Älskade Hanna, eller någon annan som läser detta, önskar kloka ord om RELATIONER.

Hur ska jag veta om jag vill vara med en person eller inte?

Vi träffades i början av sommaren, och har i princip hängt non stop de senaste månaderna. Han är perfekt på alla sätt och vis: genuint snäll, rolig, sexig, reflekterande, generös, avgudar mig, ger mig så många komplimanger att jag inte vet vad jag ska göra av dem alla. Jag blev dessutom (av misstag) gravid, men valde efter inte så lång betänketid att göra abort. Han blev väldigt påverkad av hela graviditeten och han var redo att vara en pappa, att vara med mig. Ja, han älskar mig, han har sagt det, och jag har förstått det. Jag funderade också på hela grejen, på ett sätt var det tilltalande att få en familj. Samtidigt har jag massa ångest inför framtiden, tänker främst på miljön och överbefolkning osv, men också för att jag inte visste om han var den jag skulle ha barn med och att vi enbart känt varandra så kort tid.

Jag lämnade mitt ex för ungefär ett år sedan, jag har ALLTID varit den som gör slut, alltid varit den som börjat få ångestklumpen i magen för att något inte stämmer. Jag hatar den känslan, och den är tillbaka nu. Undrar om jag ska lita på den känslan, mig själv? Eller har jag för höga krav? Denna gången vet jag inte om det är att jag känner för mycket press på att det ska bli vi, att vi typ är tillsammans nu. Känner mig som en typisk kille som inte vill binda mig och tycker att saker går för snabbt fram. Men har heller aldrig känt den där kittlande förälskelse-känslan i magen av denna killen, FAST han är så jävla underbar. Men jag tycker om honom. Jättejättemycket. Men inga fjärilar i magen.

Häromdagen var jag tvungen att säga till honom att jag hade ångest och att jag kände mig pressad av hela grejen. Han förstod såklart (eftersom han är så underbar) till fullo och har nu tagit ett steg tillbaka för att jag ska få tid på mig att inte känna någon press och för att känna efter vad jag vill. Där är jag nu. Jag tror inte jag vet vad jag vill. Kanske vill jag vara singel? Jag har uppskattat att få dejta igen som ”äldre” (är 31), har träffat folk och haft bra sex osv. Kanske jag vill fortsätta med det? Samtidigt vill jag i slutändan vara med någon…

Jag tänker att jag inte borde vara med den här killen ändå, men vågar inte riktigt lita på att det är så. Saken är även den att jag är över-empatisk som människa, jag vet att om jag träffar honom nu, hör hans röst och får hans kramar kommer jag bli helt veklig och aldrig vilja lämna hans famn. Har svårt att skilja på mina känslor och min omtanke för honom.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka eller känna och skriver väl för någon önskan om att få ett utomstående perspektiv. Är vilsen och ledsen av det hela.