HEJ BLOGGEN
Är vaken pga ställt om dygnet och skiter ärligt talat att jag ska upp snart. Jag har tänkt mycket på det här med vuxenhet, att livet går och att saker tar slut. Har kanske att göra med att jag jobbat som ett litet as de senaste två veckorna. Haft ansvar, skrivit på papper, lägenhet och annat RÖVIGT som tillhör vuxenlivet.
Kom hem ikväll och kände enorm tyngd på axlarna och gjorde det vuxna gör;
Ringde mamma.
Jag gör det inte lika ofta som när jag var nybliven vuxen, men emellanåt händer det och det är så skönt att ha någon i mitt liv som har sett och hört mig gråta säkert över två tusen gånger och inte gör sån stor sak av det. Samma sak med Anton också förstås. Men samtidigt, lyxen i att ha någon att gråta med om honom.
Hur länge får man hålla på så här? Att ringa morsan och gråta. Hoppas inte 27 är nån slags gräns.
Idag grät jag också EFTER att vi lagt på, eftersom tanken slog mig att jag måste TA VARA PÅ mina föräldrar. Den här känslan av skuld att inte höra av sig till dem, att låta otrevlig när de ringer. Att inte hälsa på etc. etc. etc. Så fullt upp med sitt eget liv att en glömmer att de råkar ha sina egna.
Som en jävla tonåring är man.
Ska ringa mamma och pappa och vara vuxen i morrn. Fråga hur det är och ge dem lite ”goda råd” på vägen. Eller så läser de förmodligen det här och då kan jag väl bara säga; tack, puss och va rädda om er för jag behöver er massa år till. Minst 27.