”Det var inte som man tänker sig en våldtäkt” skriver Tingsrätten i en friande dom mot en 26-årig man som anklagas för misshandel och våldtäkt mot en kvinna.

Och ännu en man blir frias på grund av svenska rättsväsendes bild av sex och samtycke innebär. En bild byggd på kvinnans kropp som ett föremål att få våldföra sig på, en bild där sex främst handlar om mäns lust och vilja – och där det inom kontexten ”sex” tillåts hända lite vad som helst (som bortslitet hår och bitmärken på halsen).

Men framförallt en bild där män inom just kontexten ”sex” plötsligt tillåts förlora sin förmåga att skilja rätt och fel – så länge inte kvinnan berättar det för honom.

Det är så märkligt egentligen. Män får överallt i samhället leda, styra och bestämma. Studier visar att män har högre trovärdighet och tar mer plats i klassrum eller på jobbmötet. Vi lyssnar och tror på män, ofta såpass mycket att de får högre lön, status och positioner. Män ”vet och kan saker”. Men när de hamnar i en sexuell situation förväntar vi oss plötsligt ingenting av dem längre? Då är plötsligt ansvaret kvinnans, då är det hon som förväntas ta ansvar över det som sker.

Och ansvaret slutar inte heller där. Du som kvinna måste också veta hur ett offer bör bete sig, annars är risken stor att ingen som kommer tro dig. Gråt, skrik och var chockad på rätt sätt om omvärlden ska förstå att det han gjorde mot dig var fel. Annars är felet ditt.  ”Hon kan ha orsakat blessyrerna själv” kan de att säga om skadorna han gett dig.

Jag läser domar, anmälningar och rubriker från bara den senaste månadens våldtäkter och tänker att det inte är så konstigt att min sexlust och tankar på sex ibland kan kännas inlåsta i en liten liten låda längst in i kroppen – helt omöjlig att låsa upp. För hur ska jag hitta glädjen och intresset för sex när jag bär med mig offrens vittnesmål om panik, skräck och obehag?

Det är nämligen inte svårt att relatera. Känslan av att inte få ha sin kropp ifred.

Och känslan av att det är hela tiden jag som måste vara redo att skydda den, ta ansvar för att ingen annan gör fel mot den. Att det ligger på mig – för hur ska han veta?

Ja, hur ska han veta egentligen? Hur ska han veta att det är fel att slita hårtussar, slå och bita i hals på en människa som inte gett samtycke?

Det borde vara väldigt enkelt.

Men så är jag inte heller man.