Igår mejlade en läsare mig den här insändaren. Hon hade sett den i Nynäshamnposten och fick ”ont i magen” vid läsningen och undrade nu vad jag tyckte.
Låt oss titta lite på kontentan i den här insändaren. Signaturen ”Moraltanten” menar alltså att det är kvinnans eget ansvar om hon blir med barn om hon ”går med på” samlag utan skydd. Diverse medierapportering som säger att kvinnor ”tvingas till olagliga aborter” far därför med osanning enligt Moraltanten, kvinnor har ju möjligheten att säga nej och borde hålla på sig tills de är mogna för att ta det ansvaret. Männen i insändaren omnämns med en mening där de frånsägs något större ansvar eftersom det är en ”illusion” att tro något sådant. Ironiskt nog konstaterar Moraltanten i samma mening att vi faktiskt inte lever på 1800-talet.
Lustigt. För det kändes precis som det när jag läste insändaren.
Moraltanten har rätt i en sak, vi är mer upplysta idag, vi vet hur heterosex gör bebisar. För det krävs en kvinna och en man. På vilka grunder är mannens ansvar i bebistillverkningen en illusion? Kan män inte ta ansvar? I chefspositioner och bolagsstyrelser går det tydligen bra.
I en patriarkal struktur handlar den klassiska kvinnorollen om att bejaka mannen på olika sätt, om inte genom barnhämtning, städning, mat på bordet, så genom kroppen och sex. Mansrollen i sin tur handlar ofta om att bli bejakad, att njuta av kvinnokroppen, klämma, känna, pumpa och när han väl har ejakulerat är samlaget fullbordat. Mannens sexuella njutning står helt enkelt i fokus, och med den allmänna kondomfobin är det lättare sagt än gjort att ”be om” kondom när allt du vill är att han ska ha det skönt.
Och varför denna förväntning på att kvinnan är den som ska ställa frågan? Är det för att hon föralltid kommer vara dagisflickan som ännu en jävla gång ska ha ”pli” på dagispojken? Ta ansvar. Skydda. Sopa under mattan. Göra allting bra och duktigt.
Samma strukturer gör också att kvinnors nej, tvärtemot det Moraltanten skriver, inte alltid är ett nej. Visst finns ”möjligheten” att säga nej rent verbalt, men valfri läsning av våldtäktsfall vittnar om att nej inte alltid är ett nej, oavsett om du säger det med kroppen eller munnen. Men allt som oftast fastnar ju faktiskt nej:et någonstans i hjärnan, eftersom vi fått lära oss att hela tiden BEJAKA.
Inget tröttar ut mig mer än de här patriarkala strukturerna som lägger krokben för oss alla gång på gång. Enligt Moraltantens modell om kvinnligt ansvar ska vi anamma de patriarkala strukturerna istället för att skrota dem, men är det inte helt sinnessjukt att ge kvinnor hela ansvaret för något man ALLTID är två om?! Skyddat sex är ett ansvar som ska delas, att tro något annat är verkligen att snacka om en illusion.
