DEN HÄR OUTFITTAN ÄR MIN FINASTE JUST NU TYCKER JAG!

Tröja – Weekday
Kjol – Asos
Skor – Vans
Förpackning i bakgrunden – Ett lik

”VART HAR DU KÖPT HÖRHÄNGENA???????” vrålade ni i kör.

Jag har köpt de på Glitter about a year ago I answer you then. 

Haha? Började skriva på engelska per automatik för att Anton sitter i köket och har ett telefonjobbmöte på engelska. Blir helt hypnotiserad. Can’t focus. Fattar inte heller hur man i ett stressigt jobbsamtal HITTAR ORDEN? En annan skulle bah staka fram sina starka ”yeeaaaahhhh” som är det enda ord jag säger på engelska.

– Sorry do you know were I can find the toilet?

– YEaaaaHHhh

– Sorry honey, can you move a bit to the right?

– YEeaaaaahh

– Ah! Can you help me! I’m dying!

– Yeaaahhhhh!

Osv. 

I min pod och i klippet från feminismkampanjen snackar jag ju lite om det här med att ha ”fulpanik”. Att lägga massa tid på hur en SER UT(!!!) och freaka kring detta. Det drabbar ju oss alla såklart. Mer eller mindre. Och fyfan vad bajs det kan vara när det drabbar. Här kommer sex punkter som jag använder när samhällets skönhetsnormer slår som hårdast!

1. Skilja på vilka tankar som kommer inifrån och utifrån. Inse att det finns människor, ja en hel miljardindustri(!) med företag, som tjänar pengar på att jag ska må dåligt över mitt utseende – för på så sätt måste jag ju köpa PRODUKTER som FÖRBÄTTRAR det. Annars kanske jag riskerar att bli värdelös och obetydlig!!!!! BUHääääää FASA!!

…Så det kanske inte är så konstigt att jag faktiskt mår dåligt över det? Finns ju strategier för just det i patriarkatet.

2. Kroppen e kul. Alltså kroppen är ju förjävla KUL. Kan se så komisk ut och få helt sjuka former? Som när jag spänner röven inåt och huka med axlarna. BINGO! En levande bokstaven ”C” på vandring runt i lägenheten. Hej hej Anton här kommer ett C gåendes nanana 

3. Funktioner. Ok låter som min gamle polare blondinbella, men att konkretisera kroppen å bah ”mmmm skönt att de här benen orkar ta mig till Coop” och rent krasst tänka att jag (tänker mig själv som typ Krang i Turtles här) iaf lever hyfsat ok i den här ”roboten” till kroppshydda.

4. Isolera sig lite. Jag är ju trots allt rätt BENÅDAD med relativt lite fulpanik, kanske pga jag på många sätt passat in i det snävaste idealet (det om smalhet och vithet). MEN! Har aldrig heller läst några tränings/rena skönhets kroppsfixerade tidningar/bloggar etc. för att skona hjärnan från sånt. Ser ju ändå den typen av tips/bilder/råd etc. i reklam/tidningshyllan osv. Å andra sidan. Om jag inte var benådad hade det nog varit svårare att låta bli. Hmm.

5. Inte prata/ständigt bekräfta utseende med kompisar. Pratar iofs jävligt mkt om läppstift… och att vara ytlig och snacka smink/kläder kan ju vara ångestBEFRIANDE för mig pga är lättsamma intressen, men det får aldrig bli det viktigaste. Att hela tiden säga till sina vänner att de är snygga etc. och kommentera deras utseenden bidrar ju till att göra det viktigare än andra egenskaper. 

6. ….bekräfta andra egenskaper hos sig själv och andra. Nä, jag har inte den vackraste hållningen, knäskålen eller nosen MEN jag har ju iaf….. någon slags….. karisma? Och framförallt har jag mig själv och slipper va nån annan jävel 8-)

Och sen är jag ju rätt gullig ibland.

Sitter och pratar med farsguuuben min här. Han ringer ju rätt ofta. Oftare än min mor. De senaste åren skulle jag säga att pappa har ringt mig påväg hem från jobbet varannan dag. När jag frilansade hade jag tid att snacka, men sen jag börjat jobba så ringer han allt mer sällan…. lilla pappa.

Oftast pratar vi om mig……. något jag skrivit, gjort eller tänkt. Så är det ju med föräldrar. Mycket fokus på barnet. Kanske var för typ tre år sen? som jag faktiskt började ställa frågan ”men så… hur… mår…….. DUDÅ?” osv.

Stackarna. Men får väl försvara beteendet med att som förälder så lever en väl lite genom sina barn. Jag har ju trots allt ett mer crazy liv en dem på vissa punkter. Jag menar, de lever ju ungefär som…….. Martin Huss?

MMmmm. Det här med föräldrar hörrni. Vidrigt hur självisk en kan vara kring dem. Känns som om jag så ofta svävar mellan svår irritation, dåligt samvete, frustration och obegränsad kärlek. Kommer den tonåringskänslan någonsin försvinna tro?