LUCKA 2: ett barndomsminne

21:16 2017-12-02

– Han ville att du skulle få tillbaka den här.

Med skakig hand sträcker min bästa kompis över en ljusblå liten lerhatt med svarta prickar på.

Vi sitter vid köksbordet hemma hos mig. Radion spelar P4 Västernorrland, det doftar trygghet och rakt på bordet ligger polarkakor med ost på. Vi har brett dem själva med mycket smör.

Jag känner hur det ilar till i magen på mig och hur mackan växer i munnen. Lerhatten har jag själv gjort några veckor tidigare, format och lagt in i ugn och sedan målat och lackat omsorgsfullt.

Den hade sedan lagts i ett ljusgult kuvert tillsammans med ett parfymdoftande brev där jag formulerat frågan om han ville vara ihop med mig. Två alternativ fick han, JA eller NEJ.

Vi hade varit ihop ett år innan och var med varandra flera dagar i veckan, hans mamma kände min och tydligen skulle han ha haft mitt ansikte i en hjärtram på nattduksbordet. Men inte längre. För när jullovet kom och vi skildes åt så tog det slut på något sätt. Jag vet inte riktigt hur det blev så. Men hans familj åkte till Gran Canaria och min till Vemdalen för skidåkning.

Kanske glömde vi bara varandra.

Men kvällen innan första skoldagen efter jullovet var minnet av honom starkare än någonsin. Jag hade fjärilar i magen och hade en klar outfit till skolan. Rutiga jeans, orange långärmad tröja och svart stickad pullover med stor vit stjärna på. Ingen i fyran på hela skolan var coolare än jag, det fick jag ofta höra och känna på.

Men han var snäppet tuffare.

I samlingsringen på morgonen försökte jag kika på honom när han inte såg men det blev aldrig något mer. Dagen efter följdes av samma tystnad mellan oss. Och så tredje. Han satt med två tjejer i femman som skrattade åt allt han sa. Jag hatade dem och hade gjort två stora kryss över deras fula ansikten i skolkatalogen. På fjärde nuddade våra händer när jag vände mig om efter att ha vässat pennan.

Han hoppade till när det hände, det såg jag. Jag själv blev varm i hela kroppen och förstod att han tänkte på mig, precis som jag tänkte på honom. Kanske stod ramen kvar på nattduksbordet.

Det var dags att bryta tystnaden. Jag gick hem, samlade mod, gjorde min hatt i lera och ordnade med kuvert och brev.

På den femte och sista dagen, fredagen innan helgen bad jag min bästis ge brevet till honom i skolan. Han satt med de två tjejerna i femman men jag visste att brevet skulle få honom på andra tankar. Min kompis vandrade bort, stärckte fram brevet och vände sedan snabbt och gick emot mig.

– Kom! Vi skyndar oss och går! Viskade jag och fnittrade i armkrok bort med henne.

Det blev lektion. Rast. Lektion. Och på bussen hem den fredagen var min bästis lite nedstämd och tyst.

Vid köksbordet nu förstår jag varför. Hon hade fått svaret av honom på en rast och nu skulle hon bli tvungen att berätta.

Jag håller den lilla hatten i mina händer och granskar den. Vad töntig den är, fult gjord, ful färg och jättebarnslig. Vem ger en lerhatt till sin pojkvän? Den var lika töntig som jag.

– Han sa nej… Trevar min bästis fram.

Jag sväljer min macktugga hårt, håller blicken fast på hatten och bestämmer mig för att inte gråta nu. Inte gråta. Inte gråta. Klumpen i halsen växer men jag tänker att den bara ska få vara där och aldrig komma ut.

– Ska vi leka med barbies? Frågar min bästis fast hon själv hatar det och alltid vill se på film istället.

Jag nickar snabbt och efter två timmars barbielek är klumpen nästan helt borta.

På kvällen säger mamma godnatt och frågar om dagen. Klumpen kommer plötsligt tillbaka och den här gången vet jag att den inte kommer kunna hållas inne. Jag börjar grina och berättar vad som hänt.

Att han inte är kär i mig.

Men om lerhatten jag fick tillbaka berättar jag aldrig, det känns för pinsamt till och med för mammas öron.

13 kommentarer | “LUCKA 2: ett barndomsminne”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Sara skriver:

    HerreGUD Hanna så du skriver och berättar!!! Blev helt skakig och gråtig av det här. När man har byggt upp ett helt scenario i huvudet och så blir det inte alls så och man känner sig så… dum. Och tänker på lilla Hanna och lilla Sara och alla andra småtjejer världen över och vill bara krama om och rädda från allt ont.

    OCKSÅ: skriv en bok master. Knäböjer inför din talang.

  2. Erika skriver:

    Men Hanna <3<3<3<3<3<3

  3. Melinda skriver:

    Herregud Hanna. Så starkt. Kommer läsa din bok miljoner gånger om när den kommer

  4. Therése skriver:

    Alltså, wow! <3

  5. Linda skriver:

    Åh <3
    Älskar när du berättar om barndomsminnen.

    Lycka till nu på Friends! Det kommer gå finfint!

  6. Sofia skriver:

    Alltså började gråta lite extra mycket av att du hade en så omtänksam vän!

  7. Linnéa skriver:

    Så otroligt stark skildring och alla dom där känslorna som man känner igen sig i och som gjorde så himla ont!!!! Snälla skriv ihop en härlig, prestigelös samlingsbok a la ”barndomsminnen”??? Hade köpt 3000 ex själv.

    PS LYCKA TILL PÅ FRIENDS!!! Tänker på dig och spex idag minst en gång var tionde minut <3<3<3<3

  8. S. skriver:

    Ååååh! Sån jävla igenkänning att jag får gåshud och känner klumpen! Så fint och skört och starkt. Jag vågade inte anförtro mig till någon, jag bara smet in ett brev i glipan till hans bänk… och han stannade mig på vägen hem en vecka senare och sa nej, och ville förklara, men jag bet ihop och svalde klumpen och sa att ”det är lugnt” fast jag gick sönder inombords…

  9. L skriver:

    Haha, åh. Detta påminner mig om killen jag var *ihop* med på lågstadiet. Han var ett år yngre och vi glömde göra slut innan jag började mellanstadiet på en annan skola (eller så kunde ingen av oss göra det helt enkelt :’) *drömmer mig bort*) och efter det låånga sommarlovet så hade han väl tröttnat. Min lillebror gick kvar på samma skola som honom, och douchen gick fram till min lillebror och bara ”hälsa din syrra att jag vill göra slut”. Då var min lillebror så jävla snabbtänkt och sa på dirr ”det är lugnt, hon skulle ändå göra slut med dig” (vilket jag ju såklart inte skulle!!) och räddade därmed mig från total förnedring. Kan inte tacka min bror nog.

  10. elsa skriver:

    <3<3<3<3

  11. Sara skriver:

    Aaaah vad bra berättat. Fyran i ett nötskal. Tack!!! Och: hurra för hoppningen!

  12. Elisabet skriver:

    Vilken fin berättelse! Sättet en tänker på i den åldern är så gulligt.

  13. Anna skriver:

    Åååh så gullefin historia och fint berättad, fick en klump i halsen jag med <3 HAR DU KVAR HATTEN?! Skulle så gärna vilja se bild på den. Så extremt gulligt också med en lerhatt. Bril-jant.

Lämna ett svar till S. Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Senaste kommentarer

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Mest läst på NG