jag har bilder i telefonen som aldrig någonsin kommer att visas upp offentligt. Och att Josie missade planet hon skulle åkt med i morse. Och att jag har varit hög på livet hela dagen i dag. Kommer att tänka på den där memen där Timbuktu säger att man inte ska glömma bort hur fett det är att leva eller något sådant som killar i jeansskjorta delade flitigt för ett par år sedan. Känner verkligen så i dag. Tacksam över att få vara vid liv. Hur ofta gör man det?

Tack Simon. Tack Ola. Tack Josie. Tack Sonja. Tack Mauri. Rövgängens rövgäng.

Och tack Joel Ighe för att du bjöd på middagen på Arnolds.

Jag blev så jävla glad när Simon fick loss Ola Rapace till kvällens utgång. Gick runt och visslade hela dagen. Firade med att bläddra förbi 40 sidor i Pascal Engmans nya bok Råttkungen.

Men det behövdes en kändis till. Så jag ringde Nordic Entertainment Group och frågade om de kunde lösa någon sköning från årets säsong av Paradise Hotel. Det kunde de. Josie Capllonch ska med oss ut.

Sedan messade Joel Ighe att vi kan få middag på Nosh and Chow och drinkbord på Spy Bar om vi vill.

Glädjen över att jag styrt upp mitt livs konstigaste kväll höll i sig ett par timmar innan den övergick i total ångest. Vad ska vi prata om? Kommer Ola Rapace ha kul? Kommer Josie ha kul? Det är så mycket som kan gå rakt åt helvete. Och om det gör det är allt mitt fel.

Minns någon gång i början av gymnasiet när jag föreslog för mitt nya kompisgäng att vi skulle gå på bio. Det var en stor grej för mig att välja film. Väldigt olikt mig, eftersom om en film som jag har valt är dålig så tar jag på mig hela ansvaret för att den är det. Först är det mitt fel sedan kommer ingenting sedan kommer ingenting sedan kommer regissören.

Filmen var usel. Ett haveri. En två timmar lång plåga. Redan efter 10 minuter märkte man att det skulle vara en skitfilm. Efter det har jag aldrig varit på bio.

När jag stod och väntade på min mat på Mogges, Gamla Stans bästa sushirestaurang, hände det en märklig grej. En kvinna efter mig i kön beställde 9 bitar vegetarisk sushi. Vegetarisk sushi? Vem äter vegetarisk sushi? Nej, jag skojade. Det var inte det som var den märkliga grejen. Den märkliga grejen var sushikockens svar.
– Vi har inte 9 bitar. Vi har bara 11 bitar.

Jag vet inte hur det är med er men jag kunde se en enkel lösning på det problemet. Det kunde dock inte den beställande kvinnan, som sa ”okej” lite förvånat och betalade för 11 bitar.

Det fick mig att tänka på när jag var på hamburgerkedjan Hesburger i den lettiska huvudstaden Riga. Följande dialog utspelade sig efter att kassabiträdet frågade vilken storlek jag ville ha på läsken och pommes fritesen.
– Medium coke and small fries.
– We don’t have medium coke and small fries, we only have medium-medium and small-small.

Men det var precis efter att det hade tagit slut med en tjej jag var superkär i då. Alltså precis som i ett par timmar tidigare. Och slut som i att vi skiljdes åt på hotellrummet, åkte hem var för sig och aldrig såg varann mer. Man pallar liksom inte hålla på och bråka om pommes frites-storlekar då.