Två med oväntad ålder: Maddy Ziegler och Sia Furler.

Se det här som en pågående serie av scoop – först avslöjar jag Kanyes (inte så hemliga) längd, och nu: Sias (inte så hemliga) ålder.

Men ärligt, vem hade kunnat gissa att hon är fyrtio? Jag har, min osunda kärlek till Chandelier till trots, aldrig googlat Sia. Alltså, jag har aldrig tagit reda på hur hon ser ut. Döm alltså om min förvåning när jag plötsligt drabbades av en oemotståndlig lust att få se hennes ansikte framifrån och inte bara som en page i en fåtölj, Skavlan-style.

Så jag googlade. Och chockades! Både av hennes utseende och av hennes ålder. Har så svårt att få ihop det ansiktet, och att ha nått åldern ”definitivt vuxen”, med party girls don’t get hurt. Tycker hennes röst skriker max 29. Men det kanske bara är jag som är ung.

Å andra sidan blir jag chockad av varje fakta om kändisar jag får veta (alldeles nyss: att Rihanna bara är 27! + att hon tydligen har ihop det med Leo DiCaprio, hur kan jag missa sånt?), så jag vet inte, det här kanske bara är scoop för mig och ingen annan.

Igår var jag med i ett specialavsnitt av MovieZines filmpodd Filmmixern, tillsammans med min vän Rasmus (det är vi som syns ovan) och hans vän Patrik. Jag blev, inte helt oväntat, inkallad som Fifty Shades Of Grey-expert.

Ja, jag är det nu, vare sig jag vill eller inte. Tydligen var det bara att läsa böckerna och se filmen som krävdes. (Här är bevis på att jag har både läst böckerna och sett filmen.)

Som alltid när en mikrofon placeras framför mig har jag absolut inga minnen av vad vi pratade om, men jag hoppas åtminstone att vi tog upp ”alla kvinnors dröm” om att rädda en trasig man, det orimligt vaniljiga i deras så kallade BDSM-sex, och skådespelarnas oregelbundna behåring.

Här och på iTunes kan ni lyssna! Om ni mot förmodan inte har tröttnat på mitt tjat om dessa fullkomligt ointressanta böcker vid det här laget.

Alla bilder: Niklas Alexandersson.

Jag såg äntligen Cirkeln igår! Som vanligt var jag skamligt försenad, med tanke på att jag har dyrkat böckerna sen de kom. Kollade precis upp när de kom och chockades över min egen ålder. Men nog om den nu.

Observera: som alltid när man vill säga något av värde om en film kommer den att spoilas. Om du vill se filmen eller läsa boken först, varsågod att återkomma när du är klar.

Det är otroligt mäktigt att äntligen få se svensk fantasy på bio. Att vi var tvungna att ge oss till tåls till år 2015 innan det skedde vill jag helst inte prata om, men allt är glömt och förlåtet nu. Särskilt som det första vi får se är något så magiskt som svensk fantasy om unga tjejer. Men jag kom på mig själv med att liksom inte vilja acceptera att det var en svensk film, just för att det var så pass bra.

Bäst: Vanessa. Vilket jag knappt vågar säga eftersom jag och skådisen har för många gemensamma vänner på Facebook (ja, jag kollade). Men hon personifierar liksom allt jag älskar, även i böckerna, det vill säga den extremt snygga snälla fjortisen, för alltid min favoritkaraktär och favoritperson i verkligheten. När Ida skriker ”dig får man ju könssjukdomar bara av att titta på” till Vanessa, då kände jag bara att fyfan, jag vill rädda alla tjejer som det skriks så åt. Och buildupen mellan Vanessa och Linnea, kan inte prata om den utan att bli tårögd men om ni inte har läst böckerna än så grattis, you’re in for a treat.

Mer bäst: Dialogen. Apropå citatet ovan, alltså. Allt är inte perfekt, nej, men stora delar av dialogen mellan häxorna är så otroligt verklighetstrogen och sann, vilket man så smärtsamt sällan får känna i svensk film. Sara Bergmark Elfgren och Levan Akin kan sina ungdomar, det är så uppenbart.

Ännu mer bäst: Detaljrikedomen. Saker som att när Anna-Karin kastas mot väggen i matsalen i slutscenen landar hon i en korg med knäckebröd. Att Vanessas mamma och mammans (vidriga) kille har en hög golvhylla i smide för sin bib bredvid köksbordet. Eller att häxorna blandar serum för att oskadliggöra demonernas välsignade i en Carte d’Or-glassförpackning. Så subtilt roligt och igenkänningsmaxat.

Mest imponerande: Ovan nämnda ovilja att fatta att detta är en svensk produktion. Det var så mycket av själva fantastiken som höll internationell nivå, så hög läskighetsfaktor trots att det uppenbarligen i första hand är en film för ungdomar, så snyggt skräckfilmat. Dessutom älskade jag att se helt vanliga svenska skådisar spela i något så uppenbart övernaturligt – det är liksom inte varje dag Sverrir Gudnason magibrottas med en tonårshäxa i mjukisar på vita duken.

Sämst: Att jag är inte lik Ruth Vega Fernandez, även känd som jordens vackraste människa. Mitt biosällskap påstod att jag var det, men de tycker att jag är lik alla som har page.

Innan jag slutar babbla skulle jag bara så gärna vilja nämna kysscenen mellan Minoo och Max. Det var fan internationell nivå på den också – hans tag om armbågen, hennes långa blinkning, örsnibbsgullandet… Sådär ser inte kyssar ut i svensk film. Och som alltid när det gäller lärar/elev-historia vill jag ha… mer lärar/elev-historia. Men som alltid när det gäller häxor och unga tjejer som väljer varandra vill jag hellre ha det. Ryste i hela kroppen när hon sa nej till Max.

Se den om ni gillar livet. Nu ska jag återgå till att fundera på vem i min närhet som kan tänkas vara demonernas välsignade, eftersom det är skrämmande uppenbart att jag är född häxa. Mottar gärna tips, tack.

Ännu en vecka har kommit och gått! Och med det ännu en massa glorious texter på nöjesguiden.se, från vårt splitternya sätt att presentera våra feta omslagsintervjuer till vad Yung Lean har att oroa sig över i Sverige.

1. Joy – med Sverige runt lillfingret
Iiih! Kan knappt fatta att detta äntligen är live: vår omslagsintervju från Nöjesguiden #2, med stjärnan Joy M’Batha, presenterad på nöjesguiden.se på ett sätt ni icke har sett förut. Förutom en magisk intervju av Petter Hallén med en av våra starkast lysande rapstjärnor får ni liksom sjukt fina bilder, ett nytt sätt att läsa, och v i d e o. Internetframtiden är här!

”Jag var en tyst och ordentlig tjej som lyssnade på fina akustiska låtar. Unga Joy var väldigt pryd. Men det gick inte att fortsätta vara den där duktiga flickan när jag gick igenom de grejerna jag gjorde.”

(Ja, här är en bild på mig och Jenny innan vi svepte varsin miniflaska Gammeldansk under galan.)

2. Nio höjdpunkter från Nöjesguidens Grammisbevakning
Galasäsongen är, till min stora sorg, ganska slut för det här året. Som avslutning gick jag och stora delar av Nöjesguiden-gänget på Grammis, och jag och Jenny rapporterade på Instagram och Twitter om allt från Rebecca & Fionas cava-klunkande till Andres Lokkos keps. Så good times!

”Ett enkelt konstaterande: om detta var tjejernas gala var det även de nördiga killarnas: Fredrik Strage (se ovan), Andres Lokko (se nedan) och Anders & Måns (se ingenstans, för ert eget bästa).”

Apropå gala, för övrigt: både Amat och Svante skrev om Oscars och allt som hände/inte hände under den kvällen. Också djupt tillfredsställande läsning!

3. ”Vad är det du är rädd för, Yung Lean?”
Åh, Sanna Samuelsson, evig teller of truths. Jag skickade henne på Yung Leans spelning på Debaser Strand i februari för att undersöka fenomenet som är Jonatan Leandoer Håstad (även känd som Johan från Södermalm, remember?) och hans fans. Och det gjorde hon, förstås, med bravur.

”Jag försöker bonda med en 20-åring genom att säga:

– Låter inte alla låtar exakt likadant?

– Nä! Han stirrar rakt fram med arg blick. 

Hej, det var jag igen. ‘En vuxen’. ‘Etablissemanget’.”

4. ”Vad symboliserar Byredo-kassen?”
Har svårt att skriva något smart om den här texten, som är otroligt on point, eftersom jag instinktivt känner att den ”handlar om mig”. Att det i mångt och mycket är min estetik och mina ideal som beskrivs. Alltså, att det är en sån människa man jag av någon sjuk anledning strävar efter att vara. I vilket fall: Valerie Kyeyune Backström, I salute you.

”Pengarna får inte lukta, annat än björk eller ännu hellre ‘Gypsy Water’. Så länge alla luktar samma och lukten inte sticker ut annat än som en socioekonomisk markör är det okej.”

5. Ronnie Sandahl förklarar krig mot Norge
… i Svenskjävel med geniet Bianca Kronlöf i huvudrollen. Så intressant intervju om de alltmer spända relationerna mellan Sverige och Norge, dessutom gjord av Andrev Walden som råkar vara en personlig internetälskling och som för första gången nu skriver i Nöjesguiden. Ser så mycket fram emot filmen!

”Jag är fullt beredd på att jag kommer vara Norges mest hatade man om några veckor.”

Tack och bock för ännu ett gäng fantastiskheter från detta perfekta skribentgäng. I veckan väntas ännu mer sånt, så stay tuned.