Vet liksom inte vad som känns som ”rimliga bilder” att lägga upp från en begravning? För första gången i mitt liv(?!) känner jag något märkligt behov av integritet, framförallt i respekt för farmors liv. Är väl hur rimligt som helst förstås.

Begravningen var fantastiskt fin. Martins (alltså pod-Martin) mamma var präst och farmor hade verkligen ett gott öga för henne så det kändes väldigt fint att hon fick vara den som begravde farmor. Självklart var det jättetungt också men kände mig samtidigt så nära livet och har efteråt känt mig så lugn inuti. Hoppas det är att jag fått nån slags kontakt med gud!!!!!

Hade tänkt åka tillbaka till Stockholm dagen efter men struntade i det och stannade istället hemma hos mamma och pappa hela helgen och hade en så mysig lördag med morsan ute i den bygd hon kommer från. Fick en snabbrepris av hela hennes ungdom och höra en riktigt stark historia om hur hon, i ett försök att bli full som trettonåring, blandade magnecyl och cola? Ändå uppfinningsrikt.

Nu sitter jag på tåget hem. Ska göra naglarna och typ lägga nån onödig ansiktsmask, har tv-inspelningar i veckan och tänkte försöka styra upp mitt ansikte :-)))

Puss alla som läser!!! Tycker om er ja!