Håller ju på att jobba fram ett tv-program som jag inte kan avslöja vad det är för något. Men en pyttedel av programmet innefattar ett segment som kräver bebisbilder på mig, så under dagen har morsan fått skicka över några.

Jag blir mest förvånad över att jag ju ser exakt likadan ut idag? Hur kan drag vara så tydliga så tidigt?

Och kanske är det PISSTRÅKIGT att se andras bebisbilder, jag vet, men det här är min elektroniska dagbok så jag får vara huuur navelskådande jag vill och ni kan inte stoppa mig. Hatar nostalgi i övrigt FÖRUTOM när det kommer till bebis/barn -bilder. Där är det bara kul.

För mig alltså. Inte för er.

Farmor och mitt första möte.

Jag minns ju inte det här (HAHA) men ändå ser jag så tydligt farmors ansikte framför mig. Hur det rann tysta tårar nedför ansiktet på henne när vi möttes för första gången. Det gjorde det ofta när hon blev rörd, och oftast var det kring oss barnbarn. Och så hör jag hennes snälla röst säga ”hej hej” mot mig.

Saknar och tänker på henne.

Visst ser man redan här att det är jag? Tydliga hakan och framförallt den svaga veka lilla näven som jag än idag har kvar.

Min familj.

SJUKT att mamma och pappa är fyra år äldre än mig här? Alltså fyra år äldre än vad jag är IDAG, allt annat vore ju… speciellt. Min brorsa kallades för ”butter-Anders” av uppenbar anledning, min sju år äldre storasyster var lika stolt över mig som idag och pappa ser ut som Thomas Quick :-)

Orkar inte gå in på morsans frisyr men kul att jag och pappa matchat hårväxten.

Min första feministiska förebild!!!

Jag älskade Pippi. ÄLSKADE. Jag tittade på Pippi, sjöng Pippi, lekte Pippi, kramade Pippi och VAR Pippi. Töntigt kanske och tro att det påverkat en sådär jättemycket men i mitt fall VET jag att Pippi påverkade min syn på mig själv. Ingen fick trampa på Pippi och ingen fick (får??) trampa på mig.

Sundsvall fashion week sponsored by Mercedes Benz

Det här är typiskt ansiktsmin på mig som barn. Sammanbiten med oskyldig eller orolig blick. Till skillnad från Pippi var jag orolig och lite rädd för …allt? Det är jag ju fortfarande i viss mån. Är det något jag inte vill att mina barn ska ta över så är det den där ORON.

Årstidsälskarn’.

Meeeeen förutom oron så var jag väldigt glad. Glad, bestämd och hade rätt bra humor??? Minns att jag FATTADE saker tidigt och tyckte pappa var så jävla rolig. Kände mig nog väldigt älskad. Och som en comic relief i familjen. Det var liksom mycket ”grejande” med mig, leka skola, visa upp mig, be mig säga saker etc.

När jag försöker jag psykoanalys på mig själv så tänker jag att jag från dag ett känt att hela min familj såg upp till mig även om jag var yngst. Det är väldigt fint och tryggt att alltid fått känna det stödet.

Puss och tack för er tid och fokus på mig