Det är så knäppt. Man tar själv ett beslut i sitt liv och sen gör det så jäkla ont plötsligt? Jag jobbade min sista dag i fredags, hade avtackning och sen gick jag på stora svt-festen på lördagen ihop med kollegorna. Innan festen hade jag en fördrink med Edvin som gav mig ett kort där han hade skrivit fint om oss två.

Tårar fälldes givetvis.

Men nu är det måndag och mitt nya liv ska starta. Men är det okej att starta det som ledsen och lite skärrad? Vet inte om det är OKEJ att göra sån stor grej av att sluta ett jobb, jag menar; jag kommer ju med stor säkerhet komma tillbaka till Nexiko/SVT någon gång.

Vettefan varför det känns så tungt och vacklande? Kanske att det är slutet på en era som har betytt så mycket för mig på alla plan.

Det här ju en av anledningarna varför jag låter bli att ta beslut i mitt liv och bara ”låter saker hända”, jag slipper den här beslutsångesten. Så har jag gjort hela mitt liv :-))))) Men är ju så himla trött på det.

Edvin, jag, Coffe och Nille. Ni ser tydligt vem som har renast samvete i sällskapet!!!

Här va Edvin snygg, tänkte att han skulle bli glad om jag la ut den.

Nä, nu ska jag faktiskt ta tag i alla UPPGIFTER SOM JAG FAKTISKT HAR IDAG!!!!! Har ju trots allt ett annat ”jobb” än det jag slutade med. Tänk va sjukt om man skulle t.ex. vara ikapp med mejlen varje dag? Riktigt läckert. Och så har jag ett tv-program i huvet som jag måste få göra men som måste ner på papper.

Ps. På onsdag håller jag i ett event på Kungsgatan 3 med Löfbergs där vi ska nacka klimatångest med en terapeut, en från Naturskyddsföreningen och en som jobbar med hållbarhetsfrågor på Löfbergs. Är man i god tid finns det plats!