Jag har varit så otroligt tveksam till det här med att John Galliano tar över Margiela.

Som förväntat av mig älskar jag förstås det ikoniska modehuset (även om min enda frågeställning kring deras A/W14-kollektion var ”är Skrillex-frisyr verkligen fortfarande hett i Paris?”, saxat ur numera onämnbar blogg) men (som förväntat av mig) har jag vissa issues med antisemitism och all-around dålig smak.

Det var alltså med darrande händer jag ”klickade mig fram” till Gallianos första kollektion för MMM, läste igenom några fjäskande rader om att ”he’s back”, fnös och bläddrade igenom bilderna. Till min förvåning blev jag positivt överraskad.

Det är inga oväntade favoriter jag presenterar här, för de som kan min onekligen ganska ”klassiska” (läs: jag hatar vulgaritet) smak. Men fan, jag gillade det här.

Kolla, äkta min stil: svarta raka klänningar, diadem (?!) och mesh-toppar. Älskar ansiktsdekorationen på första bilden, även om jag förstår att den kan vara lite… problematisk.

Pärlorna mellan ögonen här?! Ska komma så till jobbet imorgon. Och gud, den röda klänningen/kappan. Eftersom jag i ett svagt ögonblick (som varade 97 minuter) i såg hela Mean Girls häromdagen tänker jag bara på när Regina George går runt i linne med hål klippta för brösten, men kom igen, alla vet att det inte är något dåligt.

Kolla, jag är inte här för brun tyll eller skräckleopard, men fan vad jag är här för mörkröd sammet och den där första kragen. Samt Kanye-masken revisited! Hur vacker? Älskar trasslet på bröstet, och jag brukar hata trassel. Så pass stark sista outfit.

Allt som allt, alltså: en del svaga kort här, visst, och mycket gamla Dior-rester, men jag känner mig faktiskt något lugnad. Det här är fint, det kan bli något bra av det. Bortsett från det faktum att jag fortfarande är djupt kränkt av att Margiela anställde en man som utan tvekan borde ha förbrukat sina chanser, tycker det är ett så fult statement.

Ni bara: ”Han är en provokatör! Han gjorde det för konsten! Han älskar inte Hitler egentligen!” Jag bara: Zzzz. Hur fina kragar han än gör. Försöker lära mig alla liberalspökens/”fria själars” knep, att skilja på konstnär och konst, men det går sådär.

Ni vet när man hittar på något asroligt åt andra och bara ”åh, önskar att jag kunde få göra det här”? Lite så var det när vi skrev ihop frågorna till årets prognoser. Alltså: grattis, här kommer min.

Vilka blir årets stjärnskott?
– Merely, Joy, AnnaMelina. Ester Martin Bergsmark. Och alla våra skribenter: Valerie Kyeyune Backström, Maria Ramnehill, vår sexkrönikor, Siduri Poli, Rebecka Hedström, Sanna Samuelsson, Angela Larsson, osv osv i glorious oändlighet.

Vem får för mycket utrymme?
– Hoppas det blir jag!

Vad tar vi med oss från 2014?
– Personligen har jag tagit med mig mina älsklingar Team Rockits neo bahamut, som släpptes i december någon gång, in i detta år. Har lyssnat på den tre fyra gånger idag. I övrigt tror jag mycket på det här med rosagrå läppar, Kylie Jenner-style.

Vad blir årets stora död?
– Hoppas att det inte blir ironin, men mycket tyder ju på det.

Sammanfatta 2014 med tre ord:
– Tänkte säga ”Rom & Kush”, men det hade varit en så skräckande uppenbar lögn.

Vad slutar vi äntligen upp med?
– Alltså, jag får inte säga det här eftersom det är en ganska stor del av mitt jobb, men jag hoppas nästan lite, lite på internet. 

Vad förtränger vi från 2014?
– Att mitt hår har varit tre vitt skilda färger under större delen av året, eftersom jag försöker bli av med mitt gamla svartfärgade hår utan att bleka eller, typ, snagga mig. Den skammen, hörni.

Vad blir okej att gilla 2015?
– Charlie Hebdo, verkar det ju som.

Vad beställer vi i baren?
– Nu ska jag ställa en ärlig motfråga. Bör jag skämmas över att jag precis har upptäckt amaretto? Eller rentav över att jag ens dricker det? Isåfall beställer jag det icke i baren 2015.

Vem blir 2015:s motsvarighet till Yung Lean?
– Så länge det inte blir Yung Lean så…

Vad blir årets revival 2015? 
– Hoppas byxdräkten! Har min favorit från Helmut Lang på mig nu. Och hade en annan på mig på Stockholmspriset + julfesten (se bild ovan, ihop med Soraya och Emilie), blev ständigt (ironiskt?) presenterad som ”Bondbrud” i den. Har aldrig sett en Bondfilm så vet inte riktigt vad det betyder, men jag hoppas på något bra.

Årets stilikoner?
– Fan, det är väl som alltid mina bästisar Jozefin, Rasmus och Patrick, Kim Kardashian, Kylie Jenner och Sincerely Yours. Och min internetfavorit Olivia.

Vad kommer vi låtsas gilla 2015?
– Jag kommer väl att låtsas gilla Astrid Lindgren, eftersom folk har förfasat sig så när jag ens har antytt att jag kanske inte är svinintresserad av att se en tre timmar lång dokumentär om hennes liv. Måste verkligen samtliga vuxna människor älska henne besinningslöst?

Vad äter du? Och hur?
– Jag ska äta så jävla mycket som jag inte har ätit under de tre år jag har varit vegan. 2015 är året jag tar igen allt kött jag har försakat, I’m telling you. Min kille tyckte att jag var falsk som listade min gamla goda jag är vegan men hatar veganer-text som att jag fortfarande vore vegan, där i sidokolumnen, så nu får jag vara skamlöst ärlig: jag slutade vara det i höstas, efter en insikt om att jag måste sluta förneka mig livets goda. Så är det med det.

Jag med nedan nämnda Frans i den där vidrigt upplysta skamvrån av Brillo. Jag är alltså den som inte är Frans och inte sitter i mitten.

Hej och välkommen!

Vill jag att ni ska säga till mig. Idag är en stor dag för mig (och er) eftersom detta är mitt första blogginlägg på nöjesguiden.se. Skrivet under eget namn, åtminstone. I verkligheten har jag spökskrivit åt fler av våra bloggare än vad jag vill erkänna, den minst shady being när min kära vän Frans åkte till Barcelona och snapade mig frenetiskt under hela resan. Jag jobbar som redaktionsassistent på nöjesguiden.se och lyssnar fortfarande ohälsosamt mycket på Beyoncés Standing On The Sun Remix. Senast imorse, faktiskt, när jag ironiskt nog halkade nerför backen till tunnelbanan och fick tre liter snöglopp i skorna.

Nästan allt ni behöver veta om mig kan ni få reda på om ni scrollar tillbaka upp till min, om jag får säga det själv, fullständigt lysande header. Som för övrigt verkar ge det slutgiltiga svaret på frågan jag och min bästis jämt ställer varandra i kommentarsfältet på diverse Instagram-bilder på de två: vem vill man helst vara av Kim & Kanye?

Det är första dagen på kontoret efter en alldeles, alldeles underbar ledighet. Det känns ganska bra, ändå, trots att det är minusgrader inomhus eftersom elementen har varit avstängda i två veckor. Alltså, jag består av is. Men i skrivande stund hör jag min kära bordsgranne Amat lyssna på min favoritlåt Do What U Want med Lady Gaga ur läckande hörlurar. Allt är frid och fröjd.

P.S. Nu lyssnar han på Bound 2. D.S.

P.S.2. Jag hatar gifar. Jag är ledsen om det får er att vända i bloggdörren, men det måste sägas redan nu. D.S.