Blank av svett, solkräm och saltvatten ligger jag inklämd på en solstol bland hundratusentals andra turister på Playa de Palma, Mallorca. Jag och farsan har tagit en långhelg tillsammans för att dricka öl, sola och läsa bok. Medan pappa läser om rymden har jag börjat på Yuval Noahs populära bok ”Sapiens” som är en slags redogörelse över mänsklighetens uppkomst här på jorden. 

Runt om oss trängs svenskar, tyskar, engelsmän, fransoser och några spanjorer. En del var här tidigt i morse och la ut handdukarna på solstolarna närmast vattnet. Kombinationen av boken jag läser och detta kroppshav av skära spända bukar och håriga ryggar gör mig plötsligt väldigt medveten om att människan är ett djur. Som ett gäng schimpanser turas vi om att pyssla om varandra med solkräm för att med jämna mellanrum hasa oss ner till det svalkande vattnet. Och när jag vaknar till av min egen snarkning är det svårt att låta bli att känna mig som en liten… gris.

Att människan är ett djur fick vi lära oss i grundskolan, ändå slår tanken mig med full kraft här borta. Kanske drabbar den mig hårdast när jag tänker på hur nära det ociviliserade och djuriska är trots alla de regler, lagar och gemensamma föreställningarna vi tillsammans byggt upp. Och på vilken skör tråd allt det vilar. 

Dagen innan vi anlände till Mallorca mördades 14 människor några timmar längre bort i Barcelona. Mördaren var en ung pojke som tillsammans med andra män radikaliserats in i gemensamma föreställningar långt bort från det jag trodde vi var överens om.

Samtidigt i Sverige står uppemot hundra stycken så kallade ”Sverigevänner” och svänger med svenska flaggan medan de gastar ”skäggbarn” och ”våldtäktsmän” mot utvisningshotade människor som vill vara kvar i ett land där de känner sig trygga. I ”Sverigevännernas” ögon är flyktingarna djur men jag funderar på om det verkligt djuriska beteendet kommer från dem själva.

Även om Sverigevännerna är människor som lever inom samma landsgränser som mig, vuxit upp på samma gröt och sett samma tv så har de föreställningar jag inte heller kan skriva under på.

”Beeer, cooola, waaater?” hör jag en röst ropa för femtionde gången, jag tittar upp från min bok och ser hur ett av de skära djuren lirkar i sin bikiniöverdel och får upp en sladdrig eurosedel som därefter byts mot några öl.

Forskarna hävdar att anledningen varför just vi homo sapiens lyckades överleva och tränga undan de fysiskt starkare neandertalarna är vår förmåga att samarbeta och samlas kring just gemensamma föreställningar. En bit papper byts ut mot en öl för att vi bestämt att den biten papper är värd något, en utlagd handduk på en solstol betyder ”paxad” och alla människor är lika mycket värda det har ju Jesus och FN sagt.

Men när världen plötsligt känns skakig och människor opålitliga sätts det jag trodde vi var överens om på spel. Vad händer när idén om människors lika värde inte blir mer än en textrad i ett gammalt FN-arkiv? Tanken på att ingenting är på riktigt utan bara lösa handskakningar svindlar. Jag blir tvungen att sätta mig upp i solstolen och försöka snacka med farsan för att tänka på annat.

”Jaha, och vad läser du då?” frågar jag, ”om mörk materia i rymden” svarar han.

 Den natten är jag vaken i fullskalig existentiell ångest.

KRÖNIKA PUBLICERAD I ST 23/8