Den här texten kommer att handla om något jag har haft en relation med sen jag var sju år gammal. En relation som bestått av mycket eftertänksamhet, skratt, några tårar, ett urinläckage men framförallt mycket hierarkier.
Jag pratar om min relation med bussar.
Sedan första klass har jag varje vardag åkt buss. Ni andra ungar från landsbygden känner igen er va? Den här laglösa buss-sträckan med brist på föräldrar i bussen och busshållplatser utanför bussen. Man fick lära sig att plinga någon hundra meter innan sitt hus och vips så skulle busschaffisen fatta var hen skulle stanna.
Vilket inte alltid var fallet. Ibland åkte bussen vidare och jag fick skrika så starkt jag kunde (och vågade) med min lilla tioåriga röst för att bussen skulle stanna. En gång skrek busschauffören tillbaka att han FÖR I HELVETE INTE KUNDE VETA NÄR JAG PLINGADE SÅ JÄVLA SENT! Jag minns hur jag klev av i något dike med tårar i ögonen och skam i magen.
Bortsett från det var själva bussåkandet ofta en härlig upplevelse. Under hela mellanstadiet fullkomligt ÄGDE jag och mina kompisar sätena längst bak – ja så länge ingen från sexan råkade hamna på vår 43:a mot Norrhassel förstås, då blev vi hänvisade till något säte längre fram. Det var tjugo minuter bussfärd utan varken föräldrar eller lärare, men bara för den sakens skull var det inte en laglös zon. För visst hade vi regler! De såg ut som så att de riktigt tuffa satt allra längst bak, medan de mellantuffa hamnade på knä med magarna tryckta mot ryggstöden framför. Längst fram i bussen satt hästtjejerna och de som aldrig pratade i skolan.
Själv var jag rädd för hästar och kunde aldrig vara tyst.
Var du satt i bussen blev en mätning på vem du var. Glöm skolmatsalarna – det var i landsbygdsbussen som hierarkierna var som tydligast och stämningen tuffast!
En bit in i högstadiet fortsatte jag och mina kompisar behålla sätena längst bak. Ibland kastade vi tuggummin, hade skriktävling, höll igång ett jäkla spring fram och tillbaka. Några gånger gick detta så långt att busschauffören fick stanna bussen och dela på oss eftersom han tröttnat. En av oss fick sätta sig längst fram så att chauffören kunde ha koll.
Men så skulle jag börja i åttan. Det var första skoldagen efter sommarlovet – ett sommarlov där jag på ett mycket pubertalt (men fint!) sätt börjat tänka mycket på vem jag faktiskt var, vilka kompisar jag ville ha och vad jag tyckte var roligt. Jag minns klumpen i magen när jag klev in i bussen och började vandra mot sätena längst bak, som en ångest inför att behöva genomgå det där skådespeleriet igen.
Så plötsligt svängde jag in höger i mitten av bussen. Hamnade på ett säte bredvid en tjej jag aldrig pratat med i klassen. Och blev jag kvar, oavsett vilka som kom och drog i mig.
I dag är jag ju vuxen (nåja) och kan se allt det där för vad det var, men trots alla år är det något visst när jag hamnar på ett säte längst bak. Jag vill slänga upp benen, tugga tuggummi och skratta ohämmat.
Åh, skolbussar är en lite skruvad del av verkligheten. Jag var en av de som aldrig sa något i skolan och skolbussen var ett minfält. Jag brukade sitta på typ tredje raden framifrån, för längre fram var för småbarn och töntar och längre bak satt de som spottade tuggummi i ens hår utan anledning. Jag försökte mest vara så osynlig som möjligt med Absolute music i min cd-walkman.
Min hållplats var dessutom inte på ordinarie rutten så jag fick alltid säga ”Åker du till Åsta?” innan jag klev på, och höra de andra sucka för att det skulle göra så att det tog längre tid för dem att komma hem.
<3 <3 <3 <3 <3 !!!
vilken bra krönika!! Jag gillar! skarpt!!<3
Jag var en tyst mänscha i skolan och hängde bara med en enda person – min bästis. Alla andra tyckte att vi var små töntiga bebisar eftersom vi lekte möss(!!) på rasterna tills vi var typ 11 år. Hon bodde dock i stan o jag mitt ute i ingenstans, så vi åkte ju inte buss ihop hem. Då kan man ju tänka att jag satt solo längst fram i skolbussen o stirrade hela vägen hem. Men det gjorde jag inte. För då hängde jag med mina ”busskompisar”, alltså de lite lite coolare i klassen. Alltså, samma människor som dissade mig i skolan?? Minns att jag skrev om det i min dagbok o tyckte att det var så himla knepigt. Skolbussen blev som en annan dimension.
Utöver det var jag den som alltid var kvar sist på bussen, och när alla andra gått av satt jag kvar längst bak och sjöng Lejonkungen-låtar.
hahahha älskar denna anekdot!!!
Fin krönika! En fin anekdot!
Själv var jag den där som satt tyst i skolan hela dagarna. Folk kunde gå fram till mig på en fredag o bah: ”Är du frisk nu?”
”Nej jag har varit här hela veckan?”
Så synlig var man haha.
Jag åkte inte skolbuss särskilt många gånger under min skoltid, men jag minns att jag gjorde det en gång och då satt det coola gänget längst bak och ströp varandra/försökte på sig själva tills dom tuppade av?!? Sen gjorde dom det upprepade gånger…
För övrigt har jag aldrig fattat det där med att coola människor aldrig mår illa när dom åker buss? Är det vad som krävs för att vara cool? Har aldrig förstått för jag satt alltid långt fram (inte längst fram… Man är ju ingen tönt……)
Åh tycker så synd om ditt 10årig jag! Hatar när busschaufförer blir så sura? Eller generellt vem som helst, som måste ta ut på det på andra så man blir deppig. Minns en gång när jag var ca 15-16 år och gick på bussen men insåg att jag hade glömt pengar, så jag kunde inte köpa biljett. Jag var tvungen att gå av och gå hem för att hämta pengar. Men just efter jag gått av, så hittade jag en 50-lapp i fickan så jag sprang efter bussen som just hade börjat köra o bankade på dörren. Hon som körde bussen blev så vansinnigt sur och skällde ut mig för att jag sprang efter bussen ”jag kunde ha kört på dig!!”. Alltås bussen körde liksom typ 10 km/h, fanns liksom ingen risk whatsoever. Men jag blev superledsen och satt sedan bak i bussen o snyfta hela vägen till stan :(
Åhhh Vad jag kan relatera… Är ju också en bussunge… 10 år bussåkande, gick igenom exakt alla faserna som du… å alla platserna… Sista året på högstadiet orkade jag inte sitta längst bak, utan hoppade fram 2 platser.. =) Sen vare även min far som körde bussen, så inget skräpande under mitt skift… ;)