Grattis gullisar! 💖💖💖💖💖💖 förstår att ni vill hålla det privat men hoppas verkligen att ni vill bjuppa på liiite mysiga inblickar i planering och lite bilder efteråt 😍😍😍😍 så lycklig för er skull! Till och med min kille, som inte läser din blogg, blev glad! Har pratat så mycket om dig att du nog känns lite som ”flickvännens kompis som han ej hunnit träffa än”. 😂❤️❤️❤️

Hej Hanna och andra smarta! Lång fråga men hade blivit så glad för reflektioner och svar.

Mitt fem år långa förhållande tog slut för två månader sedan. Vi hade en så fin social samvaro, gemensamma värderingar, roligt ihop, bostadsrätt osv. Jag såg verkligen att det skulle vara vi som blev gamla tillsammans. Men sista året har det knakat rejält, framförallt från min sida. Jag tror det startade i någon form av livskris där jag började få panikkänslor och fråga mig saker som ”is this it och är detta verkligen tillräckligt?”. Vi blev tillsammans vid 22 och är nu 27. Mycket hinner hända på den tiden – på något sätt går man från ung vuxen till vuxen-vuxen.

Jag tänkte mycket på jag kanske ville bli nykär igen, uppleva passion igen, kanske ville jag något annat i livet än detta och hur vet man att man är kär och inte bara bästis? Alla dessa känslor ledde till en kris mellan oss som vi inte klarade av att komma igenom och tillslut kändes det som att det enda rätta var att gå isär, hur sorgligt och overkligt det än kändes. Vi var båda överens om att det inte var tillräckligt bra i slutet, även om det var jag som tillslut fattade själva beslutet. Sedan dess har allt gått oerhört fort. Han har köpt en ny lägenhet och vi har bara träffats en gång sedan uppbrottet eftersom vi båda är så ledsna. Vi har inget agg mot varandra alls och allt är väldigt respektfullt. Men jag har TOTAL panik.

Jag kan inte sluta tänka på att detta är fel och att jag bara vill vara med honom. Jag inser att jag inte kan komma nu, efter bara två månader, och be om att vi ska försöka igen. Men jag räknar dagarna och tänker konstant på att det bara MÅSTE bli vi igen. Det jobbiga är att han säger att han måste tänka att det verkligen är slut på riktigt och att det aldrig ska bli vi igen för att komma vidare medan jag känner tvärt om – för att klara detta måste jag tänka att det kan bli vi igen tids nog. Det enda jag vill är att få vara med honom igen och jag får sådan panik av tanken på att min livskris eller min tro på att jag kanske velat något annat förstört vår fina relation. Och jag älskar ju honom så otroligt mycket och nu har jag sabbat allt. Kommer han någonsin ens våga försöka igen efter det här? Dessutom vill jag inte vara egoistisk och säga vad jag känner till honom eftersom han sagt att han inte mår bra av att höra det.

Är det någon som känner igen sig? Vad tänker ni? Skulle bli så glad av att få höra om någon annan lyckats hitta tillbaka till varandra efter en separation? Eller har nu gett någon som gjort slut med er en ny chans?