Todelo…dens(?)
Är ofta med ett litet litet motstånd jag åker de fyrtio milen opp till Sundsvall. Som att jag plötsligt hamnar i känslan av att ”jag har ju det så bra i Stockholm” men så kommer jag hit och bah ”jahaaaa just ja här var det ju kanon att vara” och mår så himla bra. Kravlöst!!!!
Eller ja, fredagen började ju kanske inte med jordens fest då det var begravning. Fast jo, det är ju såklart nåt otroligt fint och varmt med begravningar när det är en gammal älskad människa som gått bort. Antons farfar var kanon och det fick speglas i begravningen.
(Kul kuriosa var att han, Stig som han hette, läste ”ploggen” dvs bloggen för tio år sen och blev så smickrad varje gång jag skrev om Stig tex ”Åh Stig är så gullig” tills det gick upp för honom att jag syftade på min KATT Stig ha ha ha).
Kan ni snälla reagera på min och mammas promenad med Mimmi idag. Älskade hund!!! Älskade morsan!!! Älskade gård!!!!!
MIN FAVORIT
Strax innan Mimmi råka snubbla i ett hål och bli lite halt?! Snyft. Men efter en stunds googlande så förstod vi att hon skulle reda sig.
Den här två ska nog också reda sig från diverse!!
Min tryggaste plats i livet. Herregud, tänk att få ha vuxit upp med de här två och få vara med dem fortfarande.
Och vet ni, de här fyrtio milen emellan gör att jag uppskattar det ännu mer.
