Ev: Vad fint att du uppnått så mycket det här året som du ville :) En sak som jag tänkt på är, att det är ganska unikt för dig som bloggare att du skriver om hur din och Antons relation kan vara jobbig/en balansgång/ångest osv ibland, och inte alltid bara rosa moln. Personligen läser jag ingen annan blogg där någon skriver så ärligt om sitt förhållande. Därför tycker jag att det är jättebra att du gör det!! Det skulle vara kul om du någon gång skrev om hur du ser på hur du behandlar och är öppen med er relation i bloggen. Hur du tänker kring det eller om du har några bakomliggande tankar som ingår i din ”bloggmoral”… haha eeh. Visste inte hur jag skulle formulera det där sista men kanske du förstod :)
Gott nytt år Hanna!!!! :)
Tack du underbara duvunge, detsamma! Jag tänker typ såhär: inte precisera vad vi krisar/bråkar om samt inte skriva om att det känns jobbigt när det faktiskt känns jobbigt, utan skriva om det i efterhand då det inte är lika ”nära”. Sen hade jag otroligt mycket ångest kring det här med kär vs. okär typ två år in i min relation. Jag hade nämligen aldrig hört/läst om att kärleksrelationer ska gå upp och ner. Tänk om det på den tiden hade funnits någon som bah ”men Hanna, det SKA kännas så som du känner, det är ingen fara, livet är ingen jävla saga som du ska leva upp till”, det hade ju varit så himmelens skönt. Och att det jag skriver kanske hjälper någon står ju faktiskt högre än att värna om någon slags skapad integritet.
Fredrika: Älskade master Hanna! Jag är en tjej på 16 år och går nu mitt första år i gymnasiet. Jag är väldans blyg av mig och har inte vågat vara social och skaffat nya vänner i gymnasiet. Har mått riktigt dåligt sedan skolan började i augusti, tappat lusten till allt känner att mina föräldrar är besvikna på mig för att deras dotter inte har några vänner osv… Är inte så att jag är utstött eller så, pratar ibland med någon från klassen och de små pratar med mig ibland. Men aldrig så att någon vill lägga upp planer med mig eller bjuda in mig på fester. Har lite fått en stämpel som den tråkiga tjejen som är duktig i skolan. På nyåret ska jag fira med min familj och mår så dåligt över detta. Min mamma har frågat mig om jag inte vill stanna hemma och fira med några kompisar eller om hon ska köra mig till någon fest. Och jag mår så dåligt över att säga till henne att nej det behövs inte, jag har ingen att fira med. Så nu undrar jag Hanna, har du några råd för hur jag ska våga mera 2014? Vill verkligen bli bättre och skaffa vänner och slippa all denna ångest. Snälla Hanna hjälp mig!
Älskade du. Jag har flera läsare som gav dig så himla bra svar. Jag tycker att du ska läsa dem. Du hittar dem här. Massa kärlek till dig <3 <3
Lina S: Hej Hanna! Det här är ganska off topic men jag skulle bara vilja tipsa dig, ifall du inte redan är med på noterna (vilket kan vara rätt troligt med tanke på ditt jobb samt ditt stora intresse för detta), om SVT:s miniserie Fröken Frimans krig! Kram på dig!
Hej Lina! Detta är iofs ingen fråga, men ett riktigt bra tips! Jag har sett serien och älskade den, speciellt soundtracket och han som spelar Jon….. men det kan bero på att han är Kristoffer och min KOMPIS. Här hittar ni serien om kvinnors kamp med att få bedriva eget i början av 1900-talet.
Madde: Oki, första gången ever jag kommenterar din blogg. Men vill i och med detta inlägg fråga om det verkligen stämmer att menskoppen kan ”trilla” så blodet rinner ut?. Läste det på din insta och har sedan dess blivit avskräckt till att köpa en menskopp… :(
Grattis till din första kommentar. Heheee ok jag KAN ha överdrivit om det här med att menskoppen kan välta //drama queen. Men grejen är ju att dne kan bli överfull och då tänker jag mig att den liksom hamnar på ”sniskan” och blodet rinner ut. Men så länge du ser till att tömma den hyfsat ofta så är det ingen fara. Lycka till i din kommande menskoppsrelation.
Neeeej koppen sitter ju som berget inne i snippan! Den läcker ur dom små hålen på sidan när den blir överfull? Då kommer bara litegrann, absolut INTE allt?
Jag har skickat et mejl till dig, apropå menskoppsfrågan! Fattar att du får typ 1000 mejl, men skulle verkligne behöva svar :((((
Åhhhhh, nu blev jag ännu mer kär i Jon/Kristoffer ju. *coola kompisar*
nu kom jag på massa frågor som jag vill fråga, men börjar med den viktigaste: I juni ska jag åka till USA med vänner. Vi ska bila från San Diego till San Francisco och jag vet att du har gjort en liknande roadtrip. Kan du rekommendera några stop på vägen? Är det värt att åka in till Las Vegas?
Väl i San Francisco så ska jag gå på samma skola som dig och läsa engelska i tre veckor! Blev så inspirerad av dig :)))))
Hej Bästa Master! Nu är det val 2014 och i år är det första året jag får och KAN rösta därför vill jag engagera mig och läsa på lite innan jag bara röstar på vad som helst! Förslag???
Jag har en liten systerdotter på 1,5 år som jag känner likadant som du gör för dina för.
Hon blev helt fixerad vid din GIF med skidkläderna på, satt helt still i säkert fem minuter och gapskrattade.
Nästa gång hon är missnöjd vet jag vad jag kommer langa fram, gifs på dig!!!
Hej Hanna, tänkte bara höra om det blir nåra mer poddar? Och varför det inte funkar att lyssna på dom, varken i podkicker eller direkt på hemsidan? Blev mycke besviken när ni sluta med pod, det var ju så bra!
tjäna! undrar bara hur du ställer dig till filip och fredrik och deras ständiga dissar till feminismen i den form tex Nour och kakan kör? Jag lyssnade mycket på dem och typ alex o sigge förut, men det går ba inte längre..
TACK! För kär/okär-kommentaren. Har jättesvårt med det här med att leva upp till en imaginär saga om hur allt ska se ut. Har varit med min kille i två år och aldrig kunnat slappna av i längre perioder pga just ångesten över hur det ska kännas. Skitdumt. Jag undrar jättemycket nu, men förstår att det är för privat. Jag tycker hur som helst att det är skitviktigt att kunna prata öppet om sånt för det känns som att det här med att man ska leva upp till en viss livshistoria ger ångest åt många, inklusive mig. Tack igen!
Snälla snälla Hanna svara på detta. Det är nämligen så att jag är där du var, jag är två år in i mitt förhållande och har precis lämnat det för att jag inte var kär. Vi bor i olika städer och hela terminen har jag velat vara fri och kunna leva studentlivet fullt ut. Vi har det ju så bra när vi väl ses, men jag har känt att jag inte har riktigt det där lilla extra för att anstränga mig för att vi verkligen ska ses. Har liksom hellre festat och pluggat och försummat mitt förhållande.
Men nu när jag väl har lämnat känns det bara… fel? Jag är så himla förvirrad.
Min fråga är alltså: hur ska man veta att man verkligen ska vara ihop när man slutat vara sådär jättekär, men ändå på nåt sätt ser en tillsammans med honom i framtiden? Hur ska man få det att funka och inte tvivla och lämna för att man tror att det ska vara någon slags kärleksextas hela livet?
Waaah så jäkla skönt att få prata om förhållanden. Angående kör/okär frågan; berätta mer. Jag är drygt två år in i en kärleksrelation med min pojkvän även om vi blev kära när vi var 15 (!). Nu, sista terminen på gymnasiet, lockar så mycket annat. Jag är avundsjuk på mina kompisar som får hångla med vem dem vill när vi är ute och jag längtar efter att känna mig nykär, även om jag vet att jag älskar min pojkvän massor. VI har haft en sund relation men i perioder har det tagit mer energi än vad det har gett.