”Det var inte som man tänker sig en våldtäkt” skriver Tingsrätten i en friande dom mot en 26-årig man som anklagas för misshandel och våldtäkt mot en kvinna.

Och ännu en man blir frias på grund av svenska rättsväsendes bild av sex och samtycke innebär. En bild byggd på kvinnans kropp som ett föremål att få våldföra sig på, en bild där sex främst handlar om mäns lust och vilja – och där det inom kontexten ”sex” tillåts hända lite vad som helst (som bortslitet hår och bitmärken på halsen).

Men framförallt en bild där män inom just kontexten ”sex” plötsligt tillåts förlora sin förmåga att skilja rätt och fel – så länge inte kvinnan berättar det för honom.

Det är så märkligt egentligen. Män får överallt i samhället leda, styra och bestämma. Studier visar att män har högre trovärdighet och tar mer plats i klassrum eller på jobbmötet. Vi lyssnar och tror på män, ofta såpass mycket att de får högre lön, status och positioner. Män ”vet och kan saker”. Men när de hamnar i en sexuell situation förväntar vi oss plötsligt ingenting av dem längre? Då är plötsligt ansvaret kvinnans, då är det hon som förväntas ta ansvar över det som sker.

Och ansvaret slutar inte heller där. Du som kvinna måste också veta hur ett offer bör bete sig, annars är risken stor att ingen som kommer tro dig. Gråt, skrik och var chockad på rätt sätt om omvärlden ska förstå att det han gjorde mot dig var fel. Annars är felet ditt.  ”Hon kan ha orsakat blessyrerna själv” kan de att säga om skadorna han gett dig.

Jag läser domar, anmälningar och rubriker från bara den senaste månadens våldtäkter och tänker att det inte är så konstigt att min sexlust och tankar på sex ibland kan kännas inlåsta i en liten liten låda längst in i kroppen – helt omöjlig att låsa upp. För hur ska jag hitta glädjen och intresset för sex när jag bär med mig offrens vittnesmål om panik, skräck och obehag?

Det är nämligen inte svårt att relatera. Känslan av att inte få ha sin kropp ifred.

Och känslan av att det är hela tiden jag som måste vara redo att skydda den, ta ansvar för att ingen annan gör fel mot den. Att det ligger på mig – för hur ska han veta?

Ja, hur ska han veta egentligen? Hur ska han veta att det är fel att slita hårtussar, slå och bita i hals på en människa som inte gett samtycke?

Det borde vara väldigt enkelt.

Men så är jag inte heller man.

Ramlar in på en bekant på fb och hamnar i tråden ovan.

En man våldtar en kvinna i ett publikhav. Artisten som uppträdde (Zara Larsson) visar tydlig avsky och twittrar om att hon hatar män. En man (en bland flera som jag senare hamnade hos via fb) delar posten och kallar Zara ”patetisk”.

Tråden blir direkt till en diskussion om huruvida det är fel av Zara att generalisera på det här sättet eller inte. Och nästintill lustigt är det när en i tråden menar att det ”saknas data” på att män är mer privilegierade än kvinnor (lön, maktpositioner, socialt, juridiskt, historien de senaste 2000 åren etc är tydligen inte bevis nog).

Det som däremot aldrig nämns är mannen som igår begick en fullbordad våldtäkt på kvinnan som ville se en konsert. Hatet, frustrationen och energin riktas inte mot den verkliga förövaren. Istället går det till den 19-åring som känner stor frustration inför det som bokstavligen talat sker framför henne.

Och det är långt ifrån första gången.

Jag letar mig längre in i trådarna på fb och sitter till slut bara och gapar. Jag möts av vuxna män med jobb, fru och barn som delar den artikel där Zara Larssons tweet lyfts upp, delningar följt av trådar om hur förjävligt det är att hon får uttala sig. Det skrattas och hånas och ibland går någon in och ska vara ”vettig” med ett ”hat föder hat, tycker bara det är onödigt så som hon håller på”.

Vill ni veta något annat som är onödigt?

Att en man våldtog en kvinna som ville se en konsert.

Att män utsätter kvinnor för övergrepp hela tiden.

Ja, hela tiden som i över 18 000 gånger per år bara i Sverige och med ett gigantiskt mörkertal. Det är ingen åsikt jag eller ens Zara Larsson har hittat på, det är statistik på anmälningar och det är fakta.

Och just nu medan det här sker, sitter män runt om i Sverige och diskuterar det ”farliga” i att en 19-årig artist uttalar sig generaliserande kring män i grupp.

Det är i den diskussionen männen finner energin och motivationen till att ”ge sig in i debatten”, dela ett inlägg, starta trådar och diskutera med sina vänner. När det handlar om något som handlar om dem. När de känner sig orättvist behandlade. När deras känsla över vad som är onödigt måste luftas.

Det blir märkligare ju mer jag tänker på det. Hur man kan bli så otroligt träffad av Zara Larssons ”män” i hennes tweet och direkt koppla det till något som har med sig själv att göra – men helt blunda för nyhetsmedias ”män” i rubriker om våldtäkt, där är det hela tiden andra män.

När jag i slutet av kvällen hamnar i ännu en lång tråd där nu själva trovärdigheten i våldtäktsanmälan diskuteras, ja, då klickar jag ner webbläsaren och vill bara grina och skriva en tweet om att jag:

hatar hatar hatar män.

Men det gör jag inte. Istället skriver jag det här blogginlägget, värnar om ”den goda tonen” och att ”hat inte ska föda hat”. Tänker på själva syftet med jämställdhetsdebatten och att ”få med alla i kampen!”. För att jag kan, orkar och vill att till och med granngubben hemma i byn ska hänga med.

Och inte för att det här förklarande sättet är det enda rätta sättet, men för att det är ett sätt jag kan. Samtidigt måste det alltid finnas en förståelse för frustration mot privilegierade grupper – och vi måste bli bättre på att inte få tunnelseende varje gång någon generaliserar kring män, vita, medelklass, cis etc.

För det verkligt farliga ligger inte i en tweet om att ”hata män” eller ”white tears”. Det är ju enbart reaktioner på de orättvisor som sker.

Det verkligt farliga sker just ute i verkligheten där män tar sig rätten till kvinnors kroppar.

Igår gjorde en man det mitt i ett publikhav. Inatt och dagen efter kommer liknande saker att ske. Och dagen efter det. Och dagen efter det.

Och tänk, va, om det i männens fb-trådar skulle diskuteras sätt att förhindra våldtäkt, delas självinsikter, tankar om manskulturen, varför män våldtar eller bara ren frustration över att det sker – istället för något annat.

Kanske hade då både våldtäkter och till sist tweetsen med hat och frustration mot män minskat.

Läs artikeln här.

Ännu en våldtäktsrubrik att vakna till i festivaltider. 

Vettig värld att inte kunna gå och titta på en konsert eller gå på toaletten utan att riskera att en kille kommer och gör saker med ens kropp som en inte vill. Hur vettig värld är det?

Ja, inte så vettig. Känns som om vi håller på såhär i cirklar. Konstaterar hur ”sjukt” ”vidrigt” ”stört” det är med att killar våldtar tjejer gång på gång på gång. Men vettefan hur mycket verkan det faktiskt gör att bara konstatera?

Det är ju liksom jordens mest förväntade inlägg att jag som bloggare på nöjesguiden ska skriva ett inlägg om de här våldtäkterna.

Personer som jag önskade pratade och skrev mer om våldtäkt, samtycke, sex och makt: 

De som begår dem. Dvs. Killar, män, pojkar. 

Manliga kolumnister, politiker, artister, kändisar, bloggare, kollegor, pappor, brorsor, sambos och egentligen varenda person som också borde vara 100 procent skärrade över att det här pågår. 

Långt ifrån alla män våldtar, men att män våldtar kan inte fortsätta vara en kvinnofråga. Något nästan bara jag och mina kvinnliga kollegor skriver och pratar om. Det handlar inte om att ”kvinnor blir våldtagna” det handlar om att män våldtar.

Det handlar om mäns syn på sex, tjejer och makt. 

Varför våldtar ni? Vad får er att tro att en tjej i ett publikhav automatiskt vill ha sex med er? Eller skiter ni bara i det? Tycker ni att det är vettigt att tvinga er på en människa som vill gå på toaletten? Utgår ni från att i kvinnokroppar finns det helt andra känslor och tankar än i era?

Jag och några polare som också råkar vara tjejer planerar nämligen att gå på festival i sommar och vill inte behöva vara rädda.

Tacksam för svar.

Följ Bråvalla på Festivalbloggen.

Den här annonsen går just nu att se i Norrköpingsmagazinet. Det är företaget Taxijakt som står bakom den och låt oss för en kort stund faktiskt läsa vad den säger.

Först och främst är den här annonsen ett praktexempel på hur flickor aldrig får äga sin egen sexualitet. Det är någon annan som ska bestämma och lägga sig i vad som är bra och dåligt. I det här fallet är det ett taxiföretag, som DESSUTOM inte hänvisar till ”kunden” själv, utan till kundens förmyndare dvs. den som är förälder till dottern (en kan också fråga sig om taxitjänsten bara riktar sig till kvinnor under 18 år, eller blir kvinnor aldrig mer än någons ”dotter”…?).

Det annonsen ytterligare säger är att om din dotter(kvinnor) är oskuld är det bra. Om hon inte är oskuld är det ”fel”. Själva begreppet ”oskuld” är ju i sig en vidrighet, varför skulle det innebära en skuld i att ha sex?

På samma sätt som flickors så kallade ”sexuella oskuldsfullhet” och ”renhet från sex” är ett vedervärdigt arv från vår kvinnoföraktade historia, är begreppet ”oskuld” från samma tid. Begrepp och en syn på flickors sexualitet som fortfarande finns och frodas, uppenbarligen.

Ytterligare tveksamheter i den annonsen hittar vi i det andra stycket: ”Men om du skickar henne i en osäker taxi kan det gå fel…”. Vad är det som kan gå fel i en ”osäker taxi”..? Undertonen i texten verkar syfta till en våldtäkt.

Men är det inte en jävla underdrift att beskriva en våldtäkt som något som ”går fel”…? Är inte det en förlängning av synen på mäns sexualitet som något hämtat från stenåldern? Något som män inte kan styra över? Något som bara händer? ”Hoppsan! Nu våldtog jag dig! Ja, där gick det minsann lite fel!”…

…vilket i sig är ett klart och tydligt sätt att säga att våldtäktsmannen inte har något ansvar, ansvaret ligger i stället på föräldrarna/dottern som måste välja en ”säkrare” taxi.

För några dagar sen friades två män som våldtagit en prostituerad. De hade bakbundit henne hårt och använt strypsnara, trots att hon tydligt förklarat att hon inte var med på den typen av sex. Sedan ska de ha slagit och penetretat henne och avslutat det hela med att stjäla hennes saker. Hon hittades av sin pojkvän svårt medtaget dagen efter.

De två männen menade att hon varit med på det och att de bundit henne löst, men dömdes ändå i tingsrätten. I hovrätten friades de sedan helt med argumentet att ”kvinnan inte ropade på hjälp efteråt”. Detta trots bevisen om de skador från repen kvinnan fått, samt att hon ansågs mer trovärdig och hade ett vittne i form av pojkvännen. Åklagaren Stefan U Lind utesluter inte att slutgiltiga domen kan ha att göra med att kvinnan är prostituerad.

”En hora kan inte våldtas” skriver Katarina Wennstam i boken Flickan och skulden. I det här fallet gäller uttrycket bokstavligen. Sedan våldtäkt blev ett begrepp har det ständigt varit fokus på vem offret är. Hennes tidigare sexuella preferenser. Hur hon gillar att ha det i sängen och vilka hennes tidigare sexpartners varit.

Att lägga fokus på detta betyder helt enkelt att ju mindre sex du haft, med färre personer, på mindre utsvävande sätt, desto ”lättare” får du det i rättsalen om du blivit utsatt för vådtäkt. Om du däremot har haft ett rikt sexliv med många partners, gillat t.ex. hårdare sex är det betydande för huruvida du blev våldtagen eller inte.

Fokus ligger sällan huvudsakligen på mannens/männens sexualitet, trots att det faktiskt är den sexuella handlingen som är den kriminella. 

Jag har skrivit om det här så många gånger förr, och otroligt många med mig. För ett par månader sen stod vi flera tusen på Medborgarplatsen (och på flera andra platser i Sverige) och demonstrerade mot sexuellt våld och för samtycke. Ingenting har hänt. De här friande våldtäktsdomarna fortsätter komma. Och jag blir så himla trött. Vad ska krävas för att en våldtäkt ska dömas som en våldtäkt?