Igår skulle vi ha middag med våra kompisar Emelie och Anton och deras Bonnie. Eller alltså, Bonnie är ju typ tre månader så hon äter ju inte. Och tur var det, för då fick vi alla HAVSKRÄFTOR och RÖKTA RÄKOR och CHAMPAGNEN för oss själva.

I början av kvällen hände dock något maaaaagiskt. De hade med sig en födelsedagspresent till mig i form av en superfin plånka från Arket (taaackaaarrr) OCH ett litet kuvert med våra namn på. I kuvertet låg en jättefin vers med frågan om jag och Anton ville bli Bonnies ”faddrar” eller ja, gudföräldrar.

Gissa om jag grina???

Så passande att jag och min guddotter(!) hade matchat kvällen till ära. Vi tänker redan likadant. Samma smak och tycke! Jag funderar en massa på vilken *stil* Bonnie ska få ha nu hennes första år. Tror jag ska vara med och påverka så hon blir lite så bohemiskt.

Undrar vad hennes Vasastansföräldrar säger om det? Hmm. Bryr mig inte. Det är en viktig sak mellan mig och Bonnie. Faktiskt. 

Var såklart inte bara jag som var glad över denna fina förfrågan.

Ibland tänker jag på våra eventuella framtida egna barn och blir lite avundsjuk på tanken att de kommer få ha Antons famn att hamna i när det blåser. Kan nämligen inte tänka mig någon tryggare plats.