It’s a blessing and a curse att va ihop med en person som gör allt väldigt noggrannt. Varenda penseldrag är precision och blir det inte som han vill gör han om. Jag är lite mer så ”varför kan vi inte sätta upp den med silvertejp och måla över?”.

Därför tar alltså den här inbyggda bokhyllan Anton bygger en massa tid. Och det ser för jävligt ut här hemma. Hur tror ni jag mitt i bebis-boandet mår i det? SÅDÄR är mitt korta svar. Såpass ”sådär” att jag ikväll var tvungen att rusa ut från lägenheten ut i kvällssolen och Katarinavägen.

Där satte jag mig framför en syren och lyssnade på Evert Taube. Som man gör. Blev helt besatt av syrendoften att jag bestämde mig för att knycka en gren och ta hem. Kunde inte lämna den här skolavslutningsdoften bakom mig. Den behövde följa med.

Man får inte knycka syren från friska buskar tror jag? Men nu gjorde jag det…. eller…. grenen kanske jag hittade på marken? Hjälp blev rädd för att åka i fängelse nu. Gravid och allt. Föda bältad på en stålbrits.

Hem kom jag i alla fall med syrenen och så tände jag ett ljus framför mitt stöldgods. Så trevligt litet stilleben jag fick till i det här hemska kaoset. Tycker ni inte?

Den där lergrejen hittade Anton hemma i sin stuga. Tror den är efter hans farfar. Ska jag ge Anton en komplimang efter att ha klagat på hans noggrannhet så är det att han är så HIMLA BRA på att se vad som är fint och inte. Han har ett väldigt bra öga för det ”estetiska” och kan liksom i bråte hitta något som är vackert…. en mening han själv aldrig skulle säga men han skulle säga typ såhär ”vore inte den här lite fin hemma?” och jag är nästan alltid tveksam och sen när vi ändå tar hem grejen blir det jättefint.

Som den där lergrejen.

Och ja, Antons öga för att hitta och bevara det verkligt vackra har vi ju iofs ett väldigt tydligt bevis på….. hon som skriver…… den här bloggen…… att han…. ”valde”….. henne…. bland massa annat BRÅTE!!!!

Puss hörrni