Denna krönika publicerades i Sundsvalls tidning i söndags. Krönikan är hämtad från min text om unga flickors rätt till sin sexualitet, men lite omgjord för att passa tidningsformatet. Hoppas ni gillar den. 

En flicka står vid en tågräls. Ljudet från tåget blir allt högre och när det är så nära att det inte kommer hinna bromsa tar flickan steget ut på rälsen. Kanske blundar hon. Kanske tänker hon på sin familj, sina kompisar, sin skola och sina fjorton födelsedagar. Klart är i alla fall att alternativet att ta klivet ut framför tåget känns rimligare, än att 45-åriga mannens hot ska bli hennes verklighet.

För ett par veckor sedan ställdes 45-åriga mannen inför rätta. Han har, genom Internet, fotat och filmat unga flickor mellan 11 och 14 år när de klätt av sig för honom för att sedan hotat med att sprida fotona och filmerna om flickorna inte fortsätter göra som han säger.

Samma vecka kom ännu ett fall av ett Instagramkonto där unga flickor hängs ut med nakenbilder och tillhörande kommentarer om vilka ”horor” de är som ”legat med halva stan”.

Det är nästan uteslutande flickor som drabbas av detta skuldbeläggande. Det är flickor som hängs ut med nakenbilder, flickor vars gamla pojkvänner sprider sexbilder på dem och flickor som blir ”horor”. Detta av två anledningar: De är flickor och de har en sexualitet. Pojkarna och männens sexuella handlingar på andra sidan dataskärmen diskuteras inte, den är helt ointressant trots att det är deras handling som är den kriminella.

Att skuldbelägga och straffa flickors sexualitet (slutshaming) är inget nytt fenomen, tvärtom har det i århundrande funnits en norm att kontrollera kvinnans sexualitet genom att göra den oren och onaturlig. Men med Internet har denna norm tagit sig nya former. Ett klotter på en skoltoalett är en liten sak jämfört med att bli uthängd med bild på ett Instagramkonto med tusentals följare, även om principen är detsamma.

När jag läser debattörer, krönikörer och journalisters åsikter i debatten om flickors utsatthet på Internet är de alla överens om att bildspridarna bör skämmas och att det är synd om flickorna som drabbas.

De har rätt. Det är synd om flickorna – men inte bara av den anledningen som debattörerna syftar på, utan av den enkla anledningen att flickor aldrig tillåts ha en egen sexualitet. För vad händer när nakenbilderna är frivilliga? När snuskiga meddelandena på msn är skrivna ur egen lust? Vad händer när flickorna utforskar, onanerar, är råa och kåta?

För en flicka verkar det finnas två val; horan eller offret.

Jag tänker ibland på den trettonåriga Hanna, hur hon tänkte och såg på världen. Att hon aldrig någonsin hade förstått att det var samhället det var fel på om hon blev uthängd som en ”hora” på Instagram eller blev hotad av en 45-åring. På sin höjd hade hon förstått att det var fel av dem som hängde ut henne, men inte att hon faktiskt hade RÄTTEN att klä av sig naken eller vara kåt, utan att någonsin skuldbeläggas och kallas hora. 

Det går inte återuppliva flickan som klev framför ett tåg, eller de andra flickorna med henne som valt att avsluta sina liv av skuldbeläggandet. Men vi kan fortfarande hindra att fler drabbas. Det är vi som kan förändra att döden känns mer smärtfritt än att vara ”horan”. Vi måste uppmärksamma och kämpa för sexualitet på lika villkor och framförallt ska alla flickor få den sexualitet de har rätt till.