Ok vet att jag kommer låta som typ Blondinbella nu, men jag är faktiskt sällan sådär supernervös. Har liksom något slags inre övertro på mig själv i vissa tillfällen och bah ”jajajaja det blir bra lalala”. Men idag var jag fan NERVÖS när jag skulle träffa Gudrun Schyman. Någon jag beundrat sen jag började få något slags samhällsengagemang i början av högstadiet. Och det är ju farligt det där med att se upp till personer och göra dem till gudar för att sedan träffa dem. Kan ju så lätt gå i kras menar jag. Så känner jag ju varje gång jag träffar en läsare (ja, jag ser mig själv som er gud….).

Men Gud(hehe)run slog verkligen ingen dröm i kras. Slagkraftig, tydlig och mitt i prick tände hon hela publikhavets feministiska glöd. Aldrig har jag sett mina vänner sitta så storögt och tysta? Men det var ju så BRA. Älskar denna kompromisslösa, orädda och smarta människa. Är lite allergisk mot överanvändandet av begreppet ”geni”, men med Schyman känns det passande. 

Lyckades inte få med ungefär sista halvtimmen i lajv-streamingen, men det kommer i en film senare – en film med kunskap ni får sprida till era vänner och familj, och kanske framförallt använda som pepp när den feministiska kampen känns långt borta eller svår att orka med. Eller helt enkelt behöver påminnas om feminismens kärna. 
 

*Mys*

Dagens texter att läsa:
* En tjej blir våldtagen – tjejen och hennes familj tvingas flytta. 
* Kakans inlägg, och Sara Hanssons serieteckning om jämställda förhållanden

Dagens önskan: 
Att reaktionen ”Men männen blir ju också slagna!” egentligen bara var andra ord för ”Fan vad fruktansvärt det här är! Vi måste förändra detta!” när vi diskuterar samhällsproblem som mäns våld och sexuellt våld mot kvinnor.

När jag gick i tvåan på mitt lilla mellanstadium på landsbygden blev jag en gång anklagad för att ha ritat på en vägg i skolkorridoren. Det var med en gul tuschpenna, just en sån gul penna som jag hade i mitt pennfack. Väggritaren hade kanske också ljugit för vår lärare att det var jag som ritat på väggen. Så min snälla, förstående lärare tog mig åt sidan och frågade försiktigt varför jag ritat på väggen? Jag förstod inte frågan, jag hade aldrig ritat på väggen? Det sa jag också sa till henne. Hon fortsatte propsa på att det vore bra för mig att erkänna att det skulle ”kännas skönt”. Men jag vägrade erkänna, för hon hade ju inte rätt! Jag hade ju inte ritat på väggen! Jag minns hur jag blev mer och mer frustrerad så att min åttaåriga lilla kropp skakade av ilska. Jag minns hur jag stampade i golvet och grät hejdlöst när hon gång på gång sa att det ”inte var någon fara”.

Jag kände en ny känsla i kroppen. En känsla som handlade om något större än att min storebror fick sitta i bilens framsäte oftare än jag. Det var känslan av att sitta på sanningen – men att inte bli trodd. 

Sedan dess har känslan varit närvarande i mitt liv på olika sätt och i olika sammanhang. 

När jag rör mig på Internet och läser feministiska texter, ser youtube-klipp i ämnet eller på andra sätt tar del av feministiska tankegångar dyker ofta känslan upp. Jag läser artiklar om kvinnomisshandel och våldäkt dagligen på kvällstidningarnas hemsidor, jag kollar statistik, tar del av feministiska krönikor och jag får både huvudet och kroppen full av känslan av att det är en sån fruktansvärt orättvis värld vi lever i.

Det är växande frustration – men som självklart också innehåller hopp i och med att frågorna lyfts och att insikter föds i samband med den här typen av texter.

Men allt för ofta rycks hoppet ur bröstet på mig, och känslan jag hade som åttåring är tillbaka. Jag vill stampa i golvet och grina. För runt omkring alla dessa artiklar, klipp, statistik och krönikor finns det ständigt attityder som nekar till allt det de här människorna säger. Det är attityder, kommentarer och åsikter som motsätter sig statistiken, som himlar med ögonen åt ”gnälliga kärringar” och som nekar grundläggande mänskliga rättigheter.

Jag läser en text om tre tjejer som tagit livet av sig efter att ha blivit uthängda som ”horor” på Internet. Jag hamnar i kommentarsfältet till texten och ser hur en stor del av kommentarerna handlar om huruvida tjejerna faktiskt var horor eller inte. 

På Youtube ser jag klippet där Austarliens förra premiärminister Julia Gillard kritiserar nuvarande premiärminister Tony Abbott, eftersom han på flera sätt betett sig sexistiskt genom att bl.a. kommenterat Gillards utseende och menat på att män, biologiskt sett, är mer lämpade för maktpositioner. Inte nog med att diverse manliga politiker i klippet använder sig av jordens alla härskartekniker mot Gillard, så finns i kommentarsfältet långa utläggningar om att ”varje gång en kvinna blir kritiserad så måste hon spela på att det är synd om henne”. 

I ett annat klipp håller Chimamanda Ngozi Adichie ett TED-talk om feminism och hennes erfarenheter som kvinna från Nigeria. I kommentarsfältet? Ja, där finns det röster som tycker att hon ska hålla käften, ”här kommer ännu en medelklass kvinna och gnäller”.

När ska människor i större utsträckning reagera på unga flickors orimliga skräck över att ses som horor istället för att diksutera om huruvida flickornas nakenbilder gör de till horor eller inte? När ska diskussionen bara handla om det sinnessjuka i att Australiens premiärminister är en av landets största sexister, istället för att kalla de utsatta kvinnorna för ”offerkoftor” och ett år senare VÄLJA denna sexist till ny premiärminister för landet? När ska en feminist från Nigeria få äga sin röst och dela med sig av sina erfarenheter utan att bli ifrågasatt som någon med dold agenda?

Och framförallt; när ska diskussionen sluta att alltid vara just en diskussion och istället bli faktiska politiska sakfrågor som hamnar högt upp på den politiska agendan?

Inte igår och inte idag, men kanske i morgon? Grejen är bara att vi inte har tid att sova på saken, för just nu dör kvinnor av precis det som många människor nekar till att det finns. 

Min lärare var inte en ond människa, men hon gjorde inte heller något för att faktiskt ta reda på hur det låg till. Hon lyssnade inte. Hon försökte aldrig förstå. Istället gick hon på det första hon fick berättat för sig och bestämde sig för den versionen. Låt oss inte göra samma misstag. 

Ser att det cirkulerar blogginlägg om nya webbutiken ”MISS SKINNY” här i cyber world. Jag själv fick i morse en pressinbjudan till företaget som vänder sig till den ”allt växande marknaden med size zero” (som butiken själva uttrycker det). Jag tänkte först att det var en smaklöst skämtsam PR-grej, men då företaget har pressvisning på Berns i veckan och fysiska annonser ute på stan i Stockholm så verkar hela grejen alltså vara på riktigt. En kan tycka att ”SKRIV INTE OM SÅNT HÄR FÖR DÅ FÅR DET MER UPPMÄRKSAMHET” …men det sista jag tror på är att en inte ska prata om problem för att lösa dem, det funkar ju precis tvärtom. 

Ja hörrni, DO YOU FIT IN? Inte bara i storleken 32 (som är den enda storlek butiken säljer), utan också i den här samtiden. En samtid där socialstyrelsen räknar bulimi och anorexi till folkhälsosjukdomar, en värld där sjuåringar tar sig på magen och vill banta, ett samhälle där vi samlar på kvinnokroppar i datamappar som ”inspiration” och där varenda tidning riktade just till kvinnor handlar om kroppen.

DO YOU FIT IN? Ja, vi försöker ju. Det är ju därför vi har ätstörningar och sjuåringar som bantar.

I det stora hela är jag nog inte trött och ledsen på bara just den här typen av butiker. De är ju i alla fall, precis som Kakan skriver, ”ärliga” med sitt budskap. Det är inte inlindat i en massa lullull och dubbla budskap om att ”starka kvinnor bär klackar och powersuits”, när allt egentligen bara handlar om utseende. Eller bara tysta kring sina smala retuscherade modeller. Som t.ex. stora klädkedjorna Gina Tricot och h&m.

Jag tror att jag har utvecklat en allergi mot det där lullullet och dubbelmoralen sen jag jobbade på tidningen Egoboost. En allergi mot när saker förpackas i något som säger att ”vi vill bara väl mot alla kvinnor” och så sätts en naken kvinna på en tidning med ett budskap om att vi inte ska ha fokus på kvinnors utseenden. Allergi mot dubbelmoralen och förvirrande budskap som säger sig bekämpa patriarkatet men gör det bara på patrarkatets regler.

Men även om Miss Skinny saknar dubbelmoralen, så beror det på att de saknar moral över huvudtaget. Vilket kanske är lättare att se och provoceras av. Hela konceptet spelar ju på patriarkatets planhalva och efter dess regler. Konceptet tjänar patriarkatet och spelar ut korten mot kunderna de vänder sig till; kvinnorna. Aldrig att en kvinna ska få vara nöjd i vår samtid, och om vi håller på att hamna där måste vi hela tiden påminnas genom att ställa oss frågan ”DO I FIT IN??????”.

Och svaret? Det kommer alltid bli negativt i en värld som denna. 

På så många sätt älskar jag Internet. Det är fritt (nåja), lättillgängligt, ger alltid svar och många människor får en röst de kanske aldrig hade haft annars. Nackdelarna är väl ungefär desamma som fördelarna – när de missbrukas, används av personer som förtrycker, hotar och hatar. De senaste dagarna har vi kunnat läsa om 45-åringen som utnyttjat ett dussintal flickor i åldrarna 11-14 år över Internet. Han har hotat, filmat och fotat när de har klätt av sig, för att sedan hota med att sprida materialet. Skicka bilderna och filmerna till en lärare. En tränare. En förälder.

Idag kom också nyheten om att ännu ett Instagramkonto har skapats med syftet att publicera nakenbilder på unga tjejer och skriva vilka horor de är som legat med ”halva stan” osv.

Det här händer nästan uteslutande flickor. Eftersom det värsta som kan hända en flicka är att omvärlden får reda på att hon på något sätt har en sexualitet. Gränsen är ständigt hårfin mellan att vara en ”snygg tjej med sex appeal men mycket värdighet” och en ”jävla hora”. Bara ett litet rykte i från. Ett litet ”snedsteg”. Flickorna känner det här, jag själv har känt det här, rädslan för att bli en hora kan bli så stark att döden känns mer smärtfritt. Som hos en av flickorna som 45-åringen hotat, där blev beslutet att kliva framför ett tåg och ta livet av sig ett rimligare alternativ än att omvärlden skulle få ta del av en liten bit av hennes sexualitet, oavsett om den var frivillig eller påtvingad.

Och kanske är det frivilliga värre? Att av egen vilja klä av sig framför kameran, röra sig själv eller skriva snuskiga meddelanden av egen lust. Där är du försvarslös på ett annat sätt. Då blir du en slags ”hora” på riktigt och inte bara ett oskyldigt offer som blivit tvingad. Eftersom omvärlden ständigt påminner om att en bra flicka, en fin flicka, en duktig flicka inte har någon sexualitet på det sättet. Medan föreställningarna om killarna på andra sidan skärmen aldrig handlar om att de är horor, hur unga de än är. 

Det är inte heller för att hänga ut tonårspojkar som ”horor eller ”orrar” som Instagramkonton startar. De är inte pojkarna som får skuld när de ligger runt. Det är alltid flickorna som ska skämmas i den här världen. Skambeläggning av tjejers sexualitet (slutshaming) är inget nytt fenomen, men skillnaden är just Internet. För Internet är långt ifrån en värld fri från patriarkala strukturer, tvärtom har patriarkala strukturer som just skuldbeläggning av tjejers sexualitet blivit lättare att utföra på Internet, och i allt större grad. Ett klotter på en skoltoalett är en liten sak jämfört med ett Instagramkonto med tusentals följare, även om principen är densamma.

När jag följer offentliga diskussioner från krönikörer, debattörer och journalister tycker jag mig ofta kunna läsa om att lagastiftningar borde ändras, pojkarna och männen borde skämmas och en övergripande attityd om att det är synd om de stackars flickorna som tvingats till detta.

Men frågan är om den sistnämnda attityden stjälper mer än den hjälper?

Självklart är det synd om flickorna och många blir tvingade att klä av sig på olika vidriga psykologiska och fysiska sätt. Men det framförallt är det synd om flickorna av en annan anledningen än den som debattörerna ofta syftar på – den att flickor över hela världen aldrig äger sin egen sexualitet. De får inte vara kåta, råa, grupponanera, ligga runt, följa sin lust, och SAMTIDIGT bli behandlade med respekt och aktning. Antingen är flickan en hora, eller så är hon ett tvingat offer.

Jag tänker ibland på den trettonåriga Hanna, hur hon tänkte och såg på världen. Att hon aldrig någonsin hade förstått att det var samhället det var fel på om hon blev uthängd som en ”hora” på ett Instagramkonto eller blev hotad av en 45-åring. På sin höjd hade hon förstått att det var fel av dem som hängde ut henne, men inte att hon faktiskt hade RÄTTEN att klä av sig naken eller vara kåt, utan att någonsin vara en hora. 

Det går inte återuppliva de många flickor som tagit sitt liv på grund av den här skuldbeläggningen, men vi kan fortfarande hindra att fler drabbas. Vi måste uppmärksamma och ifrågasätta skuldbeläggandet och ge alla flickor den sexualitet de har rätt till.