Bea: Master! Jag behöver din visdom. Allt är lågt nu. Jag är låg nu. För ett år sedan fick jag veta att min pojkvän hade varit otrogen. Vi hade förstås ett stort (!!!) gräl med allt vad det innebar men jag bestämde mig snabbt för att förlåta honom. Jag älskade ju honom trots allt, och gör det fortfarande. Problemet är att jag inte kan glömma. Jag tänker på det hela tiden (ingen överdrift), funderar på vad som inte var tillräckligt bra med mig, varför han var tvungen att gå till någon annan för att få det han sökte. Vi hade det annars väldigt bra i vår relation, på alla sätt. Men nu jämför jag mig med alla. Alla. Från tjejen i kassan på affären, till modeller på instagram, till hans kollegor, till våra gemensamma kvinnliga vänner. Och jag känner mig så, ursäkta språket, – jävla ful. Till den punkt att jag nu helst inte går ut, med honom eller själv, inte ut och festa, inte ut och träna, helst inte ens åka tunnelbana. För i mitt huvud är jag inte fin nog för att gå ut, för att få vara med honom. Jag är ständigt på tårna, ständig ångest. Hur tar man sig ur det, utan att behöva avsluta relationen? Jag älskar honom men jag har slutat älska mig själv.

Hanna:
<3 Vill skicka massa kärlek över internet till dig Bea. Känner verkligen med dig.

För att konkretisera det som hänt så är problemet alltså; 1. Din pojkvän var otrogen mot dig 2. Du blev otroligt sårad 3. Du förlät honom 4. Ni fortsatte att vara ihop 5. Nu hatar du dig själv för att du känner att du inte ”duger” åt honom.

Ibland kan det vara bra att få helikopterperspektiv på grejer man är i. Ett klassiskt knep är att låtsas att ens egna problem är sin bästa kompis/syrras problem. Vad skulle du säga till henne då? Hur skulle du trösta? Och sen försöka applicera det på känslan kring sig själv. Då kan man ibland få tag på det orimliga i att slå på sig själv.

Att bli bedragen är piss. Få saker gör så ont i hjärtat. Men också att bedra någon. Herregud vad fruktansvärt det är. En sak som jag verkligen vill att du tar med dig, och här pratar jag från egen erfarenhet: människor är inte otrogna för att ens egna partner ”inte är snygg nog”. Det är ofta så ooootrooooligt många andra faktorer som spelar in, det kan handla om dålig självkänsla, bekräftelsebehov, verklighetsflykt, extrem fylla utan impulskontroll eller en sätt att göra slut på sin nuvarande relation etc.

Och kanske behöver du svar på det här från din kille. Varför var han otrogen? Förstår han det? VET han att du mår såhär? Överlag låter det som om ni behöver ett ordentligt snack för att få in nya verktyg i ert liv tillsammans. Hur hanterar ni när du blir ledsen över det här? Hur kan han trösta på bästa sätt? Hur kan du trösta dig själv? Vilka tankesnurror hamnar du i? Även om det känns fruktansvärt att ta sånna samtal behöver ni kanske en strategi.

Ett tips är att gå till en parterapeut ihop. Det har jag gjort och det var KANON. Bor du i stockholm kan du söka på ”familjeterapi” så är det inte så fasligt dyrt, finns säkert i andra städer också. Riktigt tryggt sammanhang att diskutera sånt här i och terapeuterna är vääääldigt odömande. Försök förklara för din kille att det är en investering i er relation och att parterapi inte handlar om att någon ska sitta där och få ”skäll” för sina misstag. Tvärtom lär man sig förstå sina varför i relationen och får verktygen för att hantera svåra situationer.

Jag önskar så att du får tillbaka kärleken till dig själv och förstår att du är skuldfri. För det är du värd, jag lovar.