Anonym:
MASTER! Detta har inte med inlägget i sig att göra men hoppas du kan komma med svar.
Har du några tips på hur man hanterar att ha väldigt nära till ilska och att bli arg på saker hela tin? Tänker att ilska i sig kan vara en rät bra drivkraft, typ som den enorma ilska man kan känna mot patriarketet och världens orättvisor. MEN den där dagliga argheten som blossar upp, på nån störig person i tunnelbanan eller som för mig just nu att jag blir arg på minsta motgång (tex att min bh sitter obekvämt gör mig rasande..) hur hanterar man det? Kanske bara jag som är så psyko men hoppas kunna få lite smarta tankar och råd. <3

Hanna svarar: Älskade du! Känner igen mig i det där och har perioder med pms då ilskan är nästintill ohanterbar – men jag har också ett botemedel:

Insikten av att andra inte vill skada en. Att vara människa innebär ju att samsas på platsen som är jorden, alla har sina problem och livskriser och försöker överleva livet så gått det går. Jag är fullkomligt övertygad om att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt.

En tanke att försöka ha i hjärnan är att den äldre kvinna som smaskar högt på tunnelbanan inte vill skada mig. Hon kanske har en tandprotes(?) eller bara inte vet om att hon smaskar? Eller så är mackan såpass god att hon njuter till hundra procent. Och det måste hon väl ändå ha utrymmet att få göra?

Människor som går i bredd på trottoaren gör det inte för att störa mig, de kanske har jättemycket att prata om, är lite nervösa för att nyss ha träffats, eller de såg mig bara inte.

Den här insikten gör att jag blir lite schysstare mot andra, jag kan till och med kanske kolla på kvinnan som smaskar och översätta henne till min egen mamma? Hur skulle jag känna om nån hipp (nåja) arg tjej satt och slängde hatblickar mot min älskade mamma? Fy vad ledsamt :-(

Såklart det finns platser och stunder då man SKA få vara arg och då det till och med är viktigt att få vara arg. T.ex. då någon man litar på avsiktligt sviker en, strukturella orättvisor eller när människor med makt förminskar en osv.

Och ibland ÄR människor taskiga med mening. Men det snällaste jag kan göra mot mig själv och världen är väl att försöka ta den vardags-hatiska-energin och bah djupandas några gånger viska lite tyst för mig själv att  ”alla har sina kriser, hoppas att den här busschauffören som precis skällde ut mig finner lyckan”.

Så går jag vidare i livet med lite mindre spända käkar.

Första gången är det såklart svårt att översätta irritation och ilska till kärlek och värme, men ju mer jag gör det desto lättare verkar det bli? Precis som att ju mer arg jag låter mig vara desto närmare har jag till ilskan nästa gång.

Försiktig och schysst kram från en ilsken till en annan