Todelo
Så i torsdags kom Anton hit och sen dess har det bara varit skoj och lek för den här underbara fyran! Vi har gått på staaaaaaan, vi har ätit på restauraaaaaaang och framförallt har vi mått gott. Jag är nu klar med skolan här (mer om det i kommande inlägg) och i morgon åker jag hem.
HEM.
Känns ungefär 50/50. Eller kanske 30/70. Och då är 70-delen att jag vill stanna här i Toronto alltså. Gärna i tre veckor till, men allt gott har ju ett slut! Ska vi titta lite på bilder från helgen? Okejdå:
Igår åt vi italienskt på Noce och jag och Anton blev bjudna av Nea och Johan pga ”firade” vår förlovning. Fint va! Jag åt en otrolig vongole. Vongole är min favvopastarätt.
I fredags var vi på takterassen Kost och käkade avocadomacka och drack drinkar. När vi skulle resa oss upp och gå så var det en stor blöt fläck där Linnea suttit. Vi försökte undersöka om det var kiss, fostervatten eller om nån typ spillt? Men kunde omöjligt avgöra.
Så då var det bara för Linnea och Johan att åka in till sjukhuset och mig och Anton att ta en ensammiddag.
Men det var iaf inte fostervatten som läckt, pjuh.
Som jag kommer sakna den här!
Och Toronto!
Men fortfarande kvällen kvar här och då ska vi äta vegobullar och citronkaka och se sista avsnittet av Game of Thrones!!!!!!!! AAAAhhhhhhhh.
Rubriken triggade mig så nu måste jag skriva och fråga dig som är den vettigaste personen på nätet (kanske i världen) när det kommer till relationer. Är otroligt förvirrad och ont i magen-ig. Har varit ihop med min kille i 4 år, vi bor ihop och är superintregrerade när det kommer till familj och vänner (många många gemensamma), som det blir. Jag älskar honom väldigt mycket, han har många bra egenskaper jag värderar högt. Han är snäll, omtänksam, en ”god” människa osv, behandlar mig bra! MEN, mitt problem grundar sig liksom i mig. Jag känner mig inte direkt kär (vilket jag fattar att man inte alltid gör efter flera år) och irriterar mig ganska mycket på honom fast det inte är riktigt rättvist. Vi ligger inte så ofta vilket jag tycker är tråkigt men jag orkar liksom inte heller ta tag i det för att jag inte känner mig så attraherad just nu. Jag blir ”kär” i andra killar, alltså sådär pirrig man kan bli fast det inte är på riktigt typ, och kan liksom fantisera om dem vilket gör att jag får sjukt dåligt samvete. När jag blir raggad på blir jag glad och får efter det liksom ”mersmak” på singellivet. Fast jag VET ju att jag romantiserar det. Och jag vet inte om detta är en fas, eller vad jag ska göra. Kan liksom känna mig förkrossad för att inget alternativ är bra. Vad är dina tankar om detta? Eller andra vettiga människor som har något tips?<3
Gud vilket knepigt läge! Kan verkligen förstå vad du menar. Jag har varit ihop med min kille i tre år, vi bor ihop sedan ett år tillbaka och ligger kanske en gång i veckan, lite av samma anledning som du beskriver. Jag tror dock att vi funkar ganska bra ihop för att vi INTE växt ihop. Vi umgås ibland med mina vänner, ibland (mer sällan) med hans och en del med våra respektive familjer. Men däremot har vi massor av intressen på var sitt håll, så vi går liksom inte ”på” varandra trots att vi bor ihop. Tänker att du kanske behöver känna på om du saknar honom om ni är ifrån varandra? Om du eller han är borta en helg, saknar du honom då? Gör ni saker på var sitt håll under veckorna så ni inte lessnar på varandra? För mig går ”kär” i perioder och blir såklart också smickrad om andra raggar på mig. Men du kanske ska ta ställning till vad alternativet skulle vara? Det är lätt att bli bekväm i en relation för att allt liksom hänger ihop, men det är inte värt att må dåligt eller känna sig FÖR förvirrad heller. Klurigt!
Kram, B
Har nog inga råd, men vill skicka lite pepp för vet hur jobbigt det är att gå igenom såna här känslor. Men man får inte glömma att det tar tid, och att man låter det ta tid, sådana här processer. Du behöver liksom inte bestämma hur du vill göra -idag-. Men försök vara så sann mot dig själv som du kan, det vill säga, var ärlig mot dig själv när det kommer till dina känslor. Även ”negativa” känslor är tillåtna, det är liksom mänskligt.
Kanske kan du prata med din partner också? Ibland kan det bara behöva ventileras, ens känslor.
Okej du fick lite råd ändå. Hoppas det läser sig! Om du behöver bolla mer så är jag gärna behjälplig. <3
Fan vad fina ni är, tack för svar och pepp<3 Jag hör er och håller med! Grejen är att jag ju är så van att ha honom att höras med och som en trygghet och någon jag kan ringa eller skriva till och säga vad som helst till, så det är svårt att avgöra om jag saknar det där eller liksom honom, när vi är ifrån varandra eller om vi inte hörs. Men så vettigt skrivet att låta det ta tid, det är ju helt sant. Dessa tankar har dykt upp till och från sen typ ett år tillbaka men har inte blivit vettigare egentligen, men ska inte stressa fram något beslut. Kram till er!!
Hur går allt för Linnea? Hur mår hon? Tänker mycket på henne även när jag inte varit in och läst din blogg… :( Fint att ni fått några härliga veckor ihop iaf, det har nog betytt massor för henne, ja för er båda förstås! <3
Fint att du undrar <3 Det kommer ett längre svar från henne snart :)
<3