Om vi frågor människor i Sverige huruvida de vill ha ett jämställt och rättvist samhälle skulle de flesta med största sannolikhet svara ja. Majoriteten av oss går omkring med en tanke på jämställdhet som något vettigt. Rättvisa i positiva ordalag är ju något vi får lära oss om redan som barn. Att vi ska vara schyssta mot varandra. Lika lön för samma jobb osv. 

Ändå är vi inte där än.

Varför?

Kanske var det den frågan jag ställde mig som arg fjortonåring men aldrig riktigt då formulerade för mig själv. Jag funderade mycket på varför jag kände mig orättvist behandlad i skolmiljön, ute och hemma.

Hela mitt tonårsjag sökte något slags svar. På Internet fann jag feminismen. Himlen öppnade sig och ner regnade det svar på all min frustration. Som i ett ljummet sommarregn stod jag där med öppna armar och tog emot teorier, åsikter, diskussioner och funderingar från kvinnor som redan på 1700-talet funderat över sin plats i hushållet, samhället, jorden och världen. 

Det feminismen har gjort och ständigt fortsätter göra är att belysa orättvisor, problematisera och krossa dem. I historien kan vi se åtskilliga exempel på hur feminister drivit igenom stora politiska frågor, lyft tabulagda ämnen i ljuset och sakta men säkert puttat samhället åt ett håll där människor ska bedömas utifrån sina personer och inte kön, etnicitet, sexuell läggning, klass etc. 

Men feminismen har alltid upprört. Dagligen tar jag del av krönikor, statusdelningar och utspel från människor och partier som svingar mot feminismen. Nu senast idag en text som kritiserar organisationen Rättviseförmedlingen och en där Fi bagatelliseras till ett ”surdegsparti”.

Och varje gång känner jag samma sak:

Varsågoda att själva analysera, diskutera och fundera kring varför Sverige idag inte är jämställt. Varsågod att ta fram egna politiska förlsag och lyfta jämställdhetsfrågan från botten till toppen av er politiska agenda.

Samtidigt som de flesta av oss säger oss vilja ha ett jämställt samhälle är det väldigt märkligt att många verkar tro att detta sker automatiskt, att hux flux så ville pappor plötsligt vara hemma med sina barn! Och ojdå, nu är kvinnor på arbetsmarknaden! Kanske har det något att göra med bilogisk utveckling?!?

Nej. Rösträtt, abortlag, p-piller, nya våldtäktslagar, kvinnofridskränkningslagen, lika löner, sexistiska vd:ar som får sparken, uppluckring av skadliga könsroller etc. var ingenting som skedde automatiskt. Från Sufragetterna på 1800-talet (och ännu tidigare) till oss idag har det hela tiden sakta men säkert handlat om attitydsförändranden och ren kamp från just feminismen. En kamp för rättvisa och jämställdhet. 

Så. Istället för att skapa antifeministska fb-grupper eller att i Aftonbladet göra utspel mot feministiska organisationer och ”hipsterfeminismen” kanske det är en bättre idé att likt en modig fjortonåring ställa sig frågan: ”Varför är inte Sverige jämställt idag?” ….? Och sedan törstigt leta efter svaren och lösningarna.

För tro mig, då kommer vi snabbt se att ständiga utspel mot feminismen inte är vägen dit. 

Älskade ni!

Den här tweeten uppmärksammade ni mig på och jag tänkte att det är ju synd att inte förstå, när jag kanske kan hjälpa Blondinbella att förstå (om hon verkligen vill förstås).

Att guida sig omkring i feminismens stigar är inte alltid lätt. Klart vissa saker kan framstå som dubbelmoral om en inte har lusten/energi/orken/kunskapen att sätta sig in i den. Jag har det också svårt ibland, men tycker att det finns så otroligt mycket klokhet att hämta i feministiska teorier och synsätt!

Jag ger det ett ganska långt försök:

Först och främst bör vi titta lite på vad det finns för normer i samhället. Dvs. vad som är det normala/mest vanliga/det vi är vana att se.

Jag tror att vi alla här kan enas om att det är relativt vanligt att kvinnor inom nöjesbranschen visar den ”klyfta” Blondinbella syftar på, lägger ner tid på utseende och spelar på #sexighet”. Absolut inte alla, men många. Det är alltså en vanlig syn.

Det är också relativt ovanligt (eller ja, rent av sällsynt) att kvinnor badar toppless på ett badhus. Det är alltså en ovanlig syn.

Visst kan vi enas om detta?
 

Låt oss då ta steg två och klargöra vad feminism egentligen är. Kort och koncist kan en säga att feminsimens utopi är att människor oavsett kön, etnicitet, sexualitet, funktion och klass ska ha så lika förutsättningar och möjligheter i samhället som möjligt. Att inte faktorer som kön, etnicitet, sexualitet, funktion och klass ska få bestämma vem du vill vara, göra, älska etc.

Idag ser det inte ut så. Det finns normer i samhället som säger vilka vi ska vara beroende av dessa faktorer. Normer som säger vad som är okej och inte. Hur vi t.ex. bör bete oss/se ut/uppträda kopplat t.ex. vilket kön vi anses tillhöra.

Att inte få vara barbröstad på badhus är en sådan norm. Om du är kvinna alltså. Är det mer hygieniskt att täcka dina bröst under bad? Nja, MÖJLIGEN om du har en enorm mjölkproduktion i dina bröst under badtillfället. Men jag tror att de flesta skulle säga nej till bad hursomhelst då. Men de ”erogena zonerna” då?! Tja, jag blir upphetsad när någon killar mig i nacken, så kanske bör vattentåliga scarfs också innefattas i badoutfiten…?

Men varför är då normen att kvinnor inte ska bada barbröstad? Jo, för enligt normen i vårt västerländska samhälle är bröst något sexuellt. Det är något som inte får synas i badhus, men gärna anspelas på i t.ex. reklam eller på sådana där fiffiga ”tokiga” pennor som klär av tjejen om en vänder på pennan. De får också gärna guppa fritt i porrfilm.

Men att gemenekvinna slutar täcka brösten på badhus är alltså något vår norm säger nej till. Det är inte upp till kvinnorna själva att bestämma huruvida de ser sina kroppsdelar som sexuella eller inte. Det bara ÄR så enligt normen.

Men, det rimliga är väl då att ställa det frågan: VARFÖR är det så? Jo, kvinnobröstens sexualisering har pågått since forever, eller tja, det gäller ju hela kvinnokroppen. Denna kropp, till för att behaaaagaaaa (enligt normen<3). I andra kulturer går gränserna för vad som är ”sexuellt” vid andra kroppsdelar. I ett tidigare Sverige var det ”oanständigt” och ”flirtigt” att visa t.ex. axlar.  

Om vi lämnar badhuset och går till glittriga nöjessamanhang med ”klyfta”. Här säger nämligen normen att de sexuella tuttarna är godkända. Det kan tillochmed innebära framgång.

Feminismen ”säger” inte att det är fel med att visa klyfta på Eurovision. Däremot är det en norm, och det feminismen gör är att ifrågasätta varför det ser ut så? Och på vilka villkor? Kvinnorna som visar klyfta i eurovision ska självklart inte skuldbeläggas på något jävla sätt. Kvinnorna på eurovisionscenen väljer många sin klyfta själva (sen finns en annan diskussion kring hur många val vi verkligen gör själva och vilka vi gör för att vi befinner oss i normen).

Men problem uppstår ju när normen är att visa klyfta. När alla andra alternativ inte är något alternativ. När kvinnors kroppar som inte är vita, smala, klyftiga, upphottade etc. inte finns eller har svårt att få finnas i nöjesbranchen.

När plötsligt faktorerna (kön, etnicitet, sexualitet, klass, funktion) avgör på vilka villkor vi får finnas i t.ex. nöjesbranschen. För kvinnor i Schlagern skulle detta tex. kunna vara smalhet, lite kläder och en vit hy. Med andra attribut är det, inte omöjligt, men absolut svårare att få finnas på scenen. 

…Och precis i detta finns sexismen som Blondinbella skriver om. Hur vi får finnas till på olika villkor bereonde på kön. Oavsett om det rör sig om schlagerscener eller i badhus har vi inte samma förutsättningar och möjligheter.

Och det är jävligt synd.

Länge leve en mer öppen och tolerant värld!

KRAM!!

Äh. Vafan. Ledsen att jag spammar från ”mitt” program nu. Men jag tyckte det här blev rätt så grymt idag! När rättvisekämparna Margret Atladottir och Barakat Ghebrehawariat reder ut vanliga begrepp som jag tror många går omkring och funderar över. TJOHO!

”TOLKNINGSFÖRETRÄDE”

 

”VITHETSNORM”

”RASIFIERING”

”CIS”

”PATRIARKAT”

ÄLSKADE NI,

Är snorig och har låga blodvärden, men vad gör det när ni är världens bästa personer????? Kommentarerna och mejlen jag fått senaste dygnet är BEYOND ….allt. Några av er skriver att jag ger er ork, men förstå vilken styrka ni ger mig? Oj oj oj. Ska spela in en kärleksserenad till er snart (ett ord jag för övrigt enbart använder mig av då det är ett val på sims när du vill ”flörta”). 

En till som jag känner en enorm kärlek till är Kenza (ok, har druckit ett par glas rödvin så detta KAN eventuellt spela in i att jag är tårögd nu….). Tänk att flera hundra tusen läser din blogg, människor du inte har någon aning om vart det står åsiktsmässigt eller om de är äkta psykfall (jag har ju ändå hyfsat koll på er), och ÄNDÅ vågar du gå emot populismen. Säga något från hjärtat och som känns. Hon har gjort det om gaylagar, mänskliga rättigheter, alkoholism och nu feminismen. Hon ”behöver” inte, men hon gör det. All cred till henne för det.

Ibland kan jag känna att vi behöver gå tillbaka till viktiga kärnfrågor när vi snackar om feminismen. Typ som när en stor bloggare går ut med att det här med feminism skulle vara en fråga om image med tillhörande attribut så som rödvin. Att det här med pronomet hen och ifrågasättande av heteronormen inte handlar om en mer inkluderande och rättvis värld, utan om något vi använder för att känna oss ”2014”. 

Det gör mig visserligen glad att feminismen uppfattas som något modernt eftersom det därmed innebär att feminismen är aktuell och viktig i vår samtid. Men att missta feminismen för en ”image” där ett gäng vita medelklasskvinnor vill dricka rödvin, bära sotarmössa och besitta ett slags hippt kulturellt kapital, är direkt respektlöst mot den stora mängd feminister som lägger ner otroligt mycket tid och energi på att försöka inkludera människor som på många sätt är exkluderade (t.ex. kvinnor, svarta, hbtq-personer) och därmed kämpa för en annan värld än den vi lever i.

Istället för att se feminismen som det den faktiskt är; en kamp för rättvisa, avfärdas den i stället som en del av ett slags poängsamlande hos en ”pk-elit”. Något vita rikemansungar håller på med på fritiden när barerna på Södermalm i Stockholm inte erbjuder tillräckligt med stimulans.

Tro mig, som den vita rikemansungen jag är, om feminismen bara hade handlat om poängsamlande hos en pk-elit hade det varit otroligt skönt och bekvämt. 

För det är i det mest skaviga och obekvämaste stället i kroppen som min feminism växer och brinner som starkast. Det är i hur jag kramar knogen vit och väljer omvägar i ren självbevarelsedrift för att slippa bli våldtagen, det är i mitt outtörstliga bekräftelsebehov hos män, det är i tanken på kompisen som blev våldtagen i en stund då inte ens jag själv fattade att det var en våldtäkt eftersom hon ju var ”så full”, det är i tankarna på de tjejer som dagligen går igenom precis samma sak som henne, det är i mitt tillgjorda skratt för en kille jag aldrig tyckte var rolig, det är i min osäkerhet att våga ta plats där jag förstått att jag inte ska vara, det är i fokuset på en programledares armhår, det är i fokuset på min egen kropp och det är i alla kommentarer, mejl, nyhetsrubriker, artiklar och samtal med kvinnor som drabbas av och utsätts för orättvisor just för att de är kvinnor. 

Det är där min feminism fötts, växt sig starkare och tagit sig uttryck. 

Det är ingen hitte-på-dricka-rödvin-image som jag, och feminister med mig, har tagit på oss. Det är en strategi för att överleva, det är en kunskap om att allt det som skaver i och runt oss inte per automatik innebär att det är VI som är ”känsliga”, ”ohanterbara” eller ”hysteriska” (ett vanligt ord om kvinnor med åsikter), utan att det handlar om något större.

Jag vill inte använda begrepp som ”strukturer” eller ”normer” av den anledning att jag tror att jag tappar de jag faktiskt vill nå med den här texten då. Men låt oss kalla det ”modell”. 

Det är kunskapen om att befinna sig i en modell som innebär att jag drar en nitlott när jag är i den som kvinna. Det är att titta på modellen utifrån, räkna på statistik i löner, makt, våldtäkt, våld mot kvinnor, hålla koll på antalet kvinnojourer som faktiskt är överfulla, att fundera på varför den här modellen ens behöver kvinnojourer och sedan räkna ut att; ja, det finns något som inte riktigt stämmer med den här modellen på väldigt många sätt.

Adderar vi detta med folksjukdomar som bulimi och anorexi hos unga tjejer, hur flickor antingen är horor eller offer och sedan plussar vi med bristande representation av kvinnor i styrelser eller nyhetsmedier har vi plötsligt en modell som ger minus åt vissa människor i den. 

Det är alltså en modell du förlorar eller vinner på BEROENDE på vilket kön, sexuell läggning, etnicitet, kroppsfunktion eller klass du befinner dig i. Det är en orättvis modell som feminismen hela tiden diskuterar, ifrågasätter och vill förändra.

Och tja, sker en sådan diskussion över ett glas rödvin på Södermalm är kanske sannolikheten ibland större att någon vid bordet bredvid håller med, men aldrig att feminismens kärna och låga bottnar i något annat än det som är verkligt och på riktigt.