Nej, nu kokar det i undertecknads annars så sansade hjärna.

Här gick man runt och trodde att det allra minst trovärdiga i Blå ögon (som jag ligger lite efter i, ja) var att nazisterna håller sig med en historielöst okaraktäristisk kapitalismkritik, som på sätt och vis gör dem marginellt mer sympatiska än nazister i verkligheten är. Förutom att de skyller kapitalismen på ”världsjuden”, då.

Sen kom jag till scenen där trygghetspartisten har på sig en tröja med Blade Runner-tryck. 

”Off world colonies”! Att Blå ögon-skaparna har mage att tro att Olle Nordlöf, trygghetspartist med Backstreet Boys-frippa och aggressionsproblem, skulle kunna uppskatta detta mästerverk. Vägrar dessutom acceptera att den gubben och jag skulle dela favoritfilm. Men vill ha tröjan, så hit me up, SVT:s kostymförråd.

P.S. Min kille anser att jag måste sluta tycka att jag är speciell som gillar Blade Runner. Han kan ha rätt. D.S.

Som vanligt är jag lite för sent ute med detta: att tipsa om oerhört mäktiga Girlhood. Har velat se den i hundra år och gick till slut i helgen, och det var en jävla tur. 

Jag har alltid så svårt att skriva om kultur som jag bara tycker är genuint bra. Men allt i Girlhood, om franska Marieme som blir till Vic i sitt nya tjejgäng, var bara så fulländat: samtliga skådespelare, platserna, fotot, musiken (musiken!!!) och en skildring av unga tjejers vänskap som jag fan nästan aldrig har sett på film tidigare. Särskilt inte när det gäller unga afroeuropeiska tjejer, vilket vår Valerie Kyeyune Backström skrev extremt bra om här.

Nåja, det enda jag kände var att den hade kunnat sluta en halvtimme tidigare än den gjorde (typ när de var på hotellrummet en andra gång, för redan frälsta). Men alltså, kolla, hur starka är inte bara dessa stillbilder från filmen?

Och gud, då har jag inte ens berättat om scenen där detta bande de filles dansar i ett blåtonat hotellrum till Rihannas Diamonds, tveklöst en av tiotalets hittills starkaste poplåtar (ihop med Chandelier, minns ni?). Jag grät! Jag har förvisso skamligt lätt att gråta till film, men ändå.

För Stockholmsbor kan jag rapportera att den går på Zita fram till åtminstone den andra mars, så gå genast! Och då menar jag genast.

Jag ska säga er en sak om Fifty Shades Of Grey. Det ryckte inte i baguetten en enda gång när jag såg den.

Skoja. 

Eftersom jag har levt och andats Fifty Shades den sista tiden – se Femtio nyanser av goth, En natt med min (notera: inte min) älskare på Fifty Shades Of Grey-hotellet, mitt idoga plöjande av böckerna – har jag längtat ihjäl mig efter att se filmen. Jag har lyssnat på soundtracket (vilket genialiskt soundtrack det är), sett trailern lite väl många gånger, och suckat drömskt varje gång jag har sett den rörliga reklamen för filmen i tunnelbanan (”Mr Grey will see you now…”). Missförstå mig inte, jag tycker inte att böckerna är särskilt bra. Men jag har börjat blanda ihop mina egna relationer med Anastasia Steeles, så något gör de ju med mig.

Måste säga att Dakota Johnson, som alltså spelar Anastasia Steele, verkligen har min typ av utseende. Jamie Dornan som spelar Christian Grey, däremot, är disturbingly lik min pappa som ung, vilket gör det lite svårt att ta honom och hans lekrum på allvar. Hans livvakt Taylor är å andra sidan mycket snyggare än vad jag hade tänkt mig. De kanske kan göra en spinoff där han också gillar att ta unga mörkhåriga tjejer till a playroom of his own?

En scen som var riktigt konstig: när de har legat för första gången och Anastasias bästis tittar henne i ögonen och säger: ”Du ser annorlunda ut.” Här är ett dåligt budskap att sända ut till målgruppen Fifty Shades-biobesökare: man kan se på en kvinna om hon har haft sex eller inte! Å andra sidan är det snyggt att de är så noga med att visa att de aldrig ligger utan kondom. Att Christian Grey, enstörig biljonär med grova mommy issues, liksom alltid bär runt på en ifall det skulle vankas sex.

En scen som var riktigt rolig: när Christian Grey strängt påminner Anastasia om de safe words hon måste använda om han går för långt – gul för sakta ner, röd för sluta genast – och sedan tar fram… en påfågelfjäder. Fnissade hysteriskt och fick mitt sällskap att skämmas, inte för första gången under filmvisningen.

En scen som gav mig riktigt mycket blandade känslor: när Christian Grey i slutet av filmen slår Anastasia med ett bälte för att visa ”det värsta” av hans läggning. Asså, nu ska inte jag komma här och tycka, men han har ju ett lädertäckt rum fullt av lådor och anordningar, han kunde väl ha valt något mer representativt än ett bälte? Hemsk scen, dessutom, för att Anastasia verkligen, verkligen inte gillar det hon upptäcker hos honom, det är svårt att se det som något annat än rough sex gone way too far. Men ändå såg han så skrattretande ut när han blundade pilskt och svetten bara forsade ner för hans hals. Fick en känsla av att jag hade hamnat i fel salong och mitt i Bruce Banners förvandling till Hulken.

En uppenbarelse jag fick: Christian Grey är för rik för att hålla sig på marken. Båda gångerna de ska göra något kul ihop måste de vara ovan jord, en gång i helikopter och en gång i glidflygplan. Varför? Har en teori om att jordklotet inte räcker till för Christian Grey, på samma sätt som Anastasia inte räcker till för honom, han måste liksom ha mer, hennes lydnad, kontroll över hennes liv, utsikt över Seattle från tusentals meters höjd. För så rika människor räcker inte ens jorden till. Förvånad över att han inte håller på med rymdkolonisering?

En besvikelse: att jag inte fick se Christian Grey naken en enda gång? Jag hade blivit lovad åtminstone väl valda delar av penis och fick på sin höjd lite, lite könshår (trots att filmen innehåller ganska mycket könshår). Kanske råkade blunda när lil Jamie skymtade förbi. Synd. Något tycker jag ändå att man ska ha för att man står ut med två timmar av klassiska alla-störda killar-man-någonsin-träffat-symptom (allt prat om vad ”normala människor” gör! been there, done that, am I right tjejer), plus pengar och playroom.

Jag ska säga er en sak om Fifty Shades Of Grey. Kommer alltid att minnas vilka trosor jag hade på mig när jag såg den.

Skoja.

Jag är tillbaka från de döda! Eller rättare sagt de influensasjuka. Och jag är här för att dela med mig av förra veckans bästa texter publicerade på nöjesguiden.se.

1. Vad vaniljsexare kan lära av BDSM-hajpen
Skrattade så gott åt den kommentator som tyckte att vi skulle sluta skriva ”så mycket” om BDSM och börja rapportera om NSBM istället. NSBM, för oinvigda = nationalsocialistisk black metal. Ah, vi får se hur det blir med den saken, men tills dess: varsågoda att läsa vår sexkrönikörs kloka text om att icke vara så intresserad av BDSM men beundra samtycket som genomsyrar rörelsen.

”Särskilt den klassiska liggkonstellationen cisman och ciskvinna innehåller ofta väldigt tydliga dominans- och underkastelsedrag, som vad jag har erfarit nästan alltid ser likadana ut.”

2. Kanye West i The Breakfast Club
Låg i helgen och försökte förgäves hitta en sufficient recap av vad som egentligen händer mellan Amber Rose, Kanye West, Kim Kardashian, Kylie Jenner och Tyga. Tills jag upptäckte att svaret (som alltid) fanns hos mig själv! Det vill säga på nöjesguiden.se, närmare bestämt i Rebecka Hedströms blogg.

”Kanye lyckas aldrig lyfta resonemanget från Kim utan fastnar hela tiden i henne som banbrytare, som den första kvinnan. Jag antar att det betyder att han älskar henne lika mycket som sig själv och verkligen har införlivat henne i sitt ego.”

3. Valerie Kyeyune Backström vs svensk kulturkritik
Åh, njutningen som är att få förvalta detta eviga geni! Om vad som är relevant, och vad som definitivt inte är det, när det kommer till kulturbevakning.

”Folk skriver för att få ligga men fattar inte att det är texten i sig som ska vara ligget.”

4. Nördarna bakom Cirkeln
Min ständiga favoritperson Sara Bergmark Elfgren, och hennes filmskaparkollega Levan Akin, talar ut om arbetet med Cirkeln, fantastik och kindred spirits. Att jag inte har hunnit se filmen än är en skymf, eftersom jag har älskat böckerna med outsinlig kraft under mina mittentonår. Måste prioritera om lite i livet, va?

”Ett inifrånperspektiv var viktigt redan i förlagan, vilket också var det som Levan fastnade för i boken: att skildra ungdomar på blodigt allvar.”

5. Lorentz – Robyn Fenty
Måste säga exakt som Kakan – nu är det för mycket bra på en och samma gång. 1. Lorentz släpper videon till Robyn Fenty, kanske den bästa låten från en av förra årets aaallra bästa skivor. 2. Han gör det på Rihannas, läs Robyn Fentys, födelsedag. 3. I videon spelar han fotboll med Kosovare Asllani, jordens coolaste? Fällde en tår, det gjorde jag.

”Sure, den porträtterar en heterosexuell kärlekshistoria som så många andra, men många är ju hetero, så låt gå.”

Tack, samtliga inblandade, för ännu en mycket god vecka på min favoritplats på internet. 

P.S. En text jag aldrig hann hylla nog är min eminenta nöjesguiden.se-kompanjon Jenny Nordlanders ångande rapport från Fifty Shades Of Grey-hotellet The Heathman. När jag har läst ut sista delen i Fifty Shades (ja, jag läser just nu Fifty Shades) ska jag rapportera om varenda tanke jag har tänkt under läsningens gång, jag lovar. D.S.

P.S.2. Här är tre saker jag själv har åstadkommit på senaste. Två av tre handlar tyvärr om NSBM BDSM: Femtio nyanser av goth, Venia Magazine vill nyansera kvinnlig BDSM, Veckans bästa musik (för två veckor sen). D.S.2.

Måste få säga en sista sak om Grammys. Fick en chock när jag såg den här bilden, och insåg 1. att Taylor Swift är otroligt lång, och 2. att Kanye West är otroligt kort. Alltså, inte otroligt kort, men jag har liksom aldrig reflekterat över hans längd eftersom han ju onekligen ser lång ut bredvid Kim (en och femtionio), den plats där jag oftast ser honom. Och så är han en och sjuttiotre? Mot Taylor Swifts en och åttio (utan de lodrät-fot-klackarna hon hade på sig när bilden togs). Väldigt spännande, detta.

Tror ni, för övrigt, att Kanye bugar ironiskt här? Får en känsla av att han bugar ironiskt. Alltså, jag fattar att han inte bugar gravallvarligt, men tror ni att han känner ett inre mörker när han ser Taylor Swift nuförtiden? Eftersom hon är så mycket längre än honom, alltså.

Skoja.

P.S. Mingelnivån i den här bilden, att Jay Z bara står och chillar i bakgrunden! Behövs mer sånt i svenskt vimmelfoto, huh. D.S.