Till tonerna av Avicii dunkandes runt oss skrikpratar vi med varandra. Det är första gången vi träffas och ändå är du väldigt tidig med att berätta att du är feminist. Jag förstår rätt snabbt att du har koll på mig och vart jag står, kanske har en gemensam bekant berättat eller så har du kanske rent av läst min blogg. Jag ler och säger något i stil med ”ja det är ju bra!” i brist på något bättre. För det är ju bra att bry sig om jämställdhet. Det är bra att förstå och greppa en könsmaktsordning som innebär att män helt enkelt drar fördel av att vara just män.
När du klargör att du är feminist och ler mot mig bekräftas också slags systerskap oss emellan, att du förstår något som jag förstår. Att det är vi som tillsammans kan titta oss runt i rummet och kunna ta på sakerna som skaver och är fel. Som i nästa låt som börjar spelas där det sjungs om att I” know you like it but you don’t show it” om en kvinna som i låten ska knullas.
I nästa andetag konstaterar du att ”feminister minsann också kan raka sig under armarna och sminka sig” och att du själv gör detta. Mitt leende känns inte längre äkta, även om det fortfarande finns där, kanske för artighetens skull, för att fortsätta bekräfta vårt systerskap, för att jag vill rättfärdiga för mig själv att jag håller dig om ryggen. Men mitt oäkta leende avslöjar för mig själv att jag redan nu förstår var den här diskussionen är på väg. Jag har nämligen varit där förut.
Så står jag där i mina lösögonfransar och rakade armhålor mitt emot dig som ser ungefär likadan ut och tänker cyniskt att ”de har vunnit”. Inte för att vi just har rakade armhålor och lösögonfransar ikväll utan för att diskussionen om feminism har hamnat just huruvida vi ”får” se ut eller inte. Som att även fast det bara är du och jag som här, så måste vi försvara oss mot de yttre hoten, de som säger hur och vad feminister ska vara och se ut.
I något slags trevande svar försöker jag ändå vrida på det du sagt och påpeka att visst får vi det (som att jag satt på något jävla feministiskt facit) men att det är ju en intressant diskussion det här med kroppsbehåring och utseende. Hur snabbt det kan gå från att för 50 år sedan vara något märkligt om en kvinna inte hade hår under armarna, till att idag vara något du blir mordhotad för om du har (jag syftade här på armhårsincidenten på melodifestivalen för ett par år sedan). Du tittar lite frågande på mig och konstaterar att du i alla fall tycker att det här med hår i armhålorna är ”ofräscht”.
På dig låter det som om du sagt något oväntat, men i mina öron har meningen varit återkommande en miljon gånger. ”Ofräscht med hår under armarna”. Ett uttryck som jag själv vänt ut och in på i mitt huvud flera gånger. Som i våras då jag lät mitt hår växa ut för att se hur det kändes, ett expriment för att se hur andras makt över min kropp tar uttryck. Jag rakade bort det efter att en på tunnelbanan tittat äcklat in i min t-shirt armhåla. Så lite makt hade jag själv över min kropp.
Det är nästan per automatik som jag problematiserar huruvida armhår är ofräscht eller inte, som många gånger förr hör jag min mun säga att ”vi kan ju fråga oss VARFÖR vi tycker at det är ofräscht? och VARFÖR vi inte tyckte det för 50 år sedan? KAN det ha något att göra med ideal, vad varenda bild säger till oss vad som är fräscht eller ofräscht? Vad som är kvinnligt vs. okvinnligt?”
Du blir tyst och börjar titta dig omkring på klubben, jag gör likadant. Det dåliga samvetet kommer som ett brev på posten. Kanske borde jag hållit dig om ryggen? Och bara nöjt mig med ditt konstaterande av att du är feminist, jag menar, det är ju precis det jag vill att du ska vara. Att fler ska anamma den feministiska kampen. Men vad är begreppet feminism ens värt om det inte är just inom feminismen vi problematiserar kvinnors olika bojor, som exempelvis skönhetsideal.
Ändå känner jag mig som en dålig feminist. Som någon som försökte ta ifrån dig din feministiska identitet och bild av feminismen, som någon som inte ställde upp på systerskap. Kanske gjorde jag dig besviken på den, besviken på mig och min syn på feminism. Kanske lurade mina lösögonfransar dig. Jag förstår det. Men så tänker jag att feminismen inte är någon glad och glittrig fest där vi kan säga ”bye bye” till en bild av feminister som några arga bh-brännare och ”hello” till en mer kommersiell gångbar feminist för att det är lättare.
I förra veckan skrev jag en krönika om den ”feministiska uppsving” jag upplevt under 2013. Hur allt fler unga människor tar sig an begreppet och står för det. Sedan dess har jag funderat mycket på vad som ligger i begreppet idag och hur det kan vara lättare att ta till sig. Det är klart att en feminism som aldrig problematiserar skönhetsideal, en feminism som säger att tjejer och killar är olika *ENLIGT NATUREN* men att de är ”lika bra ändå” kan ta större uttrymme – för den är inte farlig, den får inte människor att ifrågasätta sig själva. Den är inte jobbig att ta till sig. Det är feminismen som inte utmanar. För mig låter det som ett lika ”crazy” statement som att säga att ”krig är dåligt” som att konstatera att kvinnor och män ska ha lika lön.
Vi sa inget mer till varandra under kvällen, du och jag. Vi hade andra där och du pratade med dem, men jag sneglade mycket på dig och kände sting av dåligt samvete. Är det något jag är allergisk mot är det just elitism inom feminismen, attityder som ”läs en jävla bok!!!”, eftersom jag förstår att det inte är så jag själv, eller andra människor, faktiskt börjar läsa en jävla bok. Men samtidigt, ibland är det ju precis det jag vill säga och ofta önskar att fler gjorde, läste en jävla bok.
Hej Hanna, tack för en grym blogg!
Jag skulle behöva din hjälp. Jag har en styvbror som är rasist. Jag får ont i magen av att bara tänka på det, vi har ingen nära relation men han laddar upp statistik och sidor på facebook med rasistiska budskap. Jag vill ju kunna bemöta honom med intelligenta motargument men jag får bara tunghäfta och blir arg. Hur ska jag agera?
/ännu en Hanna
Hanna, så bra skrivet. Du är så bra på att problematisera och nyansera.
Du är så klockren Hanna. Spyr verkligen på elitism men kan samtidigt bli så frustrerad över människor som inte riktigt vet vad de pratar om och ändå snackar som att de gjorde det.
HANNA! Du är en av mina största förebilder. Lite då och då får jag det påmint, när jag ser dina instagrambilder och blogginlägg. Jag tänker på hur bra du är och så. Men du får aldrig reda på det???? Känner mig som ett dåligt fan så nu tänkte jag bara………… Säga det här. Så du vet. DU ÄR SÅ GRYM DÖ ALDRIG!
Fantastiskt inlägg master!
Hur vet man om man kan kalla sig själv för feminist? Är det något man själv får avgöra eller hur är det egentligen?
Man säger ju att folk är rasister när de har något emot personer med utländskt ursprung. Jag är emot ojämställdhet, och tycker att vi nu 2014 borde ha kommit längre än vi har, blir lika illamående varje gång en trångsynt, stenålderstänkande människa kommer med ogenomtänkta påståenden som inte håller i den här tiden, och jag försöker då att få dem att se det från en annan synvinkel. Men jag kan ändå inte se mig själv som feminist, bara en som står upp för sina åsikter. Har du möjligtvis något bättre svar?
HÄNNA! Kan du göra en lista i något inlägg där du tipsar om/recenserar feministisk litteratur? Pretty please. Vore intressant för mig själv, men också för att jag vill ge en bok till min pojkvän *i utbildande syfte*, vill kunna diskutera med honom om sådana här saker och det vore bra om han hade lite klar fakta i huvudet. Puss och kram.
så jäkla bra skrivet!! igenkänning så jag får matknip<3<3
Känner precis som Emilia. Men jag vet inte.. Det känns som att folk hakar upp sig på huruvida man KALLAR sig feminist eller inte men i min mening är det väldigt mycket mer relevant huruvida jag AGERAR som en feminist, liksom det gör inte ett skit att jag kallar mig feminist om jag inte agerar utifrån det. Att kalla sig feminist är bara ord, att agera som en feminist är det som gör skillnad.
Fast det är väll det Sd gör, börjar försiktigt för att liksom jobba sig in, eller det ver det Hitler gjorde iallafall? Så jag tänker att det är ett ganska effektivt sätt att ta saker steg för steg, och låta förändringen ske sakta men säkert?
åh, master, det där med att känna igen sig totalt!
Helt sjukt att man kan bli så upprörd av lite armhår. Att det väcker så mycket känslor. Har iaf en bra förebild nämligen min egen morsa som går runt med armhår, benhår och buskhår som om det var det mest naturliga i världen (å det är det ju också). Är själv hårig och försöker att inte tänka så mycket på det, omgivningen får anpassa sig efter mig helt enkelt. Känner mig snygg endå liksom =)
Hejja hejja Hanapee!
Alltså dessa ord….!!!!!!!!!!! Tänka sig att jag tänkt mig SJUK på dessa saker en så lång tid, inte fått sömn, mått dåligt, burit dåligt samvete för min eviga predikan som ibland riskerar att förstöra stämningen på festen. Till och med funderat på om jag är en mer trovärdig feminist om jag bestämde mej att raka mej under armarna och ibland känt mej skenhelig som inte gett mej chansen att känna efter om jag tyckte det helt enkelt var skönare/lättare/snyggare att vara hårigare där.
Har bott i Sverige i några månader och känt en sån lycka då jag insett att fler folk faktiskt bryr sej här. För få ännu, men jag kan läsa Hatet på tunnelbanan utan att bli utpekad och jag kan säga att jag ska läsa genusvetenskap utan att bli utskrattad. Här får feminismen ändå synas. feminister syns i medierna och diskuteras både i gott och ont. Vi syns. Det är fantastiskt bra det!
Hemma i Finland satt jag i spårvagnen påväg in till stan förra veckan. En man i 50-års åldern och hans son, 25 år gamla Tony, satte sig bredvid mej och vi diskuterade saker och ting. Mannen undrade om jag inte var lite inteesserad av tony, att jag nog har så fina ögon att han gärna skulle se på dem en gång till. Det kunde jag ta. Smickrande tänkte jag. Han frågade vad jag gör och jag berättade att jag studerar modevetenskap o vill läsa genusvetenskap nästa år. Då undrade Tony varför jag vill göra det. Jag förklarade. Förklarade att jag måste förstå saker ännu bättre för att kunna lära vidare, för att kunna ändra på nåt. Måste få in mera information för att kunna ge ut ännu mera. Då frågade den 50-åriga mannen om jag var ”en sådan där feminist”. Jag svarade ”ja det är jag. Är du?” Och både han och Tony skrattade och sa ”varför skulle JAG vara det!?”. ”varför skulle du inte vara det” undrade jag. Han suckade och sa ”jag har en kuk. Du har en fitta. Därför”. Jag blev paff. Satt där tyst helt chockerad o skulle bli av på nästa. Sade att mannen och hans son skulle ha en bra dag och att de fanimej skulle LÄSA EN BOK!
Ångrar idag att jag inte sa mer. När jag tänker på det börjar jag gråta. Jag vill ju så ändra på saker, få folk att förstå. DET ger mej dåligt samvete. Att jag inte stod upp för oss feminister och oss kvinnor mer. För det är ju just i dessa situationer som man ska säga allt, allt de där man grubblar sig sjuk på om nätterna.
Och om att läsa en bok… Jag läste en bok, sen en till och en till och en till… Nu är det som en drog. Kan inte sluta. Och jag känner mej smartare än någonsin förr!!!!!!!!!
Mycket bra text och mycket intressant ämne. Själv har jag problematiserat mitt armhålsrakande gång på gång i åratal. Jag avskyr att lägga tid, pengar och energi på att raka mig dag efter dag, få konstiga röda knottror överallt och känna hur det sticks mot kläderna och kliar. Men jag har gjort det. Jag har varit feminist hela mitt liv, så länge jag kan minnas, och jag har släppt nästan alla krav som ställts på mig för att jag är kvinna. Jag har tillåtit mig att vara mig själv, en blanding av traditionellt manligt och kvinnligt. Känslig, gråtmild, kärleksfull och omhändertagande men intresserad av traditionellt manliga saker som tv-spel, datorer, matematik etc. Inga könsroller har fått styra mig, jag har inte brytt mig om någon kallat mig slampa när jag legat runt eller okvinnlig när jag klippte håret kort. Men håret under armarna, det har liksom varit det sista steget och det är så jävla underligt hur en sådan liten sak som ett litet puff av hår på kroppen har haft så stor kontroll över mig.
Ironiskt nog hittade jag en pojkvän som av oklar anledning har en kvinnosyn som får en att undra om han bott under en sten sedan födseln. Han rycker förbryllat på axlarna när jag pratar om kraven och undrar hur någon i hela världen kan ha en åsikt, en preferens, gällande något så obetydligt som hår på kroppen eller smink eller ögonfransar. Han har helt enkelt inga önskemål gällande vad jag gör med min kroppsbehåring och han fick mig att våga och nu rakar jag mig inte längre och jag tycker att det är hur skönt som helst. Men kampen är fortfarande inte över för min del, jag vet att om vi skulle göra slut skulle jag stå med rakhyveln igen – inte för att jag vill utan på grund av den där rädslan att folk ska tycka att man är äcklig och att man ska vara unfuckable i folks ögon. Jag undrar hur det ska gå i sommar, första sommaren med hår under armarna. Varför är det en läskig grej och varför oroar jag mig över det redan nu, i januari? Det säger ändå så jäkla mycket om samhället vi lever i och en feminist som den du träffade, som hjälper till att upprätthålla den här normen med sina värdeladdade ord, borde ta sig en ordentlig funderare över sin feminism. Om du fick henne att göra det ens lite när du ifrågasatte henne så har du gjort något bra och du ska INTE ha dåligt samvete.
Jag uppskattade verkligen detta inlägg, väldigt lättläst lång, innehållsrik text! Superbra skrivet rent text- och layoutmässigt och jag håller med om det du skrivet och känner igen mig så mycket!
Och jag tror också att det är större kunskap som måste till, genom att läsa andras tankar kan man se saker på andra sätt och tänka nya tankar!
Med andra ord – MER MEDIAUTRYMME FÖR SERIER/BÖCKER/FILMER SOM GER BREDDAD KUNSKAP. :):)
Jag undrar ofta vad som får människor att yttra sig om saker som de inte ens verkar ha lagt tid att fundera över, såsom feminismen. Jag är feminist men finner det svårt att diskutera det. Människor som ger sig in i diskussionen har ofta redan en åsikt och är det alltid mitt jobb att övertala den andra personen? Jag upplever ofta att den ”andra sidan” är fientligt inställd och inte ens vill lyssna. Jag tänker alltid på dina fantastiska inlägg och jag önskar att jag kunde komma med samma argument, kunna ha samma retoriska grepp och samma finess som du har. Bara det att du ser dina egna brister, att du tillåter dig att vara mänsklig och att du har sådan förståelse för den andra tjejen gör dig till en fantastisk människa. Jag blir så ledsen varje gång jag känner att jag måste komma med en förklaring; ”Ja, jag är feminist trots att jag sminkar mig” Jag får nog helt enkelt läsa fler jävla böcker.
Förstår precis hur du känner, men kom ihåg att när du säger sådär kanske du sår ett frö i henne som hjälper henne att förstå att man få se ut prick som man vill när man är feminist. När du säger som du gör tar du också ställning för kvinnors rätt att se ut som de vill och hjälper förhoppningsvis feminister med hår under armarna att våga se ut som de gör. Det är hon som är exkluderande i sin feminism, inte du.
Men har du testat det där fantastiska? Att sminka sig så mycket en orkar, att klä sig i konventionellt feminina kläder och sedan ops råkar det synas en armhåla med hår i? Folk blir så oerhört förvirrade. Det är nog det jag fått förklara flest gånger, svara på frågan ”men Hanna du är ju feminist, hur kommer det sig att du…klär dig i tajta kläder, sminkar dig, rakar olika kroppsdelar?” Jovars, för att jag BESTÄMMER SJÄLV. Ibland har jag hår på benen, ibland inte. Ibland använder jag smink, ibland inte.
Och nej nej nej! Ha inte dåligt samvete! Att invända mot åsikter är ju hur vi utvecklas! Jag var en av de där ”feminister kan minsann också vara fräscha” när en vän invände att vi ju faktiskt lever i en fräschhetskultur där svettlukt kroppsbehåring och flottigt hår kan vara sociala döden. Och det är nu alla ryggar och tänker ja! hur skulle det annars bli? Vi måste ju faktiskt duscha! Ja visst måste vi det, att hålla oss rena hjälper till att hålla sjukdomar borta. Men fräschhetskulturen har utvecklats till att innehålla saker som är av ytlig karaktär, och det måste vi förhålla oss till. Jag säger ofta att ”visst har jag hår under armarna men jag luktar i alla fall gott!” som att det skulle ursäkta mitt val. Och då, hepp, exkluderar jag de personer som väljer att duscha utan att använda tvål, till exempel. Mitt parfymerade armhår är bättre än någon annans oparfyrmerade.
Alltså: jag tycker att min vän visade prov på ett oerhört bra systerskap som gav mig nya perspektiv på min ingrodda undanflyktsfeminism. Det blir lätt att vi accepterar förtryckets former och liksom inkorporerar det i vår feminism. Systerskap är att hjälpa varandra att öppna ögonen, men obs utan att skuldbelägga varandra för val vi gör i vardagen. Det är lätt att vilja låta håret växa fritt under armarna, en heeeeeelt annan att genomföra det.
Hej Hannah! Jättebra skrivet. Jag tänker att feminism handlar om jämnställdhet bland kön, men även kring personer. Att man kallar sig feminist och vill vara med och kämpa och ändra samhällets inställning borde ju inte betyda att man ska ”se ut på ett visst sätt”. Man får vara hårig, snaggad, superstylad eller något annat man känner för. Huvudsaken tycker jag är att man inte gör skillnad eller lägger värderingar i kön eller bara olika utseenden.
Du är grym! Puss
Alltså HANNA. Jag avlider nästan av detta otroliga BRAIGA inlägg!!!! Du sätter slår ju hövve på spiken VARJE GÅNG!!!! Massa kärlek från Linda
SÅ bra skrivet.
En annan grej jag grubblar mycket över som också handlar om utseende/feminism/vad kvinnor ”får” göra:
Under hela gymnasiet och fram till nu (är snart 20) har jag klätt mig mycket i korta kjolar och klänningar. Sedan i höstas pluggar jag till gymnasielärare och har sedan dess känt mig så himla kluven i vad jag har på mig. På ett sätt känner jag ett behov(?) av att klä mig mer ”vuxet”/mindre utmanande = inte korta kjolar & klänningar för jag vill särskilja mig från gymnasieeleverna eftersom jag fortfarande är så pass nära i ålder, och vill uppfattas som professionell/inge respekt & inte bli sexualiserad av de gymnasieelever som jag möter när jag är ute på praktik. Samtidigt skaver det i feministen i mig för att jag, när jag väljer bort korta kjolar, rättar mig efter normen för hur kvinnor ”får” se ut för att kunna bli respekterade. Jag tycker ju fortfarande att det är fint med korta kjolar? Men ändå känner jag mig så sjuk obekväm med att ha det på mig när jag träffar elever pga rädsla att inte bli respekterad utan bara sexualiserad? Plus att det känns som att andra lärare kommer se ner på mig om jag inte har ”vuxna” kläder?? Samtidigt intalar jag mig själv att obekvämheten är pga att jag håller på att bli ”vuxen” och bara inte längre gillar samma typ av kläder som innan???
Vet inte hur jag ska förhålla mig till det här, hur tänker du? Är det ok att klä sig hur som helst som (blivande) lärare?
Puss & kram!
Heja Hanna och stå på dig!
Jag inser att det inte alltid är samma sak (mest pga att jag som man verkar undslippa de grövsta kommentarerna) men kanske kan det vara intressant att veta att även jag som man får reaktioner på hur mycket hår jag väljer att behålla på olika delar av kroppen.
Några exempel:
Förutom att vara feminist är jag också en hängiven cyklist. Jag har därför tidvis rakat mina ben silkeslena. Jag tycker helt enkelt att det är sjukt fult med ett par håriga spiror tillsammans med ett par tighta cykelbrallor (Tänk vilket offer jag är för gruppmentaliteten!). Och det är verkligen beklämmande hur många och hur kraftiga reaktioner jag har fått ifrån människor som jag knappt känner. Ibland har jag kommit på mig själv att skämtsamt försöka bortförklara det med att min fru gillar det och att jag får fördelar i sänghalmen. Varför känner jag ett behov av att säga så? Varför måste jag kämpa för att få ur orden: ”Jag tycker helt enkelt att det är snyggt”? Varför bryr sig folk? Varför tar jag illa upp när någon kallar mig bögjävel bara för att jag rakat benen? Jag tycker ju nämligen inte att det är ngt negativt alls med att vara bög.
Jag har de senaste åren från och till sparat ut en mustasch. Alla verkar ha åsikter om det och ingen räds för att säga dem rakt ut. Rätt många kvinnor berättar rakt ut hur fult/snyggt de tycker att det är. Rätt ofta har jag hamnat mitt i gruppdiskussioner där alla dryftar hur illa/bra de tycker om min ansiktsbehåring. Ingen verkar kolla av vad jag tycker om att man diskuterar mitt utseende så öppet.
Känner att jag ofta måste påminna mig själv om att jag faktiskt också varit där. Att jag i början också sa ”jag är inte en såndär hardcore feminist som inte rakar armhålorna och hatar alla män”. Och att enda anledningen till att jag inte är sån idag är för att vissa hade tålamod att berätta, och för att jag tog på mig ansvaret att läsa mer. För det är ju egentligen inte andras jobb att utbilda mig, precis som det inte är mitt jobb idag. Men det är ju bra att vissa orkar debattera med god ton och liksom.. leda in dem på ”hardcore-feminismen” (lol). Men sen måste jag/vi också komma ihåg att alla inte har samma möjligheter och att det inte är så lätt som att bara läsa en bok, för den måste man ju ha hört om/hitta/köpa någonstans också. Hur som jävligt skönt att se så många kids ge sig in i feminismen, önskar jag hade hittat den tidigare.
Hurra för dig som använder din makt (blogg-plattform) så här bra! Du inspirerar mig att orka! Kärleksfulla hälsningar från någon som är frustrerad över att hennes kompisar är sjukt fokuserade på yta men som samtidigt inte vill ”va jobbig” och problematisera det
Alltså? Får skriva detta på varje inlägg nu. SÅ bra text!! Ja. Jag tycker du skriver så bra om sånt här. Tycker ingen skrivit så bra om det här. Hurra!
Sjunger med i kören – fyfan vad bra!!! Och fyfan vad du behövs. Det är så ofta du sätter fingret på vad det är som skaver.
Måste be om tips – när man diskuterar feminism, och den andre gång på gång vill gå in på individnivå, typ ”min man hjälper minsann till i hemmet”. Hur gör man då, för att få den andre att förstår att på en STRUKTURELL nivå så är det inte jämställt, kvinnor och män har inte samma möjligheter? Typ: Ja, våldtäkter drabbar män också, men det drabbar kvinnor oftare. Och där fastnar man i någon jävla våldtäktsfråga – och missar själva poängen kring feminismen.
sjukt bra skrivet. som vanligt. apropå feminism, så får man ju upp mycket skit i flödet på facebook och häromdagen låg där en vidrigt diskriminerande bild som någon av mina ”vänner” gillat, och den bilden kom från den störda sidan ”White women against feminism”. du kanske har sett den, om inte: https://www.facebook.com/pages/White-Women-Against-Feminism/380570015376616?fref=ts
angående att raka sig eller inte så tycker jag inte det är ”ett ansvar” eller nåt en ska ta som feminist, men själv så slutade jag raka mig för att jag tyckte att det var viktigt i kvinnokampen eller nåt sånt. men det som jag har fått ut av det var att jag (efter typ 4 månaders ångest över att ha linne på mig) verkligen tycker att det är skitsnyggt och skönt att inte raka sig. har typ gett mig livskvalitet eller nåt haha