En av årets bästa avsnitt är ute! Ett helt ocensurerat surr med väldigt bra feeling mellan mig och en av de bästa personerna jag vet; Martin.

Det här innehåller podden:

Hanna har fått ett dödligt uppvaknande, Bodil Malmstens drabbande, Martin förvandlas till gråsosse, mediciner på ica, juicedieten från helvetet, företagsledare från Djursholm, prevetivmedel på 30-talet, barnlängtan(!) och såklart snackas det… bajs.

Som vanligt hittar ni den på iTunes och i apparna Acast och Podcaster. Är du kär i en mandel, virkar dukar och pratar i sömnen? Tryck då play nedan:

Vi har köpt ny hallhylla och därför behöver vi inte vår klädhängare längre. Köpte den 2011 på nån butik på söder som inte längre finns kvar.

200 spänn och den är din! Mejla mig på hanna@nojesguiden.se om du vill ha den.

Först till kvarn osv 8-)

SÅLD!!!!!!

Vi äger ju ingen micro.

Det är absolut inget hälsostatement på något sätt (det där är väl en myt btw? Att micros är farliga menar jag), det handlar helt enkelt om att jag tycker många micros är ….fula. Och det funkar rätt ok utan micro förutom det här med att mitt favvosnack är popcorn!!!!!!

Jajaja man kan göra på spisen säger ni men i ärlighetens namn så BLIR ju de popcornen aldrig lika goda som älskade micropopcornen. Har försökt flera gånger och tyckt att de blir så ofluffiga? Kanske gör helt fel.

Pås-popcorn är nästbäst. Har de senaste två veckorna ätit i alla fall… 10 sådana här. Kanske är det dem som är svaret på min rännskita? Då är det ju lika bra att ge upp livet helt. Att aldrig mer få äta popcorn, herregud, skrämmande :-(

Jaja ni vet ju hur jag har det med magen nu för tiden. Akutbajs efter många måltider och ingen ordning alls. Men i början av veckan ska jag rensa tarmen helt och hållet tänkte jag. Måste få bot på det här på något sätt. Ska dricka BARA juicer i 3 dagar för att rensa den helt. Får ärligt se hur jag kommer klara det.

Herregud (igen).

Goder afton

Har preciiiiiiis målat naglarna och måste skriva s u p e r f ö r s i k t i g t så att inget ska geggas ut. Målade över mina vidriga små gel-stumpar jag hade sen 5 veckor tillbaka. Orkar inte göra naglarna länge.

Dels för att det på riktigt tar sån JÄVLA tid? Sist satt jag på riktigt i en 1 timme och 45 minuter. Klarar max en timme utan att blir riktigt rastlös. Och sen för att det är dyrt såklart, och måste göras om hela tiden.

Nu får det bli hemmamålat ett tag. Fast fan, kommer ju göra dem igen om jag känner mig själv rätt 8-))). Få saker är så rogivande som nygjorda naglar eller nyfärgat hår.

Mmmmmmmmmm yyyyyyyta

Annars då master, hur mår du? FRÅGADE INGEN!!!!!! Men väljer att svara ändå.

Jo tack, är fortfarande förkyld. Är mina bihålor som vanligt, så stannade hemma ikväll. Började se den där dokumentären på Netflix om elefanten Tyka som löpte amok (som ja, instängda vilda djur gärna gör när någon försöker säga att de ska typ cykla på en trehjuling), men Anton somnade som vanligt och då blev jag opepp.

Och målade naglarna.

Det var det hele.

Och jo, vi har fått upp vår hatthylla! I mässing! Ni som följer mig på snap (@hanapee) har redan sett den, men för er som gör smycken av älgbajs, bor i ekologiska hus och är elkänsliga så kommer bild upp på blöggah i veckan.

Puss puss mysigt att ni läser det här tycker jag!!!!

Jag sitter hemma, sjuk och jävlig, och tittar på tv-programmet Fosterland på SVTplay. Vi får följa journalisten Fredrik på hans resa genom ”det nya Sverige” där han träffar alltifrån rasister till nyanlända flyktingar. En av personerna han möter är Gulli – en pensionerad Simrishamnsbo som röstar på Sverigedemokraterna och tycker att ”muslimer förstör Sverige”.

En dag säljer Gulli en grej på Blocket som muslimen Amal från Gaza köper. Amal och hans fru Salah från Syrien bjuder Gulli på en kopp kaffe som tack för lyckat blocketköp – en kopp kaffe som blir starten till en förändring hos Gulli.

I en kamerasynk tre veckor senare berättar hon att ”muslimer är ju inte alls extremister” och att det enligt islam är totalt förbjudet att mörda andra människor.

Gulli är förvånad och berättar att hon förändrats under de här tre veckorna. Och när det är tänkt att tv-tittarna ska bli rörda av detta fina möte får jag istället en känsla av hopplöshet i kroppen.

Jag växte upp i en vit landsortsskola med ca 600 elever varav 3-4 inte var vita. I skolan flödade rasismen i korridorerna och hakkors sprayades på väggarna riktade mot de få icke-vita eleverna. Jag tyckte det var dåligt i någon slags övertygelse om att ”alla människor är lika mycket värda” och hade ont i magen samma kväll som klottret kom dit.

Men egentligen inte mycket mer än så.

Det berörde ju varken mig eller min familj direkt. Om jag bara höll mig hyfsat lågmäld så skulle jag gå obemärkt förbi rassarna. Åsikter är lättare att gömma än hudfärg.

Senare flyttade jag till en större stad för att plugga och fick nya, inte bara vita, vänner. Och därigenom en större förståelse för vad rasism är, men också en ögonöppnare för mina egna fördomar.

När en stor grupp män samlas på T-centralen en fredagskväll för att slå ner icke-vita personer är det mina vänner och deras småsyskon och föräldrar som är målet. Oskyldiga människor som jag har en relation till. Till skillnad från hakkorsen i nian är den här rasismen plötsligt ett personligt påhopp och gör mig livrädd. Men mer smärtsamt är det att tänka på hur rädda mina icke-vita vänner måste vara.

Plötsligt är jag precis som Gulli i tv-programmet och verkar inte kunna känna brinnande medmänsklighet förrän jag fått någon slags personlig inblick hos människorna det berör.

Och det värsta är att jag tror det är vanligt. Möten gör ju någonting med oss människor. Det är svårt att så grundlöst hata något du kan identifiera dig med och känner till.

Det riktigt hopplösa är att vi lever så otroligt segregerat. Om det nu är så att möten mellan människor är nyckeln till ett mer öppet och accepterande samhälle, hur ska vi lyckas möta varandra?

Hur många möten som det mellan Gulli, Amal och Salah sker i landsorterna där rasismen flödar? På vilka platser finns det utrymme för oss att på riktigt prata och bygga relationer?

Eller är det så krasst att vi helt enkelt får börja sälja och köpa fler saker på Blocket och hoppas att människor vi aldrig annars möter svarar på annonsen och till sist kanske bjussar på en kopp kaffe.

KRÖNIKA PUBLICERAD 160205 I SUNDSVALLS TIDNING