Måste berätta att jag läst din blogg i typ 5 år och att jag först FÖRRA VECKAN gick in i min poddapp för att avnjuta din (och Martins) stämma. BRA PODD. Längtar till varje nytt avsnitt nu, och har mycket att ta igen hehheh

Hej Hanna! Du är en så fin, klok och inspirerande människa. Tycker du alltid svarar så bra på dina läsares frågor så här har jag en uppmuntrande fråga till dig. eheh.

Jag har och har alltid haft nära till ångest, över saker jag sagt, gjort eller bara över att jag finns liksom. Jag trivs inte med någonting i mitt liv. Vet inte om det beror på hur jag har det i mitt liv eller om det är min ångest som leder till att det känns så.
Jobbet är tungt, trivs inte och vill inte dit. Det är ett väldigt bra jobb. Alla ”hejar” på mig för att jag har fått det jobbet men jag trivs inte alls. Det är svårt och jag känner mig dålig och ouppskattad.
På min fritid ligger jag hemma i min ensamhet. Jag har knappt några vänner för att alla är gifta och har barn och förstås inte har tid att vara med en ensam själ som mig som inte ens lyckats skaffa en pojkvän åt sig någonsin eller nya kompisar för den delen. Jag bor i en pytteliten stad som jag inte trivs i. En så liten stad att ”alla känner alla” och det blir också svårt att hitta nya kompisar pga brist på människor i min ålder helt enkelt haha.
Jag känner mig bara helt fast och låst i en situation jag vill ur. Får panik och vill bara låsa in mig i mitt rum för alltid. Jag har tänkt i flera år att det ”nog snart vänder” men det gör aldrig det. Jag var lycklig en tid för ett år sedan då jag träffade en kille som jag blev störtkär i. Det slutade med att han våldtog mig i min sömn och jag fick reda på att han varit otrogen under hela vår tid ”tillsammans”.
Vad gör man när allt känns hopplöst och man har försökt vända på alla stenar men det alltid slutar med att man är tillbaka i samma skit. Vet liksom inte ens vilken tråd jag skall försöka börja dra i. Suck. Livet alltså.
Tack för att du alltid lyckas uppmuntra mig. Du är bäst.