Hanna rantar på som vanligt, den här veckan är det på GPS:er och att hela tiden få höra att man är en ”slarvig tjej”. Bo är med i rummet och passar på att sjunga lite för alla er lyssnare. Och Martin får fortfarande aldrig sova bra.
Ni hittar den där poddar finns. Kletar du in dig i bajs, är kompis med en fjäril och gör eget vin? Tryck play nedan:
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.
|
|
Bland molnen med Arvida Byström |
Filmrecension: Stormskärs Maja |
Vinn paket till En doft av kärlek – Pot au Feu |
Krogrecension: Brutalisten |
Krogrecension: Bambi |
Krogrecension: Bord |
Krogrecension: Bistro Renard |
Krogrecension: Ett Hem |
Hej!
Jag har lite funderingar och vill fråga dig om hur du tänker kring surhet och bråk i relationer? Jag kan bli så otroligt stressad om jag och min kille är sura på varandra eller bråkar. Jag tänker direkt att alla grannar som verkar supergulliga och lugna ska döma ut oss som ett misslyckat par. Och jag har svårt att föreställa mig att andra par använder en sur röst mot varandra. Är det för att man typ har sina bråk och surigheter med enbart sin partner så att andra aldrig får vara med och höra? Eller är det dåligt att vara sur eller bråka i en relation?? Bör man inte använda en sur röst alls? Gör andra par det? Går jag in i mig själv så är jag liksom inte orolig över oss som par egentligen. Vi kan sura och bråka men vi är inte elaka och ofta leder det till något fint. Jag får mest komplex när jag funderar över hur andra har det. Inga av mina vänner verkar nämligen bråka med sina pojkvänner. Rörig fråga, vill kanske helst ha bekräftelse på att det är normalt att bråka ibland. Tack för en fin blogg!
Hej!
Jag tänker såhär, det är helt klart sunt att bråka i en (stabil) relation! Ett sätt att visa för sig själv och för sin partner vart man har sina gränser osv, och det tycker jag är en bra grej. Men! Jag tycker man ska dra i nån slags varningsklocka om man (som du skriver att ni inte är) gör det för att vara just elak mot sin partner. Alltså om bråket inte är för att ens gräns blivit korsad, utan för att man vill korsa den andras med flit. Då är det ju något som är tokigt i relationen, på riktigt.
Kontenta: bråk är ok! Typ alla jag vet som är ihop med någon bråkar ibland:)
(Och med det sagt att det dock är rimligt att ibland välja sina strider, för FÖR mycket bråk blir väl ingen glad av?)
Alltså jag HÖR dig syster om att vara en *slarvig tjej*.
Blir så less på att jag alltid har dåligt samvete för att min kille gör mer i hemmet än jag och är mer uppstyrd, men att typ noll killar haft det när deras wifes gjort allt i alla tider..
Försöker tänka att jag bryter strukturer i det lilla med vår ombytta sysslofördelning, då känns det lite bättre – ibland.