Hanna!! Senaste avsnittet var så bra! Vill bara säga det! Och att det fick mig att tänka på det här med att vara nostalgisk. Jag är sjukt nostalgisk, nästan så att det är ett problem ibland, men jag kände samtidigt att jag kunde relatera till det du sa om att inte våga/orka titta bakåt eller gå förbi vissa platser. Jag har ingen smart slutsats, men jag tänker att man kan krama om fina minnen och samtidigt må dåligt vid tanken på andra. Man får vara selektiv när man blickar tillbaka, och det ena utesluter inte det andra. Samt att känslor är coola pga alltid desamma. Sorg känns ju typ likadan när man är fem som när man är 25, även om det man känner sorg över har ändrats tiotusen gånger. Så att minnas hur något kändes är typ.. mäktigt, eftersom det är så nära?

Jätterörigt, men ville bara skriva något. Ditt bloggarkiv kan ha ett nostalgiskt värde för mig, har läst i åtta, nio år. Var också en total mindfuck när du och Martin i höstas pratade om att ni var 24 när ni började podda. Jag är 24 nu och har lyssnat sen första avsnittet. Vad hände med tiden?

Tack för allt (särskilt för att du visar att det är ok att vara aktiv i sociala medier när man är sjuk).