Haha så förstörd person loggar in här
Först och främst: TACK för alla fina ord och kommentarer både här och på Instagram. Helt otroligt vad fint och personligt ni skriver.
Fastnade speciellt för det en tjej skrev i ett DM på instagram
Att sorg är priset för kärlek.
Och precis så är det ju. Det är livsfarligt att gå genom livet och älska människor, dela saker med dem och bygga kärleksband med dem eftersom det gör så ofantligt ont att förlora dem. Jag trodde jag var beredd på hur ledsen jag skulle bli när farmor gick bort men det var jag inte.
Först tänkte jag att jag ville skriva om henne när jag precis fått beskedet. Ge henne ett syfte på något sätt, skapa rättvisa och dela med mig av den här stora personen och vad hon betytt för mig. Sån *innehållsperson* är man ju, skapar innehåll av allt i sitt liv……. Så jag satte mig och skrev texten om farmor (efter att jag köpt och sen druckit en likör som hon gillade).
Men sen då? Texten var ute, jag hade gråtit i timmar men så var jag fortfarande så otroligt ledsen. Hur gör man då? Jo man kanske fortsätter sörjer. Lite då och då. Men så skrattade jag också rätt mycket åt saker.
Det som gör mig ledsen nu är ju det faktum att jag aldrig kommer få träffa farmor igen. Aldrig känna hennes doft, höra hennes röst säga mitt namn, spela Skittunna ihop eller höra henne busa med mina syskonbarn. Det gör mig också ledsen att tiden går, att vi alla ska dö och att det är så farligt att älska människor om priset är den här tyngden i hjärtat.
Men det som gör mig glad är så mycket större. Att jag fått leva samtidigt som min otroliga farmor, vårt kärleksband, allt hon gett och lärt mig och hur det får fortsätta forma mitt liv. Att man få leva ett liv på jorden med människor som jag älskar och de älskar mig. Att jag har faktiskt finns och har ett liv, det är glädje. Att jag har nu
och nu
och nuuuuuu
NU med!
Tjoho! I nästa ”nu” kan jag nog vara ledsen igen. Men just nu är jag okej.
Och om sorg är priset man betalar för kärlek så är jag trots all smärta ändå beredd att betala. Den kärlek jag haft och fortfarande har ihop med min farmor är värt vad som helst.
Så fint. <3
Så sant så sant. Har förlorat min farmor och farfar samt min farbror väldigt hastigt. Att behöva känna och uppleva den där bottenlösa sorgen och förtvivlan igen (framför allt sorgens första fas….) är jag ständigt rädd för. Har blivit överbeskyddande mot dem jag älskar för jag är livrädd att förlora någon mer som jag älskar. Men sorgen är som sagt priset vi får betala för kärleken, det gör det lite lättare att tänka på det när jag saknar dem extra mycket. ❤❤❤ så fint skrivet om din farmor, kram
Fyfan vad fint och sant du skriver <3
Åh alltså <3333333
Hanna, finaste Hanna. Jag är en tjej (kvinna?) på 28 år som har upplevt alldeles för mycket sorg i mitt liv. Senast var det min fästman som gick bort av en hjärntumör. Det jag har lärt mig av sorg är att det kommer en punkt då man känner styrka av det. Ett vägskäl man kan välja att stanna under täcket, eller försätta framåt. Med det sagt är det inte en svaghet att stanna under täcket, bara olika förutsättningar. Sorgen kommer plötsligt och jävligt under de närmsta åren, men jag har lärt mig att se det som fina påminnelser om människorna jag förlorat. Det jag lärt mig är att vi aldrig förlorar de människor vi saknar. Vi absorberar dem och de formar oss till nya, ofta vänligare, människor. ❤️❤️
Otrolig kommentar <3 Massa kärlek till dig
<3
Så fint och tänkvärt! Samma om Jennys kommentar ovan. Bortsett från sorgen när en lång kärleksrelation tog slut har jag varit, om jag får säga, lyckligt förskonad från sorgligheter. Jag kan tänka mig att man får både styrkor och svagheter av en sorgeprocess. Svaghet från nåt typ av inre sår som stannar kvar och styrka från det faktum att man ändå klarar sig igenom allt.
Jag kände mig styrkt (morsk, kanske??) när jag läste din text.
Sorg är priset för kärlek
Ja kanske är det så.du skriver så fint och samlat. När min älskade pappa gick bort i cancer för ett och etthalvt år sedan var sorgen total och jag kan än idag tänka att ju förra människor jag har att älska, desto mindre kommer jag ha så här ont. Det gör för ont, vill int känna.
Åh. ”Det gör mig också ledsen att tiden går, att vi alla ska dö och att det är så farligt att älska människor om priset är den här tyngden i hjärtat.”
Gråter nu!!
Give me pain if that’s what’s real
It’s the price we pay to feel
The price of love is loss
But still we pay – we love anyway
KRAM x1000 bästa du <3
❤️
Tycker det är så mycket som du säger- kärleken finns ju kvar bara på ett väldigt annat sätt. Min mormor dog för snart ett år sedan, alldeles för tidigt och av dum sjukdom, och jag tänker på henne så otroligt mycket men inte så mycket av saknad utan snarare att hon dyker upp i huvudet när jag gör något eller läser något och tänker ”detta hade mormor tyckt om”. Sen kan jag gå vidare i dagen, men hon får liksom vara med nästan jämnt.
OCH nu ska jag halv-quota något så tonårigt (obs är 22) som John Green som skrev att man bara säger hejdå till de man vill träffa igen. Hejdå är på återseende, bara inte återseende på samma sätt som vanligt.
KRAM<3
Så fint! Du satte verkligen ord på känslan ❤
Sorg är hemlös kärlek.
Min pappa gick bort för två och ett halvt år sen. Kanske verkar corny (fast vad fan det finns väl inget som är ”corny” när det kommer till att sörja) men en låt som hjälpt mig mycket är Ted Gärdestads låt ”I den stora sorgens famn”. Så otroligt vacker text. Och ännu sorgligare och större blir det när man vet att han skrev den innan han lämnade livet, förmodligen som en tröst till sin familj.
Gråt ut men våga också vara glad. Man får det. Man måste skratta för att orka! <3 Beklagar din sorg, kraft och mod!
Bästa bloggen och du berör. Fina Hanna!!! Vet känslan.
Beklagar verkligen sorgen och blir såå berörd av din text och övrigas kommentarer. All styrka till alla som lever och kämpar på mellan glädje och sorg i detta lilla livet <3
Såå fint formulerat. Det är ju just så. Jag tänkte när min mormor dog; att det var ju så fruktansvärt sorgligt och förlamande, och jag gråter fortfarande, senast häromdagen fast det är snart två år sen hon dog och jag inte riktigt fungerar utan henne…. ändå tänkte jag…. att ”Vilken ynnest att ha fått älska någon så mycket att det är såhär jobbigt när den personen dör”. Jag tänkte att jag var rik och lyckligt lottad som kunde sörja så djupt. För jag var, och är, så fruktansvärt ledsen och saknar henne varenda dag. Och det är för jag också älskar, älskade henne så mycket. Och det är ändå vackert mitt i sorgen. Du skrev väldigt fint om din farmor och mina tankar går till dig! ♡
så underbart vackert du skriver. Jag sitter och gråter i soffan när jag läser, du skriver så starkt att det går rakt in i hjärtat utan några omvägar. <3