Jag sitter hemma, sjuk och jävlig, och tittar på tv-programmet Fosterland på SVTplay. Vi får följa journalisten Fredrik på hans resa genom ”det nya Sverige” där han träffar alltifrån rasister till nyanlända flyktingar. En av personerna han möter är Gulli – en pensionerad Simrishamnsbo som röstar på Sverigedemokraterna och tycker att ”muslimer förstör Sverige”.
En dag säljer Gulli en grej på Blocket som muslimen Amal från Gaza köper. Amal och hans fru Salah från Syrien bjuder Gulli på en kopp kaffe som tack för lyckat blocketköp – en kopp kaffe som blir starten till en förändring hos Gulli.
I en kamerasynk tre veckor senare berättar hon att ”muslimer är ju inte alls extremister” och att det enligt islam är totalt förbjudet att mörda andra människor.
Gulli är förvånad och berättar att hon förändrats under de här tre veckorna. Och när det är tänkt att tv-tittarna ska bli rörda av detta fina möte får jag istället en känsla av hopplöshet i kroppen.
Jag växte upp i en vit landsortsskola med ca 600 elever varav 3-4 inte var vita. I skolan flödade rasismen i korridorerna och hakkors sprayades på väggarna riktade mot de få icke-vita eleverna. Jag tyckte det var dåligt i någon slags övertygelse om att ”alla människor är lika mycket värda” och hade ont i magen samma kväll som klottret kom dit.
Men egentligen inte mycket mer än så.
Det berörde ju varken mig eller min familj direkt. Om jag bara höll mig hyfsat lågmäld så skulle jag gå obemärkt förbi rassarna. Åsikter är lättare att gömma än hudfärg.
Senare flyttade jag till en större stad för att plugga och fick nya, inte bara vita, vänner. Och därigenom en större förståelse för vad rasism är, men också en ögonöppnare för mina egna fördomar.
När en stor grupp män samlas på T-centralen en fredagskväll för att slå ner icke-vita personer är det mina vänner och deras småsyskon och föräldrar som är målet. Oskyldiga människor som jag har en relation till. Till skillnad från hakkorsen i nian är den här rasismen plötsligt ett personligt påhopp och gör mig livrädd. Men mer smärtsamt är det att tänka på hur rädda mina icke-vita vänner måste vara.
Plötsligt är jag precis som Gulli i tv-programmet och verkar inte kunna känna brinnande medmänsklighet förrän jag fått någon slags personlig inblick hos människorna det berör.
Och det värsta är att jag tror det är vanligt. Möten gör ju någonting med oss människor. Det är svårt att så grundlöst hata något du kan identifiera dig med och känner till.
Det riktigt hopplösa är att vi lever så otroligt segregerat. Om det nu är så att möten mellan människor är nyckeln till ett mer öppet och accepterande samhälle, hur ska vi lyckas möta varandra?
Hur många möten som det mellan Gulli, Amal och Salah sker i landsorterna där rasismen flödar? På vilka platser finns det utrymme för oss att på riktigt prata och bygga relationer?
Eller är det så krasst att vi helt enkelt får börja sälja och köpa fler saker på Blocket och hoppas att människor vi aldrig annars möter svarar på annonsen och till sist kanske bjussar på en kopp kaffe.
KRÖNIKA PUBLICERAD 160205 I SUNDSVALLS TIDNING
Bra skrivet. Det deppiga är ju i nästa avsnitt när Gulli plötsligt åter vill rösta på Sverigedemokraterna, eftersom Amal och Salah varit ”besvärliga” (= ”jahapp, då var visst alla invandrare jobbiga!”, och hon anser sig åter bevisad om att invandringen snarare är ett problem än något positivt. Så därför statuerar hon självsäkert att hon faktiskt ska rösta på Sverigedemokraterna, och den positivism som visats i föregående avsnitt verkar helt omvänd… Hennes logik är helt orimlig för mig, men jag antar att det beror på bristande kunskap. Kanske kan fler möten med Simrishamns nyanlända få Gulli att förstå. Kanske inte…
Master är detta du som söker lägenhet…?
http://m.blocket.se/goteborg/Student_soker_boende_i_Goteborg_65083209.htm
Jag blir alltid så oerhört glad av det där programmet, för de tar upp sånna viktiga ämnen när det gäller vårt land idag. Tyvärr tror jag inte att det sitter rasister och tittar på det och tänkter ”ah men fan, de kanske inte är så dåliga ändå.”
Det känns som att vi som INTE är rasister är de enda som är öppna för sånna här typer av program, de andra vill inte öppna ögonen :(
Jag tyckte att Gullis historia var fin, men den påminde även om mig själv och mitt möte med en av mina klasskompisar som kommer från Eritrea. Blir så ARG på mig själv för att jag har tänkt annorlunda om henne som är så fin! Hon talar så gott om alla och tänker att hon måste be till Gud så att Gud kan hjälpa de dåliga. Hon är inte arg på diktatorn i Eritrea som gjort att hon behövt flytta, hon säger att han är lost.
ALLA människor är så fina på sina egna vis och jag önskar verkligen att vi alla, ALLA, kunde gå ut och prata med varandra. Önskar att det finns något slags organiserat evenemang i alla städer dit flyktingar/invandrare och svenskar kan komma och umgås med varandra och dela sina historier. Men vi svenskar är ju så jävla rädda för allt så det hade väl inte funkat….
Rättelse: Menar alltså inte att jag var rasist innan jag träffade min klasskompis lol, utan att jag hade fördomar som jag egentligen inte tänkte på…
Jag känner ett inneboende hat som jag förmedlar på Internet bakom ett anonymt namn. Ibland får jag för mig att mina åsikter mot andra som inte hade turen att födas i det här landet – är sanningen. Jag vet inte hur jag blev såhär, en kärlekslös förälder? Dåligt med kompisar i skolan? Förmodligen en blandning som gjort mig empatilös. Förlåt för det.
svinfint det där med gulli ju fram till att HON FUCKING ÄNDRAR SIG LIKA FORT IGEN. blev så trött
Hanna varför vill du inte bo i husby ?
Hej Bettan (eller ja, Rupert). Jag vill gärna bo i stan eftersom jag jobbar i stan och har en kvart till jobbet. Men har en polare som bor i just Husby och verkar trivas, hon skrev förresten vettigt om det här; http://www.metro.se/kolumner/evyn-redar-ni-som-smutskastar-husby-ta-er-journalistexamen-och-slang-i-vaggen/EVHpbd!Z8PFI892i0zek/.
Kram!
PS. Tycker du det är jobbigt att inte få dina superrassiga kommentarer godkänna får du försöka göra din röst hörd på andra sätt, det här är MITT forum på Internet och gillar du inte det så behöver du inte läsa det. Jag är ingen objektiv nyhetskanal som har någon som helst skyldighet att pleasa dig. :-D
Tack för tipset om detta program! Tips på bra program/dokumentärer/etc uppskattas! :)
Bra krönika!!
Ja, synd bara att Gullis plötsliga vändning inte höll i sig så länge.. suck.
Men så bra skrivet Hanna. Du är en stor förebild <3
Snälla, ställ inte ”rasistiska landsorten” mot ”upplysta och toleranta staden”. Blir så fruktansvärt leds på sådana undertoner. I den landsort jag kommer i från finns mängder med människor som engagerar sig för syriska flyktingar och öppnar sina hjärtan, hem och plånböcker för dem.
Om inte staten hade avvecklat all service på landsbygden skulle där finnas goda möjligheter för invandrare att rota sig och trivas, med ökad förståelse till följd. Men som det är nu kan de givetvis inte utan svenskt körkort bo där bussförbindelserna, affärerna och skolorna lagts ned. Då måste de i stället packas som sillar i undermåliga boenden i väntan på att lägenheter ska panikbyggas i de redan segregerade förorterna.
Ingen vinner på det.
Bra skrivet annars!