– Han ville att du skulle få tillbaka den här.

Med skakig hand sträcker min bästa kompis över en ljusblå liten lerhatt med svarta prickar på.

Vi sitter vid köksbordet hemma hos mig. Radion spelar P4 Västernorrland, det doftar trygghet och rakt på bordet ligger polarkakor med ost på. Vi har brett dem själva med mycket smör.

Jag känner hur det ilar till i magen på mig och hur mackan växer i munnen. Lerhatten har jag själv gjort några veckor tidigare, format och lagt in i ugn och sedan målat och lackat omsorgsfullt.

Den hade sedan lagts i ett ljusgult kuvert tillsammans med ett parfymdoftande brev där jag formulerat frågan om han ville vara ihop med mig. Två alternativ fick han, JA eller NEJ.

Vi hade varit ihop ett år innan och var med varandra flera dagar i veckan, hans mamma kände min och tydligen skulle han ha haft mitt ansikte i en hjärtram på nattduksbordet. Men inte längre. För när jullovet kom och vi skildes åt så tog det slut på något sätt. Jag vet inte riktigt hur det blev så. Men hans familj åkte till Gran Canaria och min till Vemdalen för skidåkning.

Kanske glömde vi bara varandra.

Men kvällen innan första skoldagen efter jullovet var minnet av honom starkare än någonsin. Jag hade fjärilar i magen och hade en klar outfit till skolan. Rutiga jeans, orange långärmad tröja och svart stickad pullover med stor vit stjärna på. Ingen i fyran på hela skolan var coolare än jag, det fick jag ofta höra och känna på.

Men han var snäppet tuffare.

I samlingsringen på morgonen försökte jag kika på honom när han inte såg men det blev aldrig något mer. Dagen efter följdes av samma tystnad mellan oss. Och så tredje. Han satt med två tjejer i femman som skrattade åt allt han sa. Jag hatade dem och hade gjort två stora kryss över deras fula ansikten i skolkatalogen. På fjärde nuddade våra händer när jag vände mig om efter att ha vässat pennan.

Han hoppade till när det hände, det såg jag. Jag själv blev varm i hela kroppen och förstod att han tänkte på mig, precis som jag tänkte på honom. Kanske stod ramen kvar på nattduksbordet.

Det var dags att bryta tystnaden. Jag gick hem, samlade mod, gjorde min hatt i lera och ordnade med kuvert och brev.

På den femte och sista dagen, fredagen innan helgen bad jag min bästis ge brevet till honom i skolan. Han satt med de två tjejerna i femman men jag visste att brevet skulle få honom på andra tankar. Min kompis vandrade bort, stärckte fram brevet och vände sedan snabbt och gick emot mig.

– Kom! Vi skyndar oss och går! Viskade jag och fnittrade i armkrok bort med henne.

Det blev lektion. Rast. Lektion. Och på bussen hem den fredagen var min bästis lite nedstämd och tyst.

Vid köksbordet nu förstår jag varför. Hon hade fått svaret av honom på en rast och nu skulle hon bli tvungen att berätta.

Jag håller den lilla hatten i mina händer och granskar den. Vad töntig den är, fult gjord, ful färg och jättebarnslig. Vem ger en lerhatt till sin pojkvän? Den var lika töntig som jag.

– Han sa nej… Trevar min bästis fram.

Jag sväljer min macktugga hårt, håller blicken fast på hatten och bestämmer mig för att inte gråta nu. Inte gråta. Inte gråta. Klumpen i halsen växer men jag tänker att den bara ska få vara där och aldrig komma ut.

– Ska vi leka med barbies? Frågar min bästis fast hon själv hatar det och alltid vill se på film istället.

Jag nickar snabbt och efter två timmars barbielek är klumpen nästan helt borta.

På kvällen säger mamma godnatt och frågar om dagen. Klumpen kommer plötsligt tillbaka och den här gången vet jag att den inte kommer kunna hållas inne. Jag börjar grina och berättar vad som hänt.

Att han inte är kär i mig.

Men om lerhatten jag fick tillbaka berättar jag aldrig, det känns för pinsamt till och med för mammas öron.