I morse tog jag för första gången en rejäl långdusch, eller ja, så långt vattnet i varmvattenberedaren räckte i alla fall. Sen sminkade jag mig, tog på mig klänning, strumpor(!!) och kofta. Längesen jag kände mig så ordentligt klädd och ordnad. Iväg åkte vi mot Sörberge utanför Sundsvall för att vara med på urnsättningen av min mormor som dog för ett par månader sen.

Gud det kändes så barskt och direkt att skriva DOG, borde man kanske skriva ”gick bort”…? I alla fall: hon har lämnat jordelivet.

Och jag och övriga barnbarn kunde ju inte va med på begravningen då pga corona. Men nu kunde vi vara med utomhus då urnan sänktes ner i jorden! Få säga hejdå och ge blomma till min roliga, knäppa och omtänksamma mormor Maja. Min moster läste en ”fräckis” och så sjöng vi Du ska inte tro det bli sommar.

Fint var det.

Och så här såg jag ut.

Det är så knäppt att graviditeten för mig är som ett plåster på allt. Plåster på sorg, plåster på jobbångest, plåster på stress, plåster på relationsbråk osv. Och med plåster menar jag att det …tröstar.

Kanske är det för att man är så mycket uppe i sitt eget huvud och inte kan ta in fler känslor? Eller så handlar det om att jag hela tiden har en framåtrörelse. Eran och tiden med mormor är över och det är fruktansvärt sorgligt MEN det är också så som livet är. Och i mig finns starten på en ny era. Som också kommer ta slut. Så ska det också vara. Det finns ingen ångest i det.

Allt är som det ska. Det är att vara människa.

Nä nu ska väl jag gå och krama ett jävla träd???? Hahahaha :-(

Nä vi ska städa ur lilltorpet vi bott i senaste veckan och så blir det flytt hem till mina föräldrar och bo en vecka där. Ska bli riktigt mysigt att få bo med… MIMMI!!!

Puss och hej