Till tonerna av Avicii dunkandes runt oss skrikpratar vi med varandra. Det är första gången vi träffas och ändå är du väldigt tidig med att berätta att du är feminist. Jag förstår rätt snabbt att du har koll på mig och vart jag står, kanske har en gemensam bekant berättat eller så har du kanske rent av läst min blogg. Jag ler och säger något i stil med ”ja det är ju bra!” i brist på något bättre. För det är ju bra att bry sig om jämställdhet. Det är bra att förstå och greppa en könsmaktsordning som innebär att män helt enkelt drar fördel av att vara just män.
När du klargör att du är feminist och ler mot mig bekräftas också slags systerskap oss emellan, att du förstår något som jag förstår. Att det är vi som tillsammans kan titta oss runt i rummet och kunna ta på sakerna som skaver och är fel. Som i nästa låt som börjar spelas där det sjungs om att I” know you like it but you don’t show it” om en kvinna som i låten ska knullas.
I nästa andetag konstaterar du att ”feminister minsann också kan raka sig under armarna och sminka sig” och att du själv gör detta. Mitt leende känns inte längre äkta, även om det fortfarande finns där, kanske för artighetens skull, för att fortsätta bekräfta vårt systerskap, för att jag vill rättfärdiga för mig själv att jag håller dig om ryggen. Men mitt oäkta leende avslöjar för mig själv att jag redan nu förstår var den här diskussionen är på väg. Jag har nämligen varit där förut.
Så står jag där i mina lösögonfransar och rakade armhålor mitt emot dig som ser ungefär likadan ut och tänker cyniskt att ”de har vunnit”. Inte för att vi just har rakade armhålor och lösögonfransar ikväll utan för att diskussionen om feminism har hamnat just huruvida vi ”får” se ut eller inte. Som att även fast det bara är du och jag som här, så måste vi försvara oss mot de yttre hoten, de som säger hur och vad feminister ska vara och se ut.
I något slags trevande svar försöker jag ändå vrida på det du sagt och påpeka att visst får vi det (som att jag satt på något jävla feministiskt facit) men att det är ju en intressant diskussion det här med kroppsbehåring och utseende. Hur snabbt det kan gå från att för 50 år sedan vara något märkligt om en kvinna inte hade hår under armarna, till att idag vara något du blir mordhotad för om du har (jag syftade här på armhårsincidenten på melodifestivalen för ett par år sedan). Du tittar lite frågande på mig och konstaterar att du i alla fall tycker att det här med hår i armhålorna är ”ofräscht”.
På dig låter det som om du sagt något oväntat, men i mina öron har meningen varit återkommande en miljon gånger. ”Ofräscht med hår under armarna”. Ett uttryck som jag själv vänt ut och in på i mitt huvud flera gånger. Som i våras då jag lät mitt hår växa ut för att se hur det kändes, ett expriment för att se hur andras makt över min kropp tar uttryck. Jag rakade bort det efter att en på tunnelbanan tittat äcklat in i min t-shirt armhåla. Så lite makt hade jag själv över min kropp.
Det är nästan per automatik som jag problematiserar huruvida armhår är ofräscht eller inte, som många gånger förr hör jag min mun säga att ”vi kan ju fråga oss VARFÖR vi tycker at det är ofräscht? och VARFÖR vi inte tyckte det för 50 år sedan? KAN det ha något att göra med ideal, vad varenda bild säger till oss vad som är fräscht eller ofräscht? Vad som är kvinnligt vs. okvinnligt?”
Du blir tyst och börjar titta dig omkring på klubben, jag gör likadant. Det dåliga samvetet kommer som ett brev på posten. Kanske borde jag hållit dig om ryggen? Och bara nöjt mig med ditt konstaterande av att du är feminist, jag menar, det är ju precis det jag vill att du ska vara. Att fler ska anamma den feministiska kampen. Men vad är begreppet feminism ens värt om det inte är just inom feminismen vi problematiserar kvinnors olika bojor, som exempelvis skönhetsideal.
Ändå känner jag mig som en dålig feminist. Som någon som försökte ta ifrån dig din feministiska identitet och bild av feminismen, som någon som inte ställde upp på systerskap. Kanske gjorde jag dig besviken på den, besviken på mig och min syn på feminism. Kanske lurade mina lösögonfransar dig. Jag förstår det. Men så tänker jag att feminismen inte är någon glad och glittrig fest där vi kan säga ”bye bye” till en bild av feminister som några arga bh-brännare och ”hello” till en mer kommersiell gångbar feminist för att det är lättare.
I förra veckan skrev jag en krönika om den ”feministiska uppsving” jag upplevt under 2013. Hur allt fler unga människor tar sig an begreppet och står för det. Sedan dess har jag funderat mycket på vad som ligger i begreppet idag och hur det kan vara lättare att ta till sig. Det är klart att en feminism som aldrig problematiserar skönhetsideal, en feminism som säger att tjejer och killar är olika *ENLIGT NATUREN* men att de är ”lika bra ändå” kan ta större uttrymme – för den är inte farlig, den får inte människor att ifrågasätta sig själva. Den är inte jobbig att ta till sig. Det är feminismen som inte utmanar. För mig låter det som ett lika ”crazy” statement som att säga att ”krig är dåligt” som att konstatera att kvinnor och män ska ha lika lön.
Vi sa inget mer till varandra under kvällen, du och jag. Vi hade andra där och du pratade med dem, men jag sneglade mycket på dig och kände sting av dåligt samvete. Är det något jag är allergisk mot är det just elitism inom feminismen, attityder som ”läs en jävla bok!!!”, eftersom jag förstår att det inte är så jag själv, eller andra människor, faktiskt börjar läsa en jävla bok. Men samtidigt, ibland är det ju precis det jag vill säga och ofta önskar att fler gjorde, läste en jävla bok.
